| 194 |
»Eder son tyckes vara bra gammal för att intagas i skolan», sade rektor Cerebrarius till bankdirektören Giro, hvilken infunnit sig i Södertelge för att sätta sin son i den nya hjärnskolan.
»Nyss fylda fem år, herr rektor», invände Giro.
»Egentligen två år för mycket», förklarade rektorn, »men denne termin kunna vi ännu taga emot öfveråriga. Från och med näste termin är sådant förbjudet. Då träder den nye undervisningslagen i fullständig kraft, och han fordrar, att den hjärna som skall bearbetas ej får vara äldre än tre år. Denna föreskrift kommer att mycket noga iakttagas».
»Skola flickhjärnor behandlas lika tidigt»?
»Naturligtvis! Vi lefva väl ej mer i de tider, då man ansåg, att en flicka icke behöfde lika sträng undervisning som gossen. För att kunna rätt utbildas, måste en hjärna tagas så ung som möjligt, vare sig att hon är manlig eller kvinlig».
»Är det någon afgift»? sporde Giro.
»Afgift! Nå, det var en lustig fråga», utropade rektorn. »Tror ni, att man i våra dagar skulle låta den enskilde betala för att få barnens hjärnor utbildade? Nej, tack! Så föråldrade åsigter ha vi icke. Staten betalar för all undervisning och tager igen sina utgifter genom den
| 195 |
»Det var en upprörande åtskilnad»! utbrast Giro.
»En skamlig tillställning», tillade rektorn, »som redan från barndomen vidgade svalget mellan folkklasserna. Den lille herrn som gick i elementarläroverket ansåg sig naturligtvis vara af något slags bättre deg än pojken i folkskolan, föraktade och hånade denne samt kunde aldrig gifva honom tillträde till sina lekar, och folkskolans lärjungar lärde redan i barndomen att afundas och hata de andra klasserna. Då skolgossarne hade vapenöfningar, skulle elementarläroverket bilda en trupp, och folkskolan en annan, och på raststunderna kom det aldrig i fråga, att de bägge trupperna närmade sig hvar andra och ännu mindre att de roade sig med några gemensamma lekar. De talade icke till hvar andra. Det var som hade de tillhört skilda folk som ej förstodo hvar andras språk. De nöjde sig med att på afstånd betrakta hvar andra eller också att aldeles icke låtsa om hvar andra. På det sättet beredde man en för ståndsskilnad och ståndshat frodig jordmån».
»Nå, då de växt upp till värnpligtige»?
»Då hade alla lika skyldigheter, hette det, men i slutet af adertonhundratalet införde man något som kallades ett-årige-frivillige, hvilka ingalunda hade samma skyldigheter som de öfrige värnpligtige, utan sluppo från tjänstgöringen på vida kortare tid samt behandlades af befälet med vida större skonsamhet. En yngling som gått genom folkskolan kunde aldrig anmäla sig som
| 196 |
»Jag vill minnas, att jag läst, det flickorna icke hade tillträde till elementarläroverket, men det låter så underligt, att jag förvisat den uppgiften till sagoperioden».
»Å, för fem hundra år sedan fans ännu icke en enda flicka i någon af statens elementarskolor. Staten ansåg sig icke hafva råd att gifva flickorna någon undervisning, och dess utom fruktade man, att flickorna genom kostnadsfri eller billig undervisning skulle få lära alt för mycket och därmed dragas från hemmets stilla verld, det vill säga från sitt tjänstehjonsförhållande till mannen, skapelsens herre, såsom han kallades».
»Det där låter likväl otroligt», sade Giro. »Skulle man icke kunnat sätta några skolor på aktier och därigenom hafva gjort statens hjälp öfverflödig?»
»Man använde sina pengar på helt andra aktieföretag. Man bygde kaféer och förlustelseställen eller köpte braunschweigerobligationer och hamburgerlottsedlar, bjöd på middagar och baler och fann på tusentals andra sätt för att hastigt och lustigt göra af med sina inkomster».
»Nå ja, finansvetenskapen låg då i sin linda eller fans icke ännu. Det kan man också se på den tidens små oskyldiga försök till bankinrättningar.»
»Tiden var icke långt kommen i något afseende ... Men nu skola vi sysselsätta oss med eder son, herr Giro. Såsom ni vet, kan ni efter den nya undervisningslagen bestämma öfver en tredjedel af edert barns hjärna; den andra tredjedelen förbehålles för ägaren själf till framtida förfogande för att då efter äget behag kunna utbilda denne del; men den siste tredjedelen måste, enligt hundraelfte paragrafen af undervisningslagen, erhålla sin
| 197 |
»Har jag då icke rätt att uttrycka någon önskan i afseende på ändamålet med utbildningen af denne tredjedel»? sporde Giro.
»Jo visst»! försäkrade rektorn. »Ni får bestämma för hvilket särskildt lefnadsyrke ni önskar utbilda barnets hjärna och därför i hvilka läroämnen utbildningen i synnerhet bör ske, men icke längre än att barnet själft sedermera vid mogen ålder kan ändra edert beslut och välja ett annat yrke. Först och främst måste allmänbildningen, den som skall vara gemensam för alla medborgare och medborgarinnor, företagas, och hon är helt och hållet oberoende af föräldrarnes vilja. Denna allmänbildning kan dock ej meddelas förr än barnets hjärna är så bearbetad, att hon förmår mottaga den lärdom som sedermera lemnas. Det var denna bearbetning som i forntiden ständigt försummades, och den försummelsen åstadkom dels ytlighet i kunskaper, dels öfveransträngning. Ända in i våra dagar har man ej gjort tillbörligt afseende på hjärnors rent mekaniska, det vill säga fysiologiska beredning till upptagande af kommande lärdomsämnen; men den nya undervisningslagen har nu ...»
»Ja, den lagen känner jag», förklarade Giro som började finna rektorns förklaringar något tidsödande. Han skulle den dagen grunda ett par dussin nya aktiebolag och hade ej ännu hunnit med ett enda.
»Nå ja, ni känner lagen», återtog rektorn, »och vet således, att den nya skolan nu mera delas i hjärnskolan och högskolan. Den förra utför den mekaniska förberedelsen till kunskapsämnenas mottagande, den senare meddelar dessa kunskapsämnen ...»
»Kanske också på mekanisk väg»? inföll Giro.
| 198 |
»Hm! Det är ännu icke riktigt bestämdt. Sedan sex hundra år hafva vi här i landet varit sysselsatta med årliga försök i det afseendet. Visserligen hafva äfven de akademiska kunskaperna meddelats på mekanisk väg, men vi stå nu på en öfvergångspunkt, tyckes det. Skolmannen och lagstiftarne rikta nu sin uppmärksamhet först och främst på den förberedande skolan och vänta sig för undervisningen högst betydelsefulla och välsignelserika följder af den fysiologiska beredningen ... Men vill ni icke, sedan jag först skrifvit in eder son, taga vår hjärnskola i betraktande? Ni skall då med ägna ögon kunna öfvertyga er om sakens förträfflighet.»
Bankdirektören kände sig mycket orolig öfver de nya aktiebolagen hvilka väntade på honom, men kunde likväl icke afslå rektorns framställning, utan följde Cerebrarius, då denne gick för att visa honom skolinrättningen. Laboratorium vore kanske ett egentligare namn på denna inrättning. Undervisningssättet bestod däruti, att barnen i början af sin behandling under två, och sedermera under tre timmar hvarje dag utsattes för inverkan af galvaniska strömmar, som leddes till de delar af hjärnan hvilka skulle utbildas. Dess utom öfvervakades, leddes och främjades hjärncellernas särskilda utbildning genom de ytterst fina och verksamma medel som kemien för det ändamålet hade uttänkt och på det omsorgsfullaste beredt.
Redan flera hundra år förut hade man kommit till insigt om nödvändigheten af den öfrige människokroppens utbildning och stärkande genom gymnastik samt att en stark och frisk själ icke kunde finnas i en svag och sjuklig kropp, hvarför man äfven för själsbildningen anbefalde musklernas och senornas öfning och vård. Denna gymnastik hade alt mer utvecklat sig, och i det tjugufjärde århundradet insåg man, att det nödvändigaste af hela
| 199 |
»Här ser ni,» sade rektorn till bankdirektören, »huru vi drifva hjärnans gymnastik. Utan ett spår af den öfveransträngning som man i forntiden så mycket beklagade i skolorna och vid den enskilda undervisningen åstadkomma vi här grundvalarna för den formela bildningen och skapa anlag som skola bära de rikaste frukter för mänskligheten.»
»Sättet synes mig förträffligt,» förklarade Giro.
»Det är utmärkt, vågar jag försäkra,» sade den för sin sak nitälskande rektorn. »Hvilken möda och hvilket öfvermänskligt tålamod kostade det ej förut läraren, innan han kunde få lärjungen så långt, att denne vore i stånd att själfständigt intränga i en vetenskap. Ofta från den tidigaste barndomen ända till tjugo år eller ännu längre måste man med latin och grekiska, historia och matematik bearbeta hjärnan och föra henne så långt i öfning, att hon vore i stånd att slutligen fullfölja en logisk tankegång och någorlunda inse tilldragelsernas sammanhang.»
»Detta lyckades ej häller med alla hjärnor, skulle jag tro.»
»Visst icke! De dumma kunde aldrig hjälpas. De lata trotsade de bästa lärarekrafters ihärdiga ansträngningar.»
»Men nu?»
»Nu!» utropade rektorn i glad hänryckning. »Huru lätt går det ej nu! En galvanisk ström på stora hjärnans lober, en ännu starkare på nedre delen af hjärnskänkeln, en stärkande behandling af linskärnan -- och efter ett par år är den då femåriga människan färdig att utan skadlig
| 200 |
»Ypperligt!» utropade Giro å nyo. »Hvilken god hushållning med tiden!»
»Och med människokrafterna sedan!» tillade rektorn.
»I hvilken afdelning af inrättningen finna vi oss nu?» sporde Giro.
»I den första för de exakta vetenskaperna. Här i första klassen beredes barnet för mottagandet af de kunskaper som kunna göra det till matematiker, fysiker, kemist och mekaniker. I den andra klassen uppdragas biologer, således förnämligast etnologer, zoologer, botaniker, o. s. v.»
»Nå de öfriga afdelningarne?»
»Jo, vi komma nu dit. Här i andra afdelningen hafva vi de klasser, som framkalla logiker, metafysiker, historiker och fornforskare. Den tredje afdelningens klasser äro afsedda för språkforskare, talare och skriftställare.»
»Men den högre affärsverksamheten? Har hon icke någon afdelning? Behöfver hjärnan icke förberedas för att sedan lära sig handelsvetenskapen och finansläran, för att icke tala om det högsta af alt, insigt i bankväsendet?»
»Visserligen!» svarade rektorn med ett öfvertygande och lugnande leende. »Den fjärde afdelningen innehåller de klasser som i ständigt stigande utbildning förbereda de hjärnor som skola ägna sig åt handeln, och i de klasserna utbildas också organerna för lefnadsskick.»
»Det är bra, det är just som jag skulle hafva önskat det,» utropade bankdirektören med synnerlig förnöjelse. »Lefnadsskick och handelsförstånd höra i hop.»
»Vår femte afdelning omfattar de klasser,» fortfor
| 201 |
»Nå, sedan barnhjärnan genomgått de öfra afdelningarne?» sporde Giro.
»Då är hon färdig för undervisningen i högskolan, ty då kan hon lätt och villigt uppfatta och i minnet behålla lärarnes föreläsningar.»
»Med hvilket år anses lärjungen kunna lemna högskolan?»
»Med det nionde året bör hela undervisningen vara fulländad. Hvilken präktig följd af det nya undervisningssättet! En nioårings förståndsförmögenheter motsvara nu en fullväxt persons under forntiden, och den nioårige är nu i allmänhet lika mogen och erfaren som den fyrtioårige i gamla tider. Det gafs en tid, då man med förfäran frågade: huru skall, då vetandets material är i ständig tillväxt och då lifvets andliga innehåll hopar sig så hastigt, det slutligen varda möjligt för ungdomen eller för människan i allmänhet att få ens en helt ytlig öfverblick af alt detta? Och man hittade på den ena
| 202 |
»Och den räddningen är äfven funnen,» anmärkte Giro.
»Ja, en af våra utmärktaste och mest erfarne ungdomsledare höjde ett maningsrop som skallat kring hela jorden. Låt oss begagna oss, sade han, af läran om hjärnans förrättningar. Bort med läroböckerna, med de gamla undervisningssätten, med de onödiga mnemotekniska knepen! Om läroämnet icke vill lämpa sig efter hjärnan, så måste hjärnan lämpa sig efter läroämnet. Låt oss bygga laboratorier. Fysiologerna skola göras till skollärare. De skola på mekanisk och kemisk väg bereda barnahjärnans gråa substans.»
»Det är gyllene ord, värda hundratals millioner om året,» utropade bankdirektören.
»Men ni vet dock,» återtog Cerebrarius, »att de orden icke genast öfvertygade skolmännen och undervisningsråden. De mottogos tvärt om med hån och utgjorde under lång tid föremål för våra skämttidningars gyckel, våra högvises föraktfulla speord och allmänhetens misstroende. Men saken kunde emellertid icke falla. Midt under hånet, gycklet, föraktet och misstroendet bröt den nya åsigten sig väg, vann anhängare, vidgade sig och vardt slutligen den segrande i folkförsamlingen
| 203 |
»Jag är särdeles glad att hafva gjort eder bekantskap, hr rektor,» sade Giro, »och öfverlemnar med fullt förtroende min son i edra händer. Som ni vet, önskar jag, att hans hjärna skall, så snart den förberedande
| 204 |
»Jag känner edra afsigter, hr direktör, och skall icke glömma att vid dem fästa alt möjligt afseende, men en föreståndare för ett undervisnings-laboratorium får ej häller förgäta, att så väl statens, som det till beredning lemnade barnets bestämningsrätt också måste bevaras. Jag ställer i det afseendet lagens föreskrift mig helt och hållet till efterrättelse.»
»Naturligtvis, naturligtvis, hr rektor!... Innan jag tager afsked af er och min son, torde ni tillåta mig fråga, hvaruti den fordom så kallade lekamliga födan består i eder uppfostringsanstalt. Matar ni barnen med alsterna från någon af de nya lifsmedelsfabrikerna?»
»De lefva i synnerhet af syrgas,» förklarade rektorn.
»Förträffligt!» sade bankdirektören. »Dock skulle jag vilja föreslå någon liten omväxling och är till och med i tillfälle att till er sälja ett parti konstgjorda lifsmedel af bästa slag. Jag är visserligen icke handlande, men är direktör för ett mycket stort aktiebolag som drifver lifsmedeltillverkning efter ett nytt förfaringssätt.»
Rektorn tackade och förklarade, att de barn som skulle undergå undervisningsbehandling i hans laboratorium funno sig bäst af att lefva på frisk luft. Det var icke alltid, sade han, som helpensionärer fått frisk luft. I gamla tider fingo de visserligen icke mycket annat än luft att lefva på, men den luften var vanligtvis skämd.
»Nu är äfven den saken reglerad af det höga undervisningsrådet,» tillade rektorn, »och ni kan vara öfvertygad, att lefnadsordningen inom vårt laboratorium är för hjärnberedningen den nyttigaste och mest tillfredsställande.»
Giro förklarade sig nöjd och gjorde sig i ordning
| 205 |
Men Giro trodde, att hvad odlingshistorien vidkom, kunde inga bättre föreläsningar hållas än de som dagligen föredrogos vid Göteborgs högskola, hvilken väl ändock vore den förnämsta i norra Europa.
Rektorn bugade sig och smålog samt tycktes af artighet icke vilja motsäga en så betydande finansman från själfve hufvudstaden. Giro tog således afsked och aflägsnade sig med stor skyndsamhet. Han hade kanske under sitt uppehåll i Södertelge gått miste om en betydlig mängd nya aktieföretag. Hans son öfverlemnades genast åt den första förberedande hjärnbehandlingen.
Nya besökande infunno sig. Man skyndade från alla håll för att öfverlemna sina barn till normal-laboratoriet i Södertelge. Medan man väntade på att få barnen inskrifna, samtalade man naturligtvis om det nya lärosättet.
»Om denna behandling af de särskilda hjärndelarne fortsättes genom flera slägtled,» anmärkte någon af de närvarande, »så inträder utan tvifvel en förändring i de samhälleliga förhållandena, och jag är ganska nyfiken att erfara följderna. Det är tydligt, att hjärnan skall få en så ägendomlig utveckling, att man ännu icke förmår fatta hvilken sällsam verldsuppfattning däraf kan uppstå.»
»Om ni talar om sällsamma uppfattningar,» anmärkte en annan, »så måste dock tilläggas, att den benämningen
| 206 |
»Ja, men man kan frukta, att genom den nyare undervisningskonsten skall en sådan förändring inträda i den formela sidan af tänkandet, att oöfverskådliga förvecklingar därigenom kunna uppstå.»
»Edra farhågor äro ganska visst öfverdrifna. Under en förståndig tillämpning af hjärnskolan skall man nog akta sig för att utbilda föreställningar som öfverskrida det normala grundmåttet för alt tänkande.»
»Men otvifvelaktigt kan en viss ensidig utbildning taga öfverhand hos många. Om också det logiska arbetet är människans hufvuduppgift, så gifves det också andra sidor af människonaturen som hafva en uppgift i lifvet. För att icke tala om stämningssinnet eller om den sedliga sidan i lifvet, hvilka områden icke gärna kunna skiljas och som med ett gemensamt ord kunde kallas den inre verksamheten, hvilken onekligen kan komma att utbildas i en alt för ensidig riktning, så gifves det också något som hör till slägtets bevarande för nutid och framtid och som ...»
»Mina damer och herrar,» hördes rektorns röst, »alla de små hjärnor som ni anmält till behandling i vårt laboratorium äro godkända till inträde med åtföljande kroppar. Arbetet med dem tager genast sin början.»
Därmed tog Cerebrarius afsked af de unga hjärnornas föräldrar och begaf sig själf till föreläsningssalen nummer ett, där de lärjungar som ägde rätt att afhöra
| 207 |
