Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet, af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
den ofta slår öfver i maner. Vi beklaga att så ar,
men det skall ej kunna hindra oss att med glädje
erkänna det Öfvervägande goda, for hvilket vi hafva
dessa snillen att tacka, om vi ock måste medgifva,
att de någon gång förirrat sig. Eller skulle väl den
omständigheten, att Leonora i « Hemmet« så småningom
utvecklar sig till likhet med Helena i «Familjen H.«;
att Eva i mycket erinrar om Julie och A d el a i de;
skulle det förmå att minska vårt deltagande för en
karakter, så ny, så djup, så i sina finaste detaljer
sann som modern i «Hemmet«? Elise Frank är visserligen
i intet afseende idealisk: hon är dock en fint bildad,
ömt älskande maka och moder. I förra afseeridet är hon
lätt sårbar, ömtålig om sin värdighet såsom qvinna och
hustru, och många små sorger och bekymmer, i synnerhet
under första tiden af hennes äktenskap, hafva deri
sin orsak. Såsom moder är hon ej blott öm utan äfven
klok, och intet af hennes barn är styfbarn. Om hon
deremot med sin varmaste moderskärlek hänger fast
vid den, som först lät henne erfara denna känsla,
vid sin «förstfödde«, sitt «sommarbarn «, så får
hon ock för detta så högst menskliga och förklarliga
fel hårdt plikta. I sin ungdoms första blomma tynar
sommarbarnet bort och dör, under det modern sjunger
honom till sömns, och dermed är äfven hennes bästa
kraft bruten. Den lilla visan: «Det klappar! Jag
kommer«, är af en rörande enkelhet, liksom hela det
kärleksfulla förhållandet mellan moder och son är
så enkelt rörande och skönt, att väl ingen skall
kunna kalla det sentimentalt. Man må dock icke tro,
att det blott är djupa och allvarliga känslor, som
detta arbete väcker. ((Hemmet« just öfverflödar af
dessa wpetites miséres«, i hvilkas teckning förf. är
så oöfverträfflig. Hvarhelst, t. ex. Petreas långa
näsa sticker fram, der kan man nästan vara öfvertygad
om att få ett godt skratt. Louise med sitt praktiska
förstånd, sin lilla sjelfkäiiek men sitt bottengoda
hjerta gör äfven ett förfriskande intryck. Med
ett ord: är alltså icke «Hemmet« ett fullkomligt
konstverk, och dertill torde väl alltför mycket
tillfälligt och oharmoniskt der finnas, är det dock
ett af de arbeten, af hvilkas läsning man finner sig
renare och bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
