Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf, prins af Vasa (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men de memoarer rörande drottning Fredrika, hvilka utgifvits af en bland
hennes tyska hofdamer, säga uttryckligen, att hon, oaktadt tillfällen erbjudit
sig till giftermål både inom och under hennes rang, aldrig
upphört att vara uteslutande fästad vid sin olycklige gemål, hvars födelsedag
hon fortfarande firade så länge hon lefde.
Grefve Polier blef imellertid prins Gustafs vårdare och uppfostrare
och egnade sig med kärleksfullt nit åt detta kall. Som lärare i militära
ämnen antogs öfverste Lassolaye, och åt dessa ämnen, äfvensom åt
svenska språket och literaturen, egnade sig prinsen med mycket intresse.
Hans öfverförmyndare blef, på hans moders begäran, hennes svåger
kejsar Alexander I (1814), och han förlänade gossen sin Andreasorden.
I denna och malteser-drägten gick den unge prinsen gemenligen klädd,
sedan han aflagt »svenska drägten» och serafimerbandet. Både han
och hans far stå dock ännu i 1812 års svenska kalender upptagna bland
serafimerriddarne, men derpå försvinna de, troligen med anledning af
förordningen af 1812, som förbjöd all gemenskap med Gustaf Adolf
och hans familj.
Ännu ett tronföljareval hade nämligen egt rum i Sverige, men då,
ännu mindre än förra gången, väckte barnet Gustaf några sympatier.
Sverige behöfde en man, en härförare, och satte sig öfver anornas
fingervisning. Den franske marskalk, som nu blef Karl XIII:s adoptiv-son,
kände sig dock aldrig rätt lugn för möjliga »gustavianska stämplingar».
Det var hans svaghet, ty han var stark nog i sin ställning
att ej behöfva frukta hvad som möjligen fans till i den vägen, helst
han i prins Gustafs öfverförmyndare hade sin pålitligaste bundsförvandt
bland Europas suveräner. Alexanders undseende för Karl Johans känslor
gick ock så långt, att han bröt sitt löfte till drottning Fredrika att
gifva prins Gustaf anställning i ryska armén under 1815 års fälttåg
mot Napoleon. Prinsen hade redan fått en »militärguvernör», baron
Strauss, och full ekipering samt väntade dag och natt uppbrottsorder,
då han efter lång väntan ändtligen fick – återbud.
Öfverhofpredikanten Waltz hade samma år konfirmerat prins Gustaf,
dervid han läste sin trosbekännelse på både tyska och svenska. I stället
för fälttåg fick han sedan anträda en resa till Schweiz och norra
Italien (1816), och för att disponera ett namn, då sådant behöfdes för
resor »incognito», köpte hans mor en gammal slottsruin, Itterburg;
både hon och prinsen hette sedermera ofta under resor grefvinnan och
grefven af Itterburg.
F. d. konungen, som under tiden dragit vida omkring och ohjelpligt
skadat sitt rykte, beslöt nu att med pomp och ståt fira den 9 november
1816 såsom sin sons inträde i myndighetsåldern, ehuru han
då blott fylde 17 år, och dervid låta honom högtidligt uttala sina åsigter
om sin rätt till den svenska kronan. I ett manifest, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
