Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
moderna lyrici tagit sig för att blanda sina känslor
med episka ocli dramatiska tillsatser, så hafva äfven
färgens lyriska natur-skalder gerna vexlat om med
den epik och dramatik, som kunna sägas ligga äfven i
naturen, om man nemligen vill kalla den majestätiska
fjellnaturen mera episkt-lyriskt och tillägga den af
storm och skyar passioneradt upprörda jorden en mera
drama-tiskt-lyrisk karakter, hvaremot den stilla,
enkla stämningsbilden ur den gröna, lefvande, eller
den hvita, h vilande, naturen är rent lyrisk. Skulle
vi på grund af denna sönderdelning våga uppställa
någon karakteristisk skilnad mellan de tre nordiska
ländernas landskapsmålning, så komme vi till ett
ganska egendomligt resultat, nemligen att medan
norrmännen - som inom landskapet onekligen stå
högst, värdigt återgifvande sin stolta natur - äro
mästare i alla tre arterna af stämningslandskap,
äro åter de, annars åt det episkt-objektiva lutande
danskarne här rena lyrici, medan vi svenskar
med våra lyriskt-musikaliska anlag här hålla
oss nästan uteslutande till det mera dramatiska
framställningssättet. Måhända kan det dock förklaras
i och genom vår böjelse för pathos och deklamation,
för theatraliska gester och effekter. Säkert är,
att ett genomgående drag hos våra landskapsmålare,
åtminstone hos dem, som framställa svensk natur, är
deras böjelse för en sådan pathetisk eller dramatisk
stämning, som yttrar sig i storm och regn, i jagande
moln och piskade grenar, i svigtande björkar och
argsinta tallar, i grå-kalla vattenytor och vresiga
lufter, - i allmänhet i sådana stämningar, som väl
ofta - tyvärr! - grumla dragen hos vår natur och
rynka dess panna, men som dock ej så uteslutande
karakterisera henne, att man skulle hafva anledning
till en nästan beständig afspegling af detta hennes
dåliga lynne. Bringas en sådan naturstämning i
samklang med öfriga föremål i bilden, med ett bestämdt
staffage eller med ting, som påminna om inre sorger
och lidanden, såsom Euisdael så mästerligt förstått
att göra, ja, då framkommer en poesi af hög och
egendomlig art: naturbilderna blifva ballader, inom
hvilka ett helt lif rörer sig. Väl har Everdingeri
målat just sådan natur som vår nordiska med granskog
och forssar i den egendomligt dystra ton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
