Masskultur / III. Några sidor af den s. k. sociala frågan (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Några sidor af den s. k. sociala frågan.

Det sociala problemet är å ena sidan ett allmänt kulturproblem af både rik innebörd och djup syftning men hänför sig å andra sidan, enligt gängse populär uppfattning, egentligen blott till den kroppsarbetande klassens, i allra inskränktaste mening industriarbetarnes, ställning i samhället och läge i lifvet. Denna trånga och skarpa begränsning gifva vi äfven här åt frågan.

Vid ett konstaterande af sakläget, som tillika innebär ett bestämmande af utgångspunkten, kan man enligt min mening omöjligen komma ifrån den smärtsamma synen af ett tillstånd af verklig och gripande nöd. Man behöfver härvid inte krångla mycket med analyser eller tumla med statistiska tabeller, hvilka sällan dana öfvertygelser utan merendels blott sätta paradvapen i händerna på öfvertygelser, som blifvit färdiga statistiken förutan. På detta område fäller känslan utslaget — äfven där den misstager sig på de framkallande orsakerna —, och ingen kan med fog neka, att arbetsklassen i vår tid, alla förbättringar i dess läge till trots, uppfylles af en intensiv känsla af missnöje med sin ställning och af en djup olust, som den väsentligen härleder från sin ställning just

106

som kroppsarbetande. Ja, denna känsla är faktiskt stegrad därhän, att den icke blott tillåter utan direkt uppfordrar till att tala om social nöd. Att de som känna nöd verkligen också lida nöd, därom kan icke tvistas. Men meningarna kunna vara högst delade om riktigheten af de nödlidandes egen syn på orsakerna till sitt lidande.

Här föreligger sålunda ett verkligt problem, ty alla problem, äfven de som sväfva i teoriens högsta luftlager, upprinna ytterst ur behofvens och nödens oftast gömda, stundom uppenbara källor. Sätten att angripa det kunna vara många, men helt visst finnes intet oumbärligare och djupare grepp därpå än att gå lös rakt på kärnan, under det att man samtidigt gör sig hård mot frestande ytligheter och håller inne med humbugen af kurfuskande recept.

Men här, som för öfrigt nästan öfverallt, belyses sanningen bäst genom sin motsats. Vi fråga därför till att börja med:

Hvilka momenter i den sociala frågan få icke betecknas såsom afgörande?

Icke klasskillnaden i och för sig.

Icke heller genomsnittligt och i stort sedt arbetslönernas faktiska läge.

Om klasskillnaden gäller nämligen, att den tillhör samhällets väsen, för så vidt som den utgör en utstrålning i den för samhällsmedlemmarne gemensamma miljön af en oundviklig och nödvändig inre åtskillnad mellan personliga anlag, behof och

107

intressen, hvilka alla måste kunna göra lika anspråk på lif, rätt och verksamhetssfär. Rikedomen i samhällets lembildning är för öfrigt icke blott ett osviklikt tecken till dess lifskraft utan kan rent af betraktas som en påtaglig välsignelse för den s. k. underklassen själf.

Det är ett egendomligt drag i vår tid, att man så lätt pinas af att ha någon eller något öfver sig, medan man saknar sinne för den lycka, hvilken ligger i att låta detta, som står öfver, sätta mål för sig och i att med detta mål fylla sin sträfvan med riktning och mening. Det är väl ändå lifsintresset, som är det bästa här i världen, och hur mycket bidrar icke själfva klasskillnaden att hålla detta intresse friskt och lefvande?

Knappast skulle det täflings- och rekordlystna nutidslifvet kunna undvara sociala gränser att eggas af, kämpa med och öfvervinna. Allra minst skulle vi moderna människor, i vårt pockande behof af stimulanser, kunna reda oss utan lockelsen af en klättring uppåt samhälls- och förmögenhetsstegen. Men utan sociala skillnader ingen egentlig sådan stege.

Det ligger ingalunda någon olycka i själfva klasskillnaden, som tvärtom ger ett påtagligt och lockande perspektiv åt hela vår sträfvan. Utan olyckan ligger i en af lagarna och samhällstillståndet framkallad stockning i den sociala cirkulationen. Den ligger i onaturliga och onödiga hinder för att komma på rätt, d. v. s. mot anlagen och

108

förmågan svarande, plats inom klasstaten och klassamhället. Men den utopistiska drömmen om att skapa ett jordiskt paradis blott genom att slopa denna stat och detta samhälle såsom sådana våldför sig på en målmedveten kultur och ett upplyst lyckomedvetande. Som all utopism medför den ingen annan säker påföljd än hufvudvärk och kväljningar — dagen efter.

För öfrigt må vi vid klasskillnaden icke glömma bort, att densamma dock aldrig predestinerar till lycka eller olycka. Det likhetstecken man sätter mellan lycka och öfverklasställning och olycka och underklasställning är en lika vanlig som grof förenkling af det sociala problemet och tyder på en bedröflig ensidighet speciellt i vår ungdoms åskådningssätt. Må man icke förbise, att de andliga arbetarnes bröd ofta är surare förvärfvadt än kroppsarbetarnes och att förfiningen i uppfattning och känsla öppnar nya dörrar ej blott för njutning utan ock för dess motsats. En kampplats är kulturen öfverallt och ingen lustgård. Men jag tror, att det kämpas hårdast på dess höjder. Ja, jag tror till och med, att det i grund och botten är tråkigare och olustigare, stundom bekymmersammare att knyta handen kring en pung, som gömmer en färdigliggande rikedom, än att steg för steg mödosamt knoga för en gradvis förbättring af små villkor. Allt naturligtvis inom rimliga gränser. Ty den verkligt objektiva nöden låter aldrig tala bort sig. Den kräfver obetingad respekt. Den står

109

för öfrigt att finna icke mindre hos små själfägande jordbrukare och tjänstemän i trånga ekonomiska förhållanden — och för huru många sådana äro dessa förhållanden andra? — än hos industriarbetarne.

Jag har också vågat framhålla min åsikt, att den sociala nödens djupast liggande orsak icke är af ekonomisk natur, hvilket gifvetvis icke hindrar att sådana faktorer i rätt stor utsträckning spela in och påkalla kraftiga och skyndsamma åtgärder. Men man bör akta sig för att af förändringar till ett bättre i denna riktning vänta för mycket. Här och hvar skola nog löneförhöjningar helt hjälpa, för det mesta lindra, men de äro icke den yxa, som kan sättas till det ondas rot, ty det onda ligger för djupt. Det sociala missnöje, som åberopar själfva klassamhället såsom sin grund, aflägsnas gifvetvis icke genom någon ytterligare skrufning uppåt af arbetslönerna, så länge grundvalarna för detta samhälle ligga orubbade och skillnaden mellan öfver- och underklass, rikedom och icke-rikedom består. Men än mindre häfves detta missnöje genom enbar förbättring i det ekonomiska läget, om de mest verkningsfulla orsakerna till den sociala nöden måste sökas på mänskliga områden, som ligga innanför detta läge och däraf äro väsentligt oberoende.

Såsom två hufvudfaktorer, hvilka framkalla den sociala nöden i vår tid, vill jag här närmast framhålla: den kulturella kris, som hela den civiliserade mänskligheten för

110

närvarande genomgår och som hårdast drabbar dem, som icke kunna möta krisen med bildningens och reflexionens vapen, och den fysiska urartningen bland industriarbetarne i storstäderna.

Det skulle föra mig alldeles för långt, om jag här ville söka gifva en fullt klar och påtaglig mening åt det första af dessa moment, hvilket jag för öfrigt bemödat mig om på annat håll. Jag måste nu inskränka mig till att framhålla, att den nämnda krisen just går ut öfver själfva lifs- och lyckokänslan hvilken — den liksom allt annat — för närvarande håller på att omläggas från en sfär under medvetande och reflexion till en sfär af medveten värdering. Lifvet skall nu lyckliggöra tänkande människor, tiden mätta klart kända och insedda behof. Den moderna utvecklingen har i krafvet på lyckans verklighet medfört en skärpning, hvilken bortrensar de »illusioner», som växte i omedelbarhetens jordmån, och hvilken minst af allt åtnöjer sig med växlar, som blott kunna inlösas bortom den enskildes synbara horisont. Man motiverar sitt lif och sin sträfvan hvarken med hvad den enskilde möjligen kan bli i en annan lifsform eller med betydelsen för öfverindividuella andliga makter — såsom folk, stat och kyrka — af de bördor individen burit och bär. Man anser sig ingalunda längre betald med »metafysiska» mynt utan afkräfver lifvet en påtaglig, empirisk valuta. Detta har

111

medfört en högst intensiv hänvändning till det sinnligt gifna, hvilken i själfva verket söker stegra detta gifnas betydelse och värde öfver dess inneboende möjligheter. Rent logiskt sedt innebär denna hänvändning, att man helt rätt och slätt adresserar sina kraf till ögonblicket och söker lifsvalutan i ett starkt koncentreradt ögonblickslif. Men då ögonblicket merendels icke vill till belåtenhet expediera orderna från den, som beslutit sig för att njuta, kastar sig nutidsmänniskan nästan lika intensivt på en framtidsutopism, som skall bereda ersättning för de af det närvarande svikna förhoppningarna. Det närvarande ögonblickets faktiskt oöfvervinneliga tomhet och olust skola motvägas genom ljufva drömmar om ett kommande. Men konstruktionen i fantasien af framtidslyckan förenar sig med ett djupt missnöje med det bestående och med en lidelse, som nära nog växer i mån af framtidsbildens fantastiska beskaffenhet.

Mot öfverskattningen af det sinnliga och den därmed sammanhängande njutningssjukan och utopismen kan man nu göra ett rätt aktningsvärdt motstånd med gedigen bildning och skolad tankekraft. Men halfbildningen betyder en jämviktsrubbning och ett jäsningstillstånd, som erbjuda en förträfflig jordmån åt blinda fördomar och sjudande lidelser. Naturligtvis är det förenadt med stora faror att på en gång kasta väldiga massor af samhällsmedlemmar in i ett sådant tillstånd af halfbildning eller af en bråkdelsbildning, där bråkdelen

112

är nästan obegränsadt liten. Icke minst för dessa massor själfva. Men detta torde vara något, som icke kan ändras utan som måste ha sin gång. Hämmandet af bildningens spridning lär icke vara något medel att rida ut krisen. Därmed kan man icke få förlossningens timme att slå, utan förmår man blott vrida tidens visare tillbaka. Människor måste tagas på den punkt, där de verkligen stå, och behandlas därefter.

Den fysiska urartningen i vår tid torde nå ungefär så långt som det medfödda neurasteniska anlaget. Och det når säkerligen vida. Bland industriarbetarne i de stora städerna uppenbarar sig denna urartning mycket starkt och i stor omfattning. Den medför en svårartad depression af lifskänslan. Hufvudorsaken därtill måste sökas i en släktled efter släktled genomsyrande, långsamt men säkert framskridande förgiftning genom tobak, sprit, kaffe och könsutsväfningar med deras vanliga följder. Det centrala nervsystemets direkta förgiftning genom njutningsmedel mötes hos dessa arbetare ofta, alltför ofta af samma systems otillräckliga näring. Genom dålig diet sälla sig till neurastenien merendels magsjukdomar, hvilkas framkallande kraftigt understödes genom den sorgligt vanliga tandrötan. I denna sjuklighets- och depressionsbild ligger en synnerligen verksam orsak till den sociala misstämningen. Med ett förgiftadt och dåligt närdt nervsystem kan man icke se något klart och rent omkring sig, utan man blickar på

113

tingen som genom en slöja eller en dimma. Det är mindre underligt, om det skimrar blodigt rödt framför ögon, som stå i närmaste sammanhang med en af giftiga dunster omgifven hjärna. Det, som står i sjuklighetens tecken, står emellertid också i medkänslans. Men hvad skall man säga om dem, som med lugna nerver och klart hufvud i agitationssyfte bearbeta ett sådant material?

Det värsta i detta läge är att man nära nog glömmer af, hur det kännes att vara frisk, och därför börjar betrakta sitt tillstånd såsom normalt och att bedöma allting därefter. Det är svårt att hjälpa den, som står fjärran från all tanke på att hjälp behöfves.

Om det emellertid förhåller sig på sådant sätt med industriarbetarnes genomsnittliga hälsotillstånd, så ligger häri förklaringen till att alkoholförbrukningen växer i trots af det förbättrade ekonomiska läget. Då man är för svag att öfva själfbehärskning och själfkontroll, så stegras genom ökade inkomster — icke välståndet utan konsumtionen af njutningsmedel. Och man kan utan minsta öfverdrift eller tillstymmelse till hån tala om njutningsbegäret såsom ledmotiv i fattiga arbetares lif, då dessa faktiskt visa sig föredraga att till oskälig del existera på njutningsmedel i stället för på verklig föda. Då blir »kampen för tillvaron» en kamp om njutningsmedlen, man må säga hvad man vill. Ty brännvin, öl, kaffe och tuggsnus utgöra deras väsentliga

114

njutningsmedel, liksom vin, likörer, cigarrer göra det för öfverklassens vivörer. Man bör kunna se sakens likhet tvärs genom växlande former. Äfven under den djupaste fattigdom kan lifvet gestaltas till njutningslif.

Ett lif i njutning får alls icke betraktas såsom en råge på ett lif i nödtorft. I stället betecknar det en egenartad lefnadsriktning, möjlig i alla lägen. Det har till motbild ett lif i pliktuppfyllelse, hvars ström på det stora hela taget glider fram öfver den lugna glädjens botten. Men sådan insikt är svår att öfverföra. Det lyckas egentligen blott med dem, som balanserat tillräckligt länge på kanten mellan båda riktningarna för att kunna se, hur landet ligger åt ömse sidor.

Centralisationen är grundlag både för de fysiska massorna, som gruppera sig, och för lifvet, som organiserar sig. Dess välde sträcker sig naturligtvis också till samhällsdaningarna, för hvilkas bedömande just centrumbildningen lämnar en ytterst fruktbar synpunkt.

I de historiska samhällena liksom hos individerna framträder det centrala under vidt skilda gestalter. Nämligen det centrala, som faktiskt gör sig såsom sådant gällande i bestämda lägen och vid olika tidpunkter. Vi ha sett samhällsbildningar

115

knyta sig kring en statsmakt, företrädd af en personlig vilja, kring börd, religion och kyrklighet, borgerlighet, bildning. Utan större svårighet kan man också peka på de mänskliga lifsvärden, som medföljt hvarje särskild sådan samhällsdaning. Enmansväldet har skänkt oss auktoriteten och med den uppfostran till disciplin, lydnad och trohet, bördsväldet gaf oss äran, som icke står så synnerligen långt från plikten (noblesse oblige!), religionen med dess karakteristiska utgestaltning i yttre organisationer har hänvisat till den lifvets arkimediska punkt, som heter tro, borgerligheten representerar hedern och den goda seden, hemmet och trefnaden, bildningen den andliga friheten.

Det är karakteristiskt för vårt moderna samhälle, att det allt mindre samlar sina beståndsdelar och krafter kring någon sådan medelpunkt af förnuftig och personlig art, utan att det med en tydlighet, som nästan är ägnad att förskräcka, låter dem grupperas kring kapitalet. Dess hjärtslag förnimmas allt tydligare som rullningar med millioner och som rörelser på bolagsväsendets, industrialismens, trusternas, börsspekulationernas vida men dock så sorgligt öde fält.

Kapitalet framträder faktiskt på ett brutalt opersonligt sätt, verkande efter obevekliga naturlagar — de ekonomiska — och ofta nedtrampande personlig rätt och lycka. Naturligtvis ha de ekonomiska lagarna, såsom naturlagar, alltid gjort

116

sig gällande, men deras verkningar mildrades dock förr ofta betydligt därigenom, att lagarna framträdde genom en art personlig miljö, som nu alltmer försvinner. Patriarkalismen i förhållandet mellan husbonde och tjänare var ofta ett uttryck för denna den personliga miljöns inverkan i mildrande riktning. Man jämföre härmed de rent aritmetiskt bestämbara krafter, som nu nästan ensamma reglera förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare.

Emot ett samhälle, som genom en, låt vara naturlig och omotståndlig utveckling alltmera blifvit identiskt med kapitalets makt, har framvuxit en lika naturlig reaktion. Den har utgått från det håll, där kapitalet trycker värst. Den har företrädesvis utgått från kroppsarbetarne. »Arbete» mot »kapital». Häri ligger den inre naturliga kärnan i arbetarrörelsen. Denna kärna är själfförsvar mot en opersonlig öfvermakt, som hotar med blinda och råa ingrepp i lif, rätt och lycka. Men härvid får man icke förgäta, att kapitalismens och industrialismens utveckling alldeles icke betyder försämrad ekonomisk ställning för kroppsarbetarne — snarare tvärtom — utan arbetets själlöshet genom dess mekanisering och deras ställnings beroende af faktorer, som arbetarne på intet sätt ha i sin egen hand.

Detta se äfven de konservativa. De se också i allmänhet af många tecken, att starka krafter i tiden vilja föra oss fram mot ett »nytt

117

samhälle», som söker sitt centrum i kroppsarbetet, resp. kroppsarbetarne. Men de se icke hvilket det nya lifsvärde, det positivt nybildande förnuftselement skall vara, som kan skänka det nya samhället dess existensberättigande och makt att binda ihop de isärsträfvande elementerna. De känna de gamla pröfvade värdena, troheten, plikten, hedern, tron, den andliga och personliga friheten. Men om samhället skall byggas om från grunden, måste ett oerhördt viktigt skäl finnas därtill, hvilket blott kan ligga i ett värde, som ännu icke pröfvats såsom grundval för samhälle men som redan i individernas medvetande och erfarenhet vunnit så stor bestämdhet till form och innehåll, att det ger verkliga löften om ett nytt lyckligare samlif, om man blott helt dristigt börjar bygga därpå. Hvad heter då arbetarsamhällets nya princip? Icke människovärde, ty det ligger till sin kärna redan i sammanfattningen af de gamla kända människovärdena. Eller månne broderlighet? Eller freden? Hittills ha vi dock egentligen blott fått se den strängt slutna kamporganisationen, den brutala massgrupperingen kring klassintresset. Därför är det, ingalunda att undra på, om »arbete mot kapital» för många ännu blott betyder våld emot våld, rått emot rått. Ett exklusivt klassintresse kan för öfrigt aldrig bli den kärna, omkring hvilken ett nytt organiskt samhälle sätter sig.

Visserligen måste arbetarsamhället såsom »nytt» omgruppera och omkoncentrera de gamla

118

samhällsfaktorerna, de personliga, de ideella och de materiella, om det skall komma till stånd, men det får dock icke förinta något oumbärligt värde. Vi frukta emellertid, att »arbetet» i vår tid, då det vill åt »kapitalet», icke räknar så noga med, om det på samma gång drabbar grundvillkoren för allt förnuftigt och människovärdigt samhällslif. Det är därför vi i första rummet betrakta det »nya samhället» såsom något negativt eller såsom samhällsupplösning. Det är emedan de sociala reformprogrammen oftast välja hvad vi betrakta såsom det omistliga och väsentliga i allt lif och samlif till angreppspunkter, som till och med ordet »social» har fått dålig klang i många öron. Ensidigheterna måste framkalla hvarandra.

Vi förkasta den socialdemokratiska broderligheten, så länge den synes fastkedjad vid fordran på undertryckandet eller beskärandet af vårt djupaste och bästa innehåll och så länge den icke kan tänkas realiserad utan att fördärfva utvecklingens frukter i skärpt intelligens, i förfinad känsla och i ett personligt gestaltadt lif. Och våra värden måste vi definiera och taxera själfva, en rätt, som vi å andra sidan naturligtvis måste tillerkänna också socialdemokraterna. Här står ytterst personlighet mot personlighet, lifstolkning mot lifstolkning, och det ser för närvarande klent ut med bryggorna dem emellan.

Det återstår dock att erfara, om arbetarfrågan verkligen icke kan lösas inom ramen för ett

119

samhällslif, som anknyter till historien i stället för att afkoppla sig från densamma. Men första villkoret härför är helt säkert, att man ger denna fråga en rimlig begränsning.

En sådan begränsning får den endast då, när man utgår från det sociala onda såsom en konstitutionell sjukdom i samhällskroppen, mot hvars symptomer man kan kämpa genom lagstiftning och andra yttre åtgärder, som ställa omständigheterna gynnsamma för förbättringen, men hvilken man icke på sådan väg kan angripa i själfva roten. Detta onda kan liknas vid det sjukdomstillstånd hos en enskild, som heter allmän nervsvaghet, hvilket tillstånd af läkaren egentligen blott nås i sina yttringar, såsom sömnlöshet, oro o. s. v., under det att den egentliga bättringen måste väntas af »tiden» eller »naturen».

Man kan mycket verksamt lindra och mildra den sociala nöden genom att gripa in mot arbetslösheten, bostadsbristen, sjukligheten. Men man må akta sig att vänta för mycket af sina yttre ingrepp eller af sin sociala medicin, då här är fråga om ett ondt, hvars källa till stor del ligger djupt inne i personligheterna själfva.

Och man må akta sig för falska angreppspunkter, när man vill taga itu med det onda. Framför allt får man icke tillmäta samhället själft skulden för dess uppkomst. Dess representanter ha helt visst ådragit sig dryg skuld genom grofva försummelser att använda de tillfälliga och yttre

120

lindringsmedel, som de verkligen ägt till sitt förfogande. Men i detta ondas tillvaro ha de ingen del. Samhället själft måste nämligen till väsentlig del betraktas såsom produkt af en nödvändig utveckling. Och i utvecklingens rytmik ligger icke mindre regress än progress. Och just de ekonomiska faktorernas öfverhandtagande betydelse i samhället, deras faktiska undertryckande af de ideala, hvarigenom samhällets personliga drag alltmer utplånas och en prägel af död maskinmässighet tryckes därpå, utgör ett regressivt symptom, hvarpå man knappast borde kunna misstaga sig. Men hvem vill väl tillskrifva någon eller några enskilda skuld för denna samhällslifvets urartning genom dess utveckling i kapitalistisk riktning, jag menar med kapitalet såsom medelpunkt?

Samhället kan helt visst också i stor utsträckning betraktas som en produkt af frihet. Men ingen frihet i världen ändrar den allmänna ramen för händelserna, för utvecklingen, till hvilken ram progress och regress onekligen höra.

Vi få nöja oss med att bekämpa det ondas yttringar men för öfrigt lära oss att tåligt bida, till dess att erfarenheten ger vid handen, om vårt moderna samhälle besitter tillräcklig lifskraft att gå igenom krisen. Tålamodet skall alltid bevara en hedersplats såsom ett synnerligen kraftigt vapen i tillvarelsestriden, om än icke i den opröfvades ögon, så dock inför den, som af lifvet mottagit lärdomar.

121

Jag vet, att en god del af vår bildade svenska ungdom rentut sagdt har bortkollrats af arbetarfrågan och att denna ungdoms idealitet, utrymmande gamla positioner, har öfvergått till idel socialitet. Såsom det innersta i denna socialitet vill man icke låta medlidandet gälla utan endast och allenast rättvisan. Detta låter förträffligt, men man borde dock noga se till, att i den vackra impulsen icke inkommer för mycket af den barnkammarrättvisa, som upprör känslan hos våra småttingar, då äpplena icke blifvit delade i alldeles lika stora högar. Rättvisan är intet aritmetiskt begrepp.

Jag delar fullkomligt ungdomens åsikt i det stycket, att det är en uppenbar skam för stat, kommuner och enskilde, som sitta inne med resurserna därför, att inte redan ha ingripit kraftigare än som skett mot den nöd, som är åtkomlig med yttre medel. Så är jag t. ex. icke man att förstå, hur ett så ögonskenligt och elakartadt ondt som bostadsbristen i storstäderna har kunnat få fortfara så länge som det gjort till trots af växande kapitaltillgångar i landet, ett långvarigt, lifligt och varmhjärtadt ordande i frågan, hvilket man måste ha hört, och tillgängligheten af praktiskt utarbetade förslag att råda bot. Jag förstår med ett ord icke, hur uraktlåtenheten att här hjälpa, då man förmår hjälpa, kan förenas med själfaktning, ja, med en dags lugn och en natts sömn.

122

Men hur lifligt medvetandet om plikten att förbättra kroppsarbetarnes läge, där sådant låter sig göra, än må vara, så få vi icke häraf lockas att glömma, att sådant finnes, som är ändå mycket viktigare, ja till själfva sin art högre. Denna enda sida af samlifvets problem må icke göra oss blinda för alla andra, minst för de viktigare. Men blinda äro vi, om vi blott för denna saks skull gå med på den »Umwertung der Werte», den »Umweltung der Welt», hvartill vissa högljudda och i sin ensidighet fanatiska socialteoretiker och socialpolitiker så enträget och pockande uppfordra. Blinda icke blott för egen del utan också för deras, som skulle hjälpas.

*