Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Gerhard Lindgren (d. 1879)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
196 HENRIK GERHARD LINDGREN.
domen endast är en potentierad judendom eller judendomens kul-
mination.»
Vid sin första riksdag väckte Lindgren mycken förvåning genom
en motion om bibelöfversättningskommissionens upplösning och det
behöfliga revideringsarbetets öfverlemnande åt prof. A. E. Knös. Mo-
tionen föll, kommissionen lefver än och har bland sina medarbetare
sedermera räknat både Knös och Lindgren. Vid 1873 års kyrkomöte,
den Lindgren med oförsvagade krafter tog verksam del, framstod
han ock som talsman för det då framlagda förslaget till »kyrkans»
öfversättning af Nya testamentet. Något hade han nu modiflerat
sina åsigter från 1847 om vådan att med nyheter i bibelöfversätt-
ningen oroa kyrkans folk. »Vår grundsats», yttrade han till kyrko-
mötets protokoll, »har varit, att det dogmatiska systemet må stå eller
falla, det bibliska ordet måste klart och sant öfversättas.» Recen-
senter ville dock påvisa, att dogmen stundom ledt öfversättaren mera
än textkritik och grammatik. Här gälde det också icke att intvinga
förkristliga författare i den så småningom utvecklade kristna dog-
matiska lärobyggnaden. hvilket alltid för Lindgren syntes oberättigadt,
utan endast att i de äldsta kristna trosskrifterna finna hemul för den
af Luther bibehållna delen af denna lärobyggnad.
Vid de niksdagar, då förslag förelågo till ändring af vår repre-
sentation, hade Lindgren tillfälle att motarbeta dessa både i konstitu-
tionsutskottet och i presteståndets plenum, och han gjorde detta,
men icke af absolut hängifvenhet för ståndsindelningen eller särskild
kärlek för presteståndet såsom riksstånd. Han erkände tvärt om
redan 1847 det rationela i en på personlighetsprincipen hvilande
representation, men trodde resultatet i praxis af en sådan reform
icke skola slå väl ut. Klassprincipen gaf han derför företräde. Om
det då framlagda kungliga förslaget yttrade han ganska karakteristiskt,
att det måhända blefve en räddningsplanka, när afgörandets stund
komme; måhända deremot blefve underkändt, om »dessförinnan en
starkare reaktion» inträdt. Det senare inträffade, som bekant, och
Lindgren öppnade den 17 dec. 1850 presteståndets diskussion i frågan
med ett kraftigt uttalande emot förslaget, såsom »hvilande på för-
mögenheten». 1863 var han verksam som en af författarne till den
reservation mot då framlagda kungl. förslag, i hvilken presteståndets
ledamöter af konstitutionsutskottet förenade sig. 1865 var det åter
Lindgren, som öppnade diskussionen i presteståndets plenum, då
frågan skulle afgöras. Han fann det synnerligen oangenämt att åter
nödgas säga nej, men sin öfvertygelse kunde han ej »offra på fädernes-
landets altare». Han ville ej låta riksdagens hela makt komma i
händerna på en enda samhällsklass. Men han, som så många andra,
hade icke märkt, att dagtingans, uppskofvens, löftenas tid nått sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
