Masskultur / II. Kultur och frihet (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kultur och frihet.

Tiden sträfvar oaflåtligt till frigörelse och har också redan i en viss mening hunnit långt fram mot sitt mål. Detta så till vida som den i mycket högre grad, än man i allmänhet anar, lösgjort människornas sinnen från vissa organiskt uppvuxna förbindelser, som vi pläga kalla samhällsförbindelser eller rätt och slätt samhällen. Detta märkes särskildt tydligt, af familjens och kyrkans ytterst försvagade ställning i nutidslifvet men i sin mån äfven af folkets och statens. Det är uppenbart, att dessa historiska makter icke längre i egentlig mening representera det allmänna eller det gemensamma, som nutidsmänniskan tror på och känner sig förpliktad af. Detta gemensamma börjar alltmer ligga öfver åt ett annat håll. Det får sökas i tidens »rörelser», såsom »arbetarrörelse», »nykterhetsrörelse», »ungdomsrörelse» och i »föreningar» för de mest olikartade ändamål. Det påträffas i hvad som sammanfattar alla yttringar af detta rörelse- och föreningslif: kulturen. Jag menar den moderna sociala kulturen, som uppenbart utför högst betydelsefulla omgrupperingar af människoförbindelserna men framför allt utvidgningar af dem.

82

Denna imponerande, i sina yttersta syften ännu hemlighetsfulla kultur bjuder ju på många svåra problem. Ett af dem vilja vi här förelägga oss — icke till en fullständig lösning, som vore orimlig, utan till en skisserad, som icke heller den köpes för billigt pris. Det är problemet om denna kulturs förhållande till de frihets- och personlighetskraf, ur hvilka hela den moderna utvecklingen sprungit fram. Vinner nutidsmänniskan med sin kultur hvad hon åsyftar, nämligen en större frihet och ett högre personligt lif än som vore möjliga inom det gamla historiska samhällslifvets ram?

På denna fråga är det vår uppsats afser att lämna ett svar.

Det moderna lifvet vill absolut betecknas såsom ett ojämförligt frihetslif och anser sig just därför stå i djup och oförsonlig motsats mot det äldre historiska medvetandet och samhällssinnet. Den moderna utvecklingen vill företrädesvis blifva betraktad såsom en frihetsrörelse och en faktiskt redan rätt långt hunnen frigörelse af personligheten eller individualiteten. Och naturligtvis låter det på intet sätt förneka sig, att de drifvande faktorerna i denna utveckling varit individualistiska tendenser, som i vidsträckt omfattning upptagit kamp med samhället och staten bildande och bevarande krafter.

83

Men lika fullt är det en fördom att resa »gammalt» och »modernt» mot hvarandra i samma mening, som man ställer »ofrihet» och »frihet» i inre motsats. En blick på det moderna lifvet visar alldeles tydligt, att den nämnda motsättningen arbetar lika hårdt och lika oöfvervunnen just inom detta lif, som den någonsin förr arbetat, ja enligt min mening har slitningen icke oväsentligt blifvit förvärrad, emedan den trängt inåt och kastat sig på de ädlare delarna.

Strängt taget strålar i vår tid all rättens helgd omedelbart ut från den fria enskilda personlighetens intresse och faller all rättens tonvikt just därpå. Mot detta intresse får icke resas något annat lika berättigadt. Ur detta samma intresse måste själfva samhället och dess kraf på öfverordning härledas, blott att man vid denna härledning får ta hänsyn till den begränsning af individualismen, som nödvändigt följer med individernas sammanställning resp. motställning inom en och samma yttre omgifning.

Med denna naturliga och oundvikliga ställning är nämligen gifven en tvångsbestämdhet, som just är samhällsbestämdheten själf. Det moderna samhället vill blott vara den i det yttre konstruerade begränsning af individuell frihet, som nödvändigt medföljer fria individers beröring med hvarandra inom en och samma omgifning, hvilken omgifning måste delas och tillsammans brukas. Men samhällslifvets öfverordning häfdas icke längre från ett plan,

84

lagdt öfver individerna, och med en rätt, som har en annan källa än individernas intressen.

Fattas samhället principiellt såsom en frihetsgräns eller såsom en naturlig och oundviklig tvångsbestämdhet, då ligger häri från början fröet till en spänning och slitning mellan det enskilda och det allmänna, som aldrig kan utjämnas inom samhällslifvets egen ram, emedan den tillhör denna ram själf. Inom ett så fattadt och i denna anda gestaltadt samhällslif måste också försiggå en oafbruten upplösning af de samhällsformer, hvilka en gång framsprungo ur känslan af en inre personlig enhet i samhället, som öfver det allmänna eller det gemensamma lade färgen af individernas eget inre personliga lif och i samhällsgemensamheten lät se en utgestaltning af detta inre lif eller just den riktning, i hvilken hvarje enskild företrädesvis sökte sina mål och förverkligade sin frihet. I det samhälle, som bygger upp sig på tvångssolidaritetens grund, framträder negationen af det samhälle, som mer eller mindre förkroppsligar en positivt känd och positivt motiverande gemensamhet, och som hvilar på samhällsmedlemmarnes solidaritet med ett på visst sätt personligt lefvande väsen, hvari denna gemensamhet har sin rot.

Det skulle emellertid utvisa en oförlåtlig ytlighet, om man frånkände det moderna lifvet ett starkt utveckladt sinne just för positiv gemensamhet mellan de enskilde. Det är så långtifrån händelsen, att känslan af och medvetandet om en sådan

85

gemensamhet göra sig mindre kända nu än förr, att ett af den moderna utvecklingens allra väsentligaste drag måste sökas just i den alldeles särskildt starka betoningen af den positiva gemensamheten i människornas läge i världen och af nödvändigheten af ett öfver alla förr kända gränser vida utsträckt samarbete.

Men det är icke längre samhället i vanlig och historisk mening, som representerar denna gemensamhet och som uppbär detta samarbete, utan den sociala kulturen, en för vår tid särskildt utmärkande, i mycket egenartad företeelse af samhällena öfvergripande art. Denna kultur har redan i vidsträckt mån öfvertagit samhällets positiva funktioner och sträfvar att allt mera göra det. Den är i stort sedt en nybildning, som kringskär det gamla samhället.

Man måste fråga sig, hurudant förhållandet gestaltar sig mellan denna form af nybildad mänsklig gemensamhet och den enskildes fria personlighetslif. Kanske återställer den moderna utvecklingen i och med sina kulturbildningar den positiva samstämmighet mellan det enskilda och det allmänna, som den med sitt i grunden negativa samhällsbegrepp sträfvar att upplösa? Det säkra är, att på den sidan eller i kulturen måste basen företrädesvis sökas för gemensamhetssinnet och samarbetet i vår tid.

För att leda sig till svar på denna fråga kan man till en början försöka sätta kulturen i

86

samma förhållande till den omedelbara personliga känslan som de historiska samhällsformer, hvilka möta under hemmets, familjens, folkets, statens och kyrkosamfundets namn, och tillse, i hvad mån ett sådant försök lyckas. Man har en af lika obestridlig som ymnig erfarenhet skänkt rätt att tala om plikter, kärlek, trohet mot t. ex. sin familj och sitt folk. I ett sådant sätt att uttrycka sig ligger ingen retorisk figur, ingen oegentlig eller öfverförd betydelse utan just hvad som säges. Utan tvifvel låta sig samma uttryck för känsla också användas om kulturen, från hvilken en förpliktelse kan sägas och menas utgå t. ex. under form af kallelse för ett visst slags kulturarbete. Men å andra sidan kan dock svårligen nekas, att känslorna kärlek, plikt, trohet ovillkorligen komma att lida af en märkbar blodfattigdom, en abstrakt förtunning, när de adresseras till kulturen, och att sådana uttryck gentemot kulturen icke ha samma träffsäkerhet som i förhållande till familj och folk. Det märkes lätt att de blifvit öfverförda från ett mera personligt område till ett annat, där de egentligen icke njuta hemortsrätt.

Sitt hem älskar man som man »älskar björkarna kring sin moders gård». Men ett kulturvärde blott som den skugga från träd eller vägg, där man njuter sin siesta — därför att den tjänar till ens insedda trefnad och nytta.

Känslan för kulturen anknyter aldrig omedelbart till sitt föremål utan alltid genom förmedling

87

af reflexion på nytta och lycka, medan samhällskänslan växer omedelbart upp ur helt och hållet oanalyserade personliga förhållanden.

Men långt starkare framträder det opersonliga draget i den moderna kulturen, då man gifver akt på den upplösning af den personliga karaktären i människogemenskapen, hvilken synes vara på samma gång ett direkt villkor för och en direkt frukt af vår kulturs växt. Denna upplösning försiggår under uppenbart kringskärande af de historiska samhällsformerna.

Man kan i detta afseende fästa sig vid, huru den nyaste utvecklingen tenderar att spoliera hemmet. Låt oss höra hvad F. Paulsen yttrar härom i sin bok om det tyska bildningsväsendet.

»Hemmet förlorar i uppfostrande makt. Framför allt försvinner ungdomens uppfostran till arbete under arbetsgemenskap med föräldrarna. I ursprungliga, än i dag under helt landtliga förhållanden växa barnen upp i sådan gemensamhet. Gossar och flickor ha från tidig ålder att göra inne och ute, i kök och trädgård. Föräldrarna ha hjälp af sina barn och barnen ha glädje åt hvad de kunna uträtta. I de stora städerna krymper denna gemensamhet ihop. Fadern har sitt arbete ute, i fabriken eller på kontoret, och äfven för modern reduceras hushållandet till en torftig återstod. Den gamla produktiva, värden af allehanda slag frambringande verksamheten upphör, man hämtar allt färdigt från torget eller butiken. Återstår blott att koka och

88

tvätta, laga och göra rent, fastän äfven detta kan utföras på annat sätt, så att hustrun kan gå med ut på arbete. På det sättet sjunker hemmet ned till att blott vara den plats, där man sofver. Och barnen bli till besvär och förlägenhet eller, i det rika hushållet, till en sorts lek- och toalettdockor och — till föremål för skolans omsorg. Följden af denna nedgång i hemmets naturliga makt att uppfostra blir att man måste ersätta det felande med sociala anordningar. Ansatser göras att reparera det i hemmet försummade eller där omöjliggjorda medelst offentliga inrättningar, såsom skolor i kvinnligt och manligt handarbete, hushållsskolor m. m.»

Men hur har icke den moderna utvecklingen gjort också andra människoförhållanden opersonliga! T. ex. inom hvad man förr mångenstädes kunde beteckna som en utvidgning af familjen eller i förhållande mellan husbondefolk och tjänare. Detta senare har blifvit aflöst af en abstrakt relation mellan arbetsgifvare och arbetstagare, där helst hvarje personlig förbindelse undvikes af motvilja mot en öfver allt annat hatad »patriarkalism» och där naturlagarna om ekonomiska värdens tillgång och efterfrågan, om arbetsduglighet och dess motsats, m. a. o. lagarna för simpel makt och kamp få göra sig gällande efter hela sin bredd och med hela sin kraft utan att begränsas och förmildras på det sätt, att de verka genom ett medium af välvilja, öfverseende, förtroende, sympati. Såsom surrogat för detta medium hafva en mångfald helt

89

opersonliga sociala anordningar inträdt under form af sammanslutningar för insedda gemensamma intressen, hvilka sammanslutningar dock icke alltid obetingadt äro ägnade att mildra kampen för tillvaron och hela de sår den slagit utan också inleda hårdare strider efter en bredare front, i det att de kämpande intressena å ömse sidor ingå allt mera utvidgade föreningar, hvilka icke minst afse — just ökad stridsduglighet. Så är fallet speciellt med alla sammanslutningar för klasskamp.

Samma utveckling företer den moderna skolan, där lärarepersonligheterna mer och mer absorberas af den pedagogiska schematismen och tekniken och där till och med hvad som borde vara friast af allt, ungdomens lek, redan mycket märkbart maskiniserats till sport. Vittnesbörd i samma riktning aflägga också de nya parlamentariska blockafgörelserna af folkets — och folkens — angelägenheter, hvilka senare nu i så förminskad grad bero af starka enskilda viljor, som draga andra mindre starka med sig, utan i stället af skarpt analyserade intressen, som ha sitt ursprung i likheter eller olikheter i lefnadsläge och kampställning och framträda med talvärdenas oemotståndliga argumentering.

Den moderna kulturutvecklingen är en oerhörd omsmältningsapparat, där personligheterna slungas in för att komma ut som leder i associationer och de omedelbara känslorna omvandlas till motivationskrafter, hvilka utgå från fullt beräkneliga och

90

adderbara, därför också alltid mer eller mindre yttre intressen.

Men betyder denna nedgång i personligt lif verkligen också en förminskning i andligt lif öfver hufvud? Ja, kan man med fog tala om att den verkliga, inre och andliga gemenskapen mellan människorna aftagit i vår tid blott af det skäl, att den personliga färgen öfver samhällslifvet blifvit så märkbart blek? Dessa frågor hänga nära ihop. Vi måste upptaga dem till närmare pröfning.

Den allt vanligare vordna klagan öfver det moderna lifvets tilltagande opersonlighet och själlöshet behöfver synnerligen väl att noga begränsas, om den icke skall totalt skjuta förbi målet. Huru kan väl, måste man fråga sig, denna öfverklagade opersonlighet rimma sig med utgångspunkten för hela den moderna utvecklingen: individualismen och allt hvad denna medfört. Vi se ju rundt omkring oss dess frukter i en oerhördt vidgad och skärpt reflexion, en ofantligt ökad kunskap och stegrad känslighet. Men allt detta tyder ju omisskänneligt hän på en starkare utprägling af individualiteten, som ju ingenting annat är än personligheten. Man måste till sist vidgå, att vår tid är långt rikare på verkligt tänkande, vetande och kännande individualiteter än någon föregående.

Förebråelsen för opersonlighet får därför ingalunda riktas direkt mot de enskilde utan kan omedelbart gälla blott samlifvet. Det är detta, som i första hand är vordet fattigt på personlig anda och

91

personligt lif. Därom vittna både praktiska och estetiska momenter.

Det moderna samlifvet gestaltas af människor med en ytterst nykter och torftig uppfattning af samhälle och stat och får af denna uppfattning sin prägel. Icke så, att vi ännu på långt när äro framme vid en typiskt modern samhällsgestaltning, men vi kunna redan rätt tydligt skönja konturerna af den nya byggnaden, sådana dessa afteckna sig mot den »naturvetenskapliga världsåsiktens» bakgrund. Det är fabriksresning på den byggnaden, och från dess inre skola icke höras några sånger utan blott rassel af kedjor och hjul.

Det nya samhällsidealet är en högst intelligent, med fulländad teknik utförd konstruktion, där de enskilde blott betraktas som arbets- eller energimängder och målet klart sättes i att sammanställa dessa arbetskapaciteter så, att de icke motverka hvarandra utan på effektivaste sätt samverka till allmän lycka. Det är alltigenom en skapelse af beräkning och experiment, och det tillåter ingen uppfattning af personligheterna, som kommer i strid med förutsättningen: att de låta beräkna och behandla sig såsom blott och bart mekaniska värden. Vi vänta det fullkomliga framtidssamhället som en frukt af sociologernas studier ungefär som vi vänta den kroppsliga hälsan af bakteriologernas.

Om man från samhället subtraherar hemmets, familjens, folkets, kyrkogemenskapens anda, så står kvar ungefär ett handelshus eller en fabrik.

92

Anlägger man denna subtraktion på historien i stort, så förlorar denna nätt opp allt, som vi varit vana att förbinda med begreppet historia: det öfvermänskliga växandet, det hemlighetsfulla, grandiosa perspektivet, den tredje dimensionen. I myndigheten afspeglar sig då icke längre något osynligt väsende, som den representerar, i laglydnaden och troheten vibrerar icke mera något hjärtats slag, och i det som försiggår rör sig ofantligt mycket men sker just ingenting. För den mekaniska teorien blir samhällslifvet en summa inlärda handgrepp och historien ingenting annat än en misstagets, dumhetens och okunnighetens orgie, på sin höjd en skola med inskriften vestigia terrent öfver dörren, ända till den dag, då studiet af den mänskliga miljön och af människans på miljön beroende natur skall finna de oryggliga sociala lagarna och samhället blifver omskapadt efter dess lagar.

Det moderna samhällsidealet kompletterar sig med en lika mekanisk bild af sällskapslifvet. Där äro vi i själfva verket längre »framskridna» än på något annat område. Den sällskapliga beröringen mellan nutidsmänniskorna har hela sitt berättigande i att skapa ett. knippe former såsom buffertar, som skola mildra sammanstötningarna, och, positive, i att öppna tillfällen till att knyta nyttiga intresseförbindelser. Man jämföre i detta stycke en mottagning i societeten, som är fullt ut up to date, med ett stackars efterblifvet julkalas på landet, som

93

ännu svagt påminner om hur man förr kom tillsammans.

Samlifvets själlöshet i och under en mäktigt tilltagande maskinisering låter icke lätt förneka sig. I detta samlif står nu den enskilda människan innesluten med sina frihets-, personlighets- och lyckokraf. Den radikala utopismen ser i en sådan ställning knappast några svårigheter, ty den utgår naturligtvis från det öfverallt och alltid förutsatta ändamålet med hela det fint uttänkta och anordnade samhälls- och kulturmaskineriet. Hvarför skulle väl detta arbeta, om det icke vore för människornas lycka? Och då friheten utgör förnämsta beståndsdelen i lyckan, hvilken rimlighet skulle väl ligga i att densamma stode i konträrt förhållande till »det allmänna»?

Och likvisst framträder i den moderna mass- och associationskulturen en mäktigt och farligt individualitetsfientlig tendens. Ja, där försiggår i själfva verket en de moderna frihetsrörelsernas själfvederläggning, som smakar af historiens ironi.

Det är frambrytandet af en gemensam världskultur, hvilken verkar sprängande och upplösande på de historiska samhällena, och som framför annat skänker vår tid dess säregna kynne. Om man känner behof af att i ett kort och kraftigt uttryck koncentrera motsatsen i tiden, så låter säga sig, att en allt mera själlös och opersonlig maskinkultur där med ständigt växande

94

framgång kämpar med det historiska, personligt färgade samhällslifvet.

Den moderna kulturen, som sprang fram ur individualitets- och frihetssträfvanden, synes vilja glömma bort sitt ursprung, i det att den alltmera låter sina drag samlas till bilden af en ofri naturmakt. Lösgörandet ur den historiskt-patriarkaliska samhällsorganismen har icke ledt till individernas rådighet öfver sig själfva utan till opersonliga band, som åtminstone icke äro en bit bättre än de personliga. Dessa opersonliga band snöras allt starkare kring den enskilde, i den mån associationerna och den kollektivistiska solidariteten växa sig stora. I denna associationskaraktär framträder en naturbestämdhet hos kulturen, som gör, att den på intet villkor låter tala med sig. Det gamla historiska trycket, som medgaf mångfaldig jämkning, har förvandlats till ett omedgörligt kulturellt naturtryck, som framför allt ger sig till känna i människolifvets allt uppenbarare, utsträcktare och hårdare beroende af de ekonomiska konjunkturerna och deras lagar. Detta beroende röjer sig på mångfaldigt sätt: i industrialism, bolagsvälde, kapitalism, konkurrens och däraf framkalladt öfveransträngande arbete, i äktenskapslöshet, och tvåbarnssystem, i de mellanfolkliga förhållandena, som numera egentligen börja bestämmas af hänsyn till villkoren för produktion, afsättning, förvärf och arbetstillfällen. Det tydligaste tecknet till vår kulturs maskinisering är den suveräna roll de ekonomiska faktorerna spela i

95

nutidslifvet. Trycket af dem framträder allt mera ohöljdt och direkt utan att mildras af ett personligt medium.

Men associationstvånget låter också följa sig i andra, om än icke så tydligt utpräglade riktningar. Det visar sina starka spår öfverallt, där samarbetet behärskar det individuella arbetet. Det visar dem icke minst i vetenskapen och tankearbetet, som samla och afgränsa sig i strängt slutna serier, som undan för undan skola spisas med de enskildes små försvinnande bidrag och där möjligheten att uträtta något allt mer beror på villigheten att låta förbruka sig utan att just vänta något för egen del. Ja, arbetets opersonlighet är en fordran af denna moderna Molok eller Djagernath, vi kalla kultur, som så litet tar hänsyn till den arbetande själf, att ett arbete, som anses ge ordentliga resultat, allt mindre kan komma i fråga utan öfveransträngning. En nutidsarbetare vill man knappast låta gälla utan att hans arbete innebär ett uttaladt förakt för trefnad, hälsa och lif. Det gamla ordet om arbetet såsom befordrande hälsa börjar på att komma på efterkälken om erfarenheten — åtminstone i fråga om det, som företrädesvis utföres med hjärnan.

När den moderna människan dekreterade, att de historiska personlighetsmakterna hade upphört att regera, trodde hon sig slå sitt stora slag i frihetens namn. Men i stället frambesvor hon en naturmakt, som satte sig i historiens högsäte och grep den

96

spira, som anden hade låtit falla. I denna makts hand blef spiran först rätt af järn.

Till en öfvermakt öfver människan gestaltar sig utvecklingen för henne i stort sedt alltid, hur hon än vänder sig. I vårt fall torde det vara genomskinligt, hvilken öfvermakt är den mera människovänliga. Men den, som icke vill låta böja och bruka sig af anden i det historiska samhället, får finna sig i att nötas ut som maskindel i en kultur, som blott är en natur af andra graden — med ofantligt mycket af intelligens i sig men så mycket mindre af frihet.

Den öfverhandtagande andefattigdomen i samlifvet hämnar sig sålunda på den enskilde, i det att densamma mäktigt återverkar på honom. Detta sker emellertid icke blott positivt genom en kultur, som ställer sig öfver individen såsom en naturmakt eller naturlag, indragande honom i sitt spelverk och utnyttjande honom för ändamål, vid hvilka han, ur synpunkten af sin egen lycka, icke kan fästa den minsta mening, om han tänker. Nej, denna mekanisering af samlifvet insätter icke blott personligheten pä ett för densamma innerst främmande område utan plundrar den också direkt på dess bästa innehåll.

I den moderna kulturmänniskans rika utrustning ingår helt visst icke en ökad betydelse hos själfva lifvet. Tvärtom har denna betydelse — som representerar själfva grundvärdet bland lifsvärdena, själfva måttstocken för deras

97

mätande — i, under och i trots af all formell utveckling hastigt och fruktansvärdt sjunkit. Liksom till ersättning för detta grundvärde och den gradskala af värden, som därmed uppenbart mätas, har centrum i människolifvet kommit att intagas af en mångfald »intressen», som växa upp vare sig på det individuella godtyckets eller den tvångsmässiga associationens grund utan att sammansmälta det fria bejakandet med den inre nödvändigheten. Sådana intressen, som icke nödvändigt framgå ur lifvets inre betydelse eller med denna betydelse stå i något som helst begripligt sammanhang, kunna helt visst besitta en utomordentlig motivationskraft, men denna blir antingen rent tillfällig eller blott naturnödvändig och kan därför aldrig rätt bära. Den kan aldrig få prägeln af den tänkande frihetens nödvändighet öfver sig och kan därför aldrig hålla stånd mot en kritik, som utgår från ohindrad själfbesinning och själfpröfning.

Vi tro, att, den betydelse hos människolifvet, som är tillräcklig att för den tänkande gifva det verkligt värde och motivera lifsarbetet, på det närmaste sammanhänger med den fördjupning lifvet får — och endast får — genom medvetandet om att en verklig men öfvermänsklig enhet blifver till och verkar däri och att människan just i sin frihet, i sina sedliga, samhälleliga och religiösa känslor och därur framgångna viljeyttringar, öfver hufvud i allt, som utgör hennes förnuftiga

98

personlighet, har anknytnings- och beröringspunkter med denna enhet. I saknad af anknytning till ett sådant lif, som oändligt fördjupar sig i förnuftets och personlighetens riktning utan att vår föreställning på något vis förmår följa med, plattar historien ut sig till en brokigt målad yta och sjunka de mänskliga handlingarna och ödena ned till tomma och betydelselösa, om också nog så bullrande, växlingar. Men det är det, som man har så svårt att se, att lifvets omistliga grundvärde ligger i dess djup och att inga blotta summeringar af intressen och njutningar kunna i ringaste mån ersätta djupet. Ty därutaf går betydelsen eller andan. Det är detta, som har visat sig framgå ur den moderna utvecklingen, att, midt under det att den i sådant öfvermätt framalstrar värden, förskingrar den själfva värdet.

Vi tro icke, att alla de tallösa och bittra konflikter, som ägt och äga rum mellan det gamla historiska samhället och de enskildes frihetskraf, ha sin grund i en inneboende obotlig oduglighet hos detta samhälle att motsvara anspråken på ett högre lif, fastän vi visserligen se många starka tidsbegränsningar hos detsamma. Vi tillskrifva icke ens dessa tidsbegränsningar den större skulden till den alltjämt tilltagande spänningen mellan samhället och den enskilde. Vi känna nämligen också hvad vi böra skrifva på det syndaregister, där den moderna människans brist på jämvikt och inre ledning, hennes alltjämt tilltagande osäkerhet och

99

oro stå upptecknade. Det skulle till och med kunna hända, att denna människa icke lefver under sämre former för samlif, än hon förtjänar.

Men däremot frukta vi storligen, att i den högst intelligenta och sinnrika apparat för allmänt väl, som heter det moderna kultursamhället, motsatsen mellan det gemensamma bästa och det enskilda intresset ofta, alltför ofta måste visa sig vara synnerligen svårartad, ja principiellt outrotlig, emedan den hör till sakens egen natur. Det heter väl, att kulturen verkar blott för allas lycka. Dock — »allas lycka» är en fond, som icke kan bildas och underhållas utan att taga från de få starke och lägga till de många svage, och till hvilken den verkligt frigjorde alltid måste känna sig mycket starkt frestad att sätta sin egen privatlycka i ställningen af undantaget från regeln. Men i en sådan ställning bryter individualismen punktuellt genom kulturismen och afkastar masken. Då röjer sig, att hvad som är frihet icke är kultur och att hvad som kallas kultur icke smakar af frihet. Däremot hysa vi den öfvertygelsen, att den, som sätter ett nej mot t. ex. familjens och folkets väsen, också säger nej till sin egen personlighet.

Vi frukta alltså, att vi bittert missräkna oss på den moderna kulturutvecklingens frihetsvänlighet. Dess jämnstrukna, i grunden andefattiga opersonlighet varslar icke godt.

Den slutanmärkningen torde icke vara helt öfverflödig, att alldeles ingen kulturfientlighet à tout prix får antagas ha fört pennan vid nedskrifvandet af dessa sidor. Heller ingen kulturpessimism utan begränsning. Utan författaren har blott sett mäktiga tidsrörelser samla sig och tätna till en massa, som starkt liknar en opersonlig naturmakt, med hvilken det gäller för samhället och en af samhällsanda ännu inspirerad och behärskad samhällskultur att ta upp kampen. Lika litet som kulturens frontställning mot samhället är konstruerad, lika litet är den förhoppningen en blott och bar luftbild, att efter nutidskampen i denna form åter skall inträda ett relativt jämviktsläge mellan dessa makter, som icke kunna vara hvarandra förutan, och hvilkas motsättning inom nutidslifvets ram ännu så föga hunnit till medvetande, att deras resande mot hvarandra på sätt här skett helt visst blir stämpladt som en paradox och det ingalunda en af de minst orimliga.

Positivt uppbäres denna framställning af öfvertygelsen, att vår föreliggande samhällsordning är en steg för steg, under osäglig möda och otaliga svårigheter gjord eröfring från naturen, hvilken eröfring icke kan döpas till något bättre namn än frihetens. Vi se icke i naturen frihetens källa utan i historien med dess arbete och dess hvälfningar. Vi tro blott på den frihet, som uppenbarar sig i ordning, men ordningen är ett verk af generationerna. Därför har den verkliga

101

frihetsmänniskan alltid historiskt sinne. Men den, som har historiskt sinne, kan icke vara med om sociala projekt, som hota det historiskt uppvuxna samhället, de må drapera sig i hvilken mantel som helst, äfven människokärlekens. Ty öfver kärleken till bröderna står kärleken till samhällets helige ande, som ensam förmår sammansmälta frihet med ordning och som också ensam kan skänka kärleken till bröderna en hållbar betydelse. I sista hand kommer man här ovillkorligen tillbaka till det apostoliska ordet:

Där Herrens ande är, där är frihet.

*