Dikter / Utgifvarens tillägg och anmärkningar (1914) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Utgivarens tillägg och anmärkningar. [1]

Av Rydbergs första dikter i bunden form trycktes enstaka i hans romaner. År 1863 meddelade han i Göteborgskalendern Flora för 1864 en samling förträffliga poem, Strandvrak av Robinson Crusoe, som dock gingo tämligen obeaktade förbi.

På 1870-talet började han ånyo odla lyrisk diktning och offentliggjorde i tidskriften Nu, kalendern Svea, Ny Illustrerad Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Svensk Kalender o. s. v. ett antal dikter. Av dessa jämte åtskilliga äldre och nyare poem bildades år 1882 hans första diktsamling.

Under 1880-talet tillkommo endast ett fåtal dikter, men 1890--91 författade Viktor Rydberg ånyo flera skaldestycken; och han utgav 1891 sin andra diktsamling.

300

I dessa båda samlingar äro dikter upptagna ur Flora, delvis omarbetade.

År 1896 utgåvos de båda samlingarna i ny upplaga, den senare samlingen tillökad med några postuma dikter.

Första samlingen:

Spillror, skriven sommaren 1881 och första gången meddelad såsom inledningsdikt till 1882 års diktsamling.

Kantat till jubelfesten i Uppsala 1877, då Rydberg mottog hedersdoktorskransen, är författad på uppmaning av filosofiska fakulteten och fullbordades efter lång misströstan en natt i början av augusti 1877, just då Rydberg ärnat avsäga sig uppdraget. Den utdelades tryckt vid festen och avtrycktes i nästan hela pressen.

Träsnittet i psalmboken offentliggjordes i Handelstidningen 2 februari 1878 och omtrycktes i Nornan 1879.

Dexippos i Nu 1876.

Antinous meddelades i Romerska dagar 1877 såsom avslutning på Antinousuppsatsen.

Hesiodos' råd meddelades första gången i 1882 års diktsamling. Vad själva andemeningen angår, har denna lilla dikt sitt ursprung från nämnde skalds poem »Verk och dagar», vers 465--468, där han, på tal om det började vårarbetet på åkern, lärer sin son, huru det skall invigas för att varda välsignelsebringande: »Bed till Zeus Ktonus

301

och till den kyska Dämäter, att de må göra skördens heliga gåva fullviktig, men gör det så, att du först lägger handen på plogstångens ände och börjar plöjningen.»

I klostercellen tillhör egentligen Rydbergs äldsta dikter. I ett manuskript från tiden omkring 1860 föreligger nämligen ett poem, som börjar med följande strof:

Från en glugg i klostercellen
skimrar lampan matt.
Över nejden ruvar kvällen,
och utöver vida världen
medeltidens stjärnenatt.

Därefter följa - med ändrad meter - det n. v. poemets 2:dra, 3:dje, 5:te och 4:de strofer och till sist följande:

Som Japeti son med tända, omedvetna blixten sänder
hälsning genom natt och öknar mellan skilda, sköna länder,
genom honom, flädermusen, med tonsur och rosenkrans,
hälsar Greklands aftonrodnad nya tidens morgonglans.

I sin nuvarande form meddelades poemet första gången i Svea 1876.

Oro utgör en omarbetning av den i Fribytaren på Östersjön (sid. 439) meddelade dikten »Korsaren». En mellanform föreligger i kalendern

302

Flora 1864. Under det dikten i Fribytaren på Östersjön utgör tolv strofer, räknar den i Flora sexton. De fyra första äro snarlika. Följer så i Flora en strof »Vilken präktig skeppsbemanning», som senare bibehållits i »Oro». Därefter äro tre strofer i Fribytaren och Flora snarlika; varefter följa två strofer »Du har prövat druvors krafter» och »Du har sett ditt ungblod gjutet», som vi äga kvar i »Oro». Sedan äga Fribytarens åttonde, nionde, tionde och elfte strofer sin motsvarighet - ehuru betydligt omdanade - i Floras 11: te till 14: de. Så inflickades den näst sista strofen »Upprätt stödda emot svärden», och slutligen är den sista bibehållen, dock med ändring särskilt av de sista raderna:

Om en åtrå evigt sviken,
om ett evigt gäckat hopp.

till:

Om en åtrå evigt sviken,
om en längtan utan mål.

Vid omarbetningen till »Oro» behöll Rydberg av Floraredaktionen tämligen oförändrade de tre första stroferna men ändrade fjärde strofen sålunda:

Korsaren:	Oro:
Slockne på vår led var stjärnas fadda blick! Vi ödet ställa vid vårt roder. Brusen, vågor, och med barm orkanfylld sväll, vita segel, som en tärnas bröst de havsskum-vita svälla, när dess trånads första lågor tändas i en mystisk kväll,	Slocknen, vemodsögda stjärnor! Ödet vid vårt roder ställer kursen fritt i vreda vågor under kolsvart himlapäll. Svällen, segel, som hos tärnor havsskumvita barmen sväller, när den första längtans lågor tändas i en mystisk kväll.

Vidare bibehåller han femte strofen, lätt ändrad, men utbyter Floras sjätte och sjunde strofer (Fribytarens femte och sjätte) »Eja mina vilda gossar» och »Flibustier, när stormen skakar» mot de vida djupsinnigare sjätte och sjunde i »Oro». Den åttonde strofen i »Oro» begagnar några rader ur Floras elfte sålunda:

Korsaren:	Oro:
Sant, men tråna och förbanna kan du ej, när seglens flockar stiga stolt mot stjärneringen och mot norr är stävens flykt: Vi få trampa jordens panna, gamla Tellus' vita lockar, polens snö där ännu ingen dödligs fot ett spår har tryckt.	Samma oro djupt i barmen, vart vi styra, var vi stanna, samma gulsotsfärg på tingen, vart vi vända tankens flykt! Låt oss trampa då i harmen på den gamla Tellus' panna, hamna där, som ännu ingen mänskofot ett spår har tryckt.

Senare sammanfalla Floras tolfte, åttonde, nionde, tionde, fjortonde, femtonde och sextonde strofer ganska nära med »Oro»s nionde till sextonde.

Oro meddelades i Svea 1876, men där är strofföljden en annan än sedan i dikterna, i det att Sveas 10: de, 11: te och 12: te strofer motsvara dikternas 7: de, 8: de och 9: de.

Skogsrået, Snöfrid och Baldersbålet meddelades i Svea 1876.

Vaknen, översättning från en dikt av Ole Viig, lästes i Handelstidningen den 27 februari 1873, undertecknad Torvig, i omedelbar följd efter en ljungande granskning av det osvenska språket i en novell av Claude Gerard. I sin ursprungliga

304

form är dock dikten ganska skiljaktig från diktsamlingens. Så börjar första strofen:

Vaknen nu, I alla hjärtan
här i våra fäders bygder,
ur den djupa vinterdvalan
upp till mannadåd och dygder!

De båda sista stroferna lyda:

Vaknen, vaknen! Djupt ur fjället
hörs en klang, ej än förgången
från den gamla Valans harpa,
kämpevisan, skaldesången,
gåtans ask och Nornas mynder, [2]
minnena från Baldersbålet,
Odens runor, Frejas tårar
tala ljuvt som modersmålet.

Vaknen upp och skåden klarligt,
huru fädren här i Norden
kämpade för livets krona
och till mer än glans på jorden,
mer än frejd i sång och saga --
för ett rum i fadershuset,
gudars sal att där stå redo
till den sista kamp för ljuset!

Korpen (som är tillkommen 1876 eller 1877) meddelas i denna samling med de ändringar, som skalden företagit i sitt eget exemplar av dikterna, därvid han velat grundligare genomföra de tredubbla rim, som visserligen redan i första versionen förekommo i de flesta stroferna, under det

305

översättaren dock här och var: i 6:te, 7:de, 8:de, 10:de, 13:de, 14:de och 18:de stroferna, låtit något innerim bortfalla. I det ändrade exemplaret bättrade Rydberg detta i 6:te, 8:de och 18:de stroferna, därvid dock kanske uttrycket någon gång blev mera tvunget.

I den ursprungliga texten lödo sjätte strofens båda första rader:

Medan så mitt inre flammar, står jag åter i min kammar
och vad hör jag? Än en knackning. Något hemligt är däri.

Åttonde strofens andra rad löd ursprungligen:

Kan hans min, den vishetsdryga, läka min melankoli.

Och slutstrofen:

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter
och hans ögons hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Och när lampans skimmer strömmar över hans och mina drömmar,
ser jag hur hans skugga faller över golv och draperi,
o, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ uti,
     suckande: förbi, förbi.

En blomma förekommer i Flora 1864 och avtrycktes oförändrad 1882.

Svårmodets son lästes i Flora 1864 under titeln Hypokondern.

Lyss till granen vid din moders hydda upptogs i 1882 års samling oförändrad ur Flora 1864.

Drömmaren likaså.

Vattenplask likaså.

Vadan och varthän och Vi ses igen meddelades första gången i Nu 1876.

De badande barnen föredrogs i sällskapet S. H. T: s Göteborgsloge »Heimdall» år 1878 och trycktes i kalendern Svea 1879 samt i Tal och Qväden i samfundet S. H. T. 1878, 1879.

Drömliv är ett av Rydberg ofta omarbetat poem. Det företer släktskap i anslag och i enstaka strofer med den till innebörden vitt skiljaktiga dikten Två i sadeln, som lästes i Flora 1864, och som är av följande lydelse:

Två i sadeln.

Är det trånande stjärnors återsken
eller skimmer av anande kärleks fröjd,
är det trotsande harm eller skuggor allen'
ifrån jagande molnen i himmelens höjd,
som jag ser på din panna, min fångade skatt?
Lika gott! Tryck dig hårt till rövarens bröst,
medan eldige springarn i höstlig natt
ilar lustigt framåt vid min manande röst.

307

In i viskande skog står mitt härliga slott:
det har flöjlar, som gnissla på mossiga torn,
på dess borggård trivs tistel hos svampar gott,
och förrostat sen sekler är väktarens horn.
Hur det suckar i valven vid enslingens fjät!
Tomhet stirrar ur fönstren; kring bågar och tak
klättrar murgrön djärvt; sina klibbiga nät
binda spindlarna ostört i tysta gemak.

Ah, du fruktar väl ej för en boning som den?
Och du darrar väl ej för dess dystra mystär?
Redan länge du bott såsom borgfru, min vän,
i ett hjärta som skövlat av tiderna är;
när jag kom till mig själv, och när stormen teg,
har från tinnarna vinkat din älskliga bild,
har jag hört i dess rämnade valv dina steg,
i dess brustna arkader din stämma så mild.

Djärvs du fästa din julle vid stormprövad stäv,
som är timrad till kamp i bränningars larm?
Vill du inslå din livstråd i nattsvart väv?
Vill till örngott du välja en biltog barm?
Vill hon blanda sig, källans lugna våg,
med en brusande bölja i strandlös sjö?
Säg mig, duva så tam, om det lyster din håg
med en vildduva bygga och leva och dö?

Snart jag leder dig in i min riddaresal,
prydd med jaktens troféer och rostiga svärd,
att på kuddar av purpur i runhöljd pokal
dricka tvemännings nektarn vid flammande härd,

308

tills din svävande tanke är vaggad i hamn,
och med halvsluten blick, i sömndrucken frid
du förgäter din moder i älskarens famn
och du vyssas i ro under vindarnas strid.

Men när morgonen randas, på jägaretåg
skall du följa mig ut över daggiga berg,
du skall segla med mig genom insjöns våg,
när hon välver i fullmånens blodiga färg.
Du är min, stackars barn, om du möter med mod
eller möter ditt öde med klagan och gråt ...
Ha, ditt svar var en kyss ...! Du min springare god,
du min krusmanomfladdrade Roland, framåt!

Detta rent erotiska poem har, som man finner, både i meter och i många bilder och uttryck beröringspunkter med den spekulativa, evighetsträngtande dikten Drömliv, ett av Rydbergs djupsinnigaste skaldestycken, i vilket hans filosofi och hans poesi enats i mystiskt förbund. Egendomligt nog har skalden själv, på samma gång han påpekade frändskapen mellan »Två i sadeln» och »Drömliv», anmärkt, att »styckets senare skapnad är den äldsta till tanken, fast ej till utförandet».

Bland Rydbergs papper föreligga två varianter, tillkomna förr än Drömliv trycktes, och där förekomma ytterligare några strofer, nämligen mellan diktens n. v. 7:de och 8:de, (om skapelsen) följande:

309

Se hon formar symboliskt de tankar du tänkt,
åt vad hjärtat har känt ger hon färg och gestalt,
och den slöja, som förr över tingen var sänkt,
hon är lyft, och du skådar nu själen i allt,
och var trängtan dig grep i en anande stund
har fått stämma i smekande bölja och vind,
och den smyger en älva på äng och i lund
för att svalka din panna och smeka din kind.

samt efter den sista strofen tvenne, som ytterligare betona diktens natursymboliska kynne:

När han klagar i natten den höstliga vind,
är det ej över ängarnas blomster som dött;
o, han sörjer de härjade rosor på kind,
som för lustarnas fläktar sin krona förstrött;
men befrielsemorgonens purprade våd
får sin glans från de rosor vars fägring förgått,
medan styrkande tankar och härliga dåd
ur sin blomkalk i tidernas sköte de sått.

O, så löga dig stark i det ensligas bad;
dröm dig in i naturens förtrollande dikt,
i vars levande tecken, från blad och till blad,
du i bildspråk förnimmer det skapades bikt,
tills, förnyad i krafter, du väcks ur din dröm,
för att känna med mänskor i ve och i väl,
för att strida och lida, men göm dig, o göm
av den samklang du hörde en ton i din själ.

Kyssen skriven 1881, meddelad första gången i Dikterna 1882.

310

Höstkväll. I Singoallas tredje upplaga 1876 har Rydberg, i st. f. ett äldre, i finsk runometer författat kväde, inflätat följande två strofer:

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,
tranan skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd;
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,
regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,
molnet löser i sorg sin gråt;
sonen vilar på moderns sköt,
molnets son och hans sorgsna moder
längta att svinna i tårar hän.

Dessa strofer har han sedan delvis begagnat som uppslag för dikten Höstkväll, skriven 1881, och tryckt 1882 i de samlade Dikterna.

Älvan till flickan läses i Ny Ill. Tidning 1881.

Klockorna förekomma i Svensk kalender 1881 (tr. 1880).

Din sorg är din meddelades första gången i Dikter 1882.

Den flygande holländaren i Nu 1876. I Göteborgs Handelstidning, 14 oktober 1876,

311

finnes poemet avtryckt efter Nu, men här förekommer en märklig strof som icke ingått i Diktsamlingen. Den är inskjuten mellan den 22:dra och 23:dje strofen (efter ordet tålamod):

Jag varit vid Jordanens strand:
ett oljeträd där står,
som tvinat har i öknens sand
så många hundra år;
det lever dock, och när en gång
det slår i blommor ut,
då höjes världens frihetssång
och kvalens tid är slut.

I denna form är ock dikten tryckt separat i 25 exemplar, Göteborg 1878, men den nya strofen är, egendomligt nog, icke bibehållen i diktsamlingen, varför jag icke ansett mig äga rätt införa den i texten.

Tomten i Ny Illustrerad Tidning 1881.

På floden (övers, fr. Lenaus »Blick in den Strom»). En annan, trognare översättning av första strofen förekommer i Antinousuppsatsen i »Romerske kejsare i marmor».

Vinst och förlust förekom i Flora 1864 och upptogs med någon omarbetning i Dikter 1882.

I Flora har dikten följande lydelse:

Guld, ära, visdom och omsider båren:
se där vad långa år av mödor bringa,
vad lyckan mäktar ge, och dock hur ringa
mot det som plundras oförmärkt av åren!

312

Framåt, framåt oss våra öden tvinga,
vi skynda äldre släkten tätt i spåren,
vi hinna ej att sörja ungdomsåren,
dess sista fjärlar, som till flykt sig vinga.

Ett fält framför oss, vitt som havets yta!
Vi ila hän, dit våra öden kalla,
att plöja gamla land och nya bryta.

Men när vi bärgat gyllne skördar alla,
vi ville dem mot liten blomma byta --
mot kindens ros, vars blad så hastigt falla!

Det döda barnet till det levande lästes första gången i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 december 1881.

Prometeus och Ahasverus i Litterärt Album 1877.

Nero och ljungelden författades sommaren 1881 och föredrogs i sällskapet Gnistan Göteborg hösten 1881; intagen första gången i Dikter 1882.

Andra samlingen:

Psyke tillkom något av de första åren på l880-talet såsom text till av Reinhold Callmander utförda takmålningar i P. Fürstenbergs hem i Göteborg. Den trycktes första gången i Saga 1885 och senare i Dikter 1891.

Barndomspoesien i Runa 1888; utgavs 1893 med teckningar av Hildegard Z.

313

Jungfru Maria i Rosengård, författad sommaren 1891.

I natten. En likanämnd dikt förekommer i Flora 1864 men har endast anslaget och ett par bilder gemensamma. I sin nuvarande form meddelades dikten i Svea 1891, dock med den olikhet att tredje strofen har »älvan» i st. f. »najad».

På verandan vid havet meddelades i Svea 1891 och i samma års diktsamling. Poemet är till god del utbrutet ur en tillfällighetsdikt, som Rydberg skrev på Grönsö 1887 till doktor M. Hærén.

Modern, skriven på Grönsö 1887, införd i Svea 1891.

Klockringning, påbörjad tidigare, fullbordad 1891.

Allmakt och ödmjukhet i Jultomtar, Jönköping 1891 och samtidigt offentliggjord i Dikter II.

Arv från Kaos meddelades första gången i diktsamlingen 1891.

Grubblaren, författad å Bångsbo sommaren 1890, meddelades första gången i Album för litteratur och konst 1890. Enstaka strofer erinra om början av ett i Flora intaget poem Vemodet, likväl helt omdanade och i stämningen höjda.

Lukanus marterad meddelades första gången i diktsamlingen 1891.

Till ödet är en redan i Flora 1864 meddelad dikt, endast obetydligt ändrad.

314

Av de fyra ur Vapensmeden upptagna dikterna meddelades Harpolekaren och hans son och Till Österland i Svensk Tidskrift 1891.

Fåfäng skönhetssträvan är sammanfallande med förra delen av ett poem »Alexis». Den meddelades först i Vapensmeden och även i 1891 års diktsamling.

Cesarernas visdom meddelades första gången i Dikter 1891.

Livslust och livsleda. Denna av olika poem och prosastycken sammansatta dikt utgöres dels av äldre, dels av nyare beståndsdelar.

De unge hellenernas första sång »Gossar och flickor» är hämtad ur Den siste athenaren. Deras andra poem »Hän över skuggiga Mænalos' branter» är en lätt bearbetning av Viktor Rydbergs äldsta kända dikt, ett i föreningen Sjustjärnan under Lundatiden föredraget poem. Det kväde som »poet mot nittonde seklets slut» sjunger: »Jordisk smärta sig ändlig vet» är i sina två sista strofer hämtad från poemet »I natten», sådant det läses i Flora; första strofen är ett tillägg till detta poem, som finnes i ett gammalt manuskript. De unge hellenernas sista sång »Härlig är döden» o. s. v. är lånad ur Dexippos.

»Livslust och livsleda» meddelades första gången i 1891 års diktsamling.

Vårdträdet offentliggjordes i Runa 1888.

315

Ur 1896 års upplaga:

Himlens blå tillkom sommaren 1895 och lämnades av författaren till Vintergatan 1895, som utkom efter hans bortgång.

De två under titeln Vandringsmän sammanförda dikterna Längtan och Fantasos och Sulamit diktades sommaren 1895 och lämnades av Rydberg till »God Jul», i vars nummer 1895 de meddelades såsom postuma.

Utom dessa dikter innehöll 1896 års samling även tre här icke upptagna: originalpoemet Eden samt översättningarna Mignon och Valans Sånger.

Eden, ett halvt humoristiskt stycke, var avsett att intagas i Nu 1875, och ett korrekturavdrag föreligger t. o. m. från denna tid. Men Rydberg inställde tryckningen. Han använde sedan större delen av poemet i Vapensmeden (del VII, sid. 85 o. f.), likväl utelämnande det älskvärda skämtet med barndomens antropomorfistiska uppfattning av Gud fader. Då sålunda skalden själv icke velat intaga poemet i dess helhet bland sina samlade dikter, har utgivaren, om än med mycken tvekan, uteslutit det här, men kommer att meddela det i levnadsteckningen, där även enstaka dikter från äldre tid, som Rydberg icke återupptagit i sina diktsamlingar, ävensom enstaka diktfragment skola

316

meddelas såsom bidrag till kännedomen om hans poesis utvecklingshistoria.

Tolkningarna av Mignon och Voluspá torde knappast av Rydberg ansetts slutgiltiga – den senare förekommer dessutom i flere varianter -- vadan det ansetts rättast utelämna även dem.

Av Rydbergs smärre dikter föreligga översättningar till skilda språk i ej ringa antal, men en fullständig förteckning är utgivaren ej i stånd att lämna.

Följande lista må emellertid meddelas:

Till danskan har Otto Borchsenius översatt Dexippos, Antinous, Oro, Den flygande holländaren, I Klostercellen, Klockorna, Hesiodos' råd, Din sorg är din samt Tomten, meddelade dels i Nær og Fjern, dels i Forord til Romerske Dage; de flesta samlade i Borchsenius' Sange og Digte.

Till tyskan äro bl. a. tolkade: Prometeus och Ahasverus av fru Buchholz, född von Knebel (Nord und Süd 1887), Dexippos av Carl Fowelin i Schwedische Dichtungen, Berlin 1889; av P. A. Willatzen i Nordlandsharfe 1888; av Emil J. Jonas i Nord und Süd 1899; I klostercellen (Der alte Mönch in der Klostercelle) av Emil J. Jonas i Magazin f. die Litteratur des Auslandes; Vi ses igen, Snöfrid, Flygande holländaren, Harpolekaren och hans son, Den nya Grottesången, samtliga i Ottilie Schencks biografiska teckning: V. Rydberg, Marburg 1896; Psyche i Europäische Lyrik av Rob.

317

Arnold, Leipzig 1899; I natten (Die Nacht) av Frida Hoffman i Beiblatt der deutschen Romanzeitung; Snöfrid av Cecilie Gohl (som musiktext och handskrift); Tomten (Der Hausgeist) och De badande barnen (i handskrift) av Ad. Reich; Kantaten (i handskrift) av P. v. Möller och av Sture Kjellson.

Till engelskan: Kantaten av Emily Nonnen (Cantata Gbg 1878) och i handskrift av F. A. Bather 1892; Träsnittet i psalmboken (The picture in the hymnbook) av A. Clark i förord till Roman Days; Klockorna (i handskrift av Mary A. Brown).

Till finskan: Nya grottesången (Uusi grottelautu), av S. Nyman, Hälsingfors 1896, och av N. Wainio, Hälsingfors 1895 (i Poimulehtiä); Klockorna (Kellot) av K. Forsman; Dexippos av K. Tiililä i Valvoja 1893; De badande barnen, Älvan till flickan och Kyssen av K. Forsman (i en antologi).

Till polskan: Kantaten av L. v. Engeström i dennes redogörelse för jubelfesten.

Till latinet: Kantaten (V. Rydbergii Carmen) av lektor Alfr. Fahlcrantz, Uppsala 1878, samt Dexippos, poema suecanum, av lektor Johan Bergman.

Till isländskan: Jubelfestkantaten av Matthias Jochumsen i Thiodolfr, 27 oktober 1877.

[1] Till tredje upplagan (1899).

[2] I manuskriptet står norneskriften, som sedan ändrats i korrekturet.