Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
ligheten befordradt eller kränkt; och om friheten i
det yttre är, från synpunkten af hvad staten ger och
skyddar, den yttersta förutsättningen för en sådan
handling, så har staten i sjelfva verket absolut
betagit brottslingen förmågan att skada, när han
betagit honom friheten. Staten har då gått så långt
han kan gå. På denna grund anse vi oss ytterligare
stärkta i vårt antagande, att dödsstraffet icke på
något sätt fordras af statsändamålet utan bestämdt
strider deremot. Om staten icke skaffat sig lämpliga
medel att betaga en brottsling friheten, så är detta
ett fel, hvars följder naturligen drabba staten,
men hvilka icke berättiga honom till orättmätiga
gerningar. Under sådana förhållanden öfvergår äfven
statens reaktion mot brottslingen från att vara en
straffande (rättande) handling i första hand till
att vara en handling af nödvärn. Det ena är nemligen
något helt annat än det andra. Prof. Olivecrona
säger derföre med skäl (p. 115): »All den våda,
som för samhället förefinnes af nya brott från
de brottslingars sida, som förskonas till lifvet,
tillhör det samhället sjelft att aflägsna genom en
väl afpassad och anordnad vård om fångarne inom
fängelserna»; men samma förf. synes det oaktadt
icke märka, att han sjelf grundat dödsstraffets
rättmätighet på samma grund som rättmätigheten af
nödvärnet (jfr öfv. p. 194), hvarigenom han råkat
i en uppenbar motsägelse med sig sjelf. - Hvad
beträffar det äfvenledes ofvan vidrörda argumentet,
som af prof. Nyblaeus framhallés, nemligen att
statsmedlemmarne hafva ovilkorlig rätt att slippa
vara expe-rimentalfält för en vilja, som visat sig
icke akta något heligt, så gäller det visserligen, så
långt som staten kan gå utan att kränka sig sjelf. Om
genom en olycka en fånge slipper lös - utan att staten
dertill gifvit anledning - så kunna visserligen de
laglydiga inedborgarne blifva utsatta för en sådan
brottslings tilltag, men icke är det då staten, som
gjort dem till experi-mentalfält, och icke kan staten
derföre införa dödsstraffet. Ändamålet helgar icke
hvilka medel som hellst. - Det måste vidare och för
det tredje anmärkas, att staten alls icke (såvidt
han ej kan anses förpligtigad att lita på ett visst
filosofem for dagen) har någon visshet om att döden
är ett medel till (juridisk) rättelse. Staten befriar
sig visserligen sjelf från allt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
