Björn, Didrik Gabriel, skådespelare och dramatisk författare. Född i Kristinehamn d. 10 aug. 1757. Föräldrar: tullnären Magnus Björn och Anna Kristina Ljungdahl. Sedan B. efter slutade studier någon tid tjänstgjort som e. o. kanslist i Stockholm, ingick han som skådespelare vid Stenborgska, eller, som den kallades, Nya Svenska Teatern, där han debuterade som Almaviva i »Barberaren i Sevilla» 1785. Han tillhörde Dramatiska teatern 1788--92 och var syssloman därstädes 1790--91, men återgick sedan som regissör till Stenborgs teater. 1794 lämnade han Stockholm och nedsatte sig som boktryckare i Linköping. Svårt invecklad i upploppet därstädes 1800 emot arrendatorerna af kronobrännerierna, synes det som han åtminstone till namnet blifvit nödsakad att lämna boktryckeriet, emedan han sedan icke nämnes på de arbeten som därifrån utgåfvos. Under sina senare lefnadsår var B. bosatt i Södermanland, där han dog på Vaxhälla regemeutspastorsboställe i Stigtomta d. 17 mars 1810. B. utvecklade en ganska stor verksamhet som öfversättare och bearbetare af stycken för teatern. B. har därjämte själf skrifvit några efterspel och divertissement. Gift 1: med Kristina Maria Lindbom och 2: med Anna Charlotta Göthberg. Björnberg, Carl, politisk partigängare. Född i Gästriklaad d. 29 nov. 1696. Föräldrar: öfversten Carl Björnberg, tillhörande en gammal svensk adlig ätt, och Catharina Elisabet Piper. B. kom i krigstjänst, redan 1710 och utnämndes til fänrik 1713. Han befordrades till löjtnant 1718 och deltog i samma års norska fälttog och Fredrikshalds belägring. På grund af det stora antal officerare, som efter fredssluten hemkommo ur fångenskapen och skulle placeras vid regementena, gingo befordringarna nu en tid framåt mycket trögt, och B. stod ännu vid fyrtiotvå års ålder och stampade i löjtnantsgraden, da utsikt öppnades honom att riksdagsvägen påskynda sin karriär. Han uppträdde nämligen vid 1738--39 års riksdag som en af de krigslystna Hattarnas häftigaste anhängare å riddarhuset, och när dessa vid den följande riksdagen fingo till stånd det efterlängtade kriget med Ryssland, nådde B. ock sin kaptensgrad. I kriget tillhörde B. den stab af riddarhusofficerare, som ofta på ett trotsigt och öfvermodigt sätt uppträdde mot öfverbefälhafvaren. Äfven vid de närmast följande riksdagarna gjorde han sig känd som en af Hattarnas oresonligaste partimän, hvilken exempelvis vid 1746--47 års riksdag ville göra gällande, att blotta angifvelsen för förrädiska stämplingar skulle vara nog för en persons fängslande. Han utnämndes nu 1747 till öfverstelöjtnant vid garnisonsregementet i Göteborg och kort därefter till öfverste. När i slutet af 1740-talet vänskapen mellan Adolf Fredrik och rådet brast sönder, och denne efter sin tronbestigning sträfvade efter konungamaktens utvidgning, lyckades han för dessa sina planer vinna en del forna Hattar inom armén och bland dem Björnberg, hvilken som tecken af kumuglig nåd 1751 upphöjdes i friherrligt stånd. Hans namn förekommer därefter mera sällan i riksdagsförhandlingarna, men befordrades han ytterligare 1759 till generalmajor och 1765 till generallöjtnant, hvarmed ungefär samtidigt förenades kommendantsbefattningen å Sveaborg. Då han icke ansågs fullt pålitlig för Gustaf III:s revolutionsplaner, arresterades han kort före statshvälfningen och entledigades från sin post efter densamma. Död i Stockholm d. 17 okt. 1775. Gift 1734 med Anna Christina Skurezewska, dotter af en polsk krigsfånge, som kvarstannade i Sverige. Friherrliga ätten Björnberg utslocknade 1790 med hans son, majoren Carl B. Björner, Erik Julius, arkäolog. Född i Timurå socken i Medelpad d. 22 juli 1696. Föräldrar: häradshöfdingen Mauritz Björner och Anna Katarina Teet. Student i Uppsala 1715 vinnlade han sig i synnerhet om studiet af de nordiska antikviteterna och utgaf 1717 en akademisk afhandlimmg De Suedia boreali, som för honom banade vägen till den lärde Johan Peringskölds ynnest och blef en orsak till, att den unge författaren s. å. kallades till hufvudstaden för att emottaga en kanslistbeställning i antikvitetskollegiumn. Vid den yngre Peringskölds död 1725 utnämnd till sekreterare i samma ämbetsverk, ägnade han med otrolig flit sin tid och sina kunskaper åt utredningen och beskrifvandet af nordens fornålder och befordrades 1738 till assessor i antikvitetskollegium, hvilken befattning han innehade till sin död 1750. Som fornforskare var B. högt uppburen af sin samtid och i synnerhet af utländska lärda. Hans efterlämnade skrifter äro förnämligast: Nordiska kämpadater 1737; Inledning till yfverborna Göters gamla häfder 1738; Alfvarsamma Frågotankar om en public Satyrist 1739, en stridsskrift mot Dalin; Nordisk hjeltaprydnad 1739, samt Svea Rikes Hävdaålder 1748. Om än en sundare kritik måste förkasta det mesta af hans vågade förslagsmeningar och spränglärda försök att föra den nordiska historiens ålder så högt upp i tiden som möjligt, så måste den rättvisa alltid honom vederfaras, att han haft få sina likar i flit och arbetsamhet samt i nit och kärlek för vetemiskapen. 1. Björnram, Lars Olofsson, höfvitsman. Född af en gammal frälseätt, troligen från Finland, framträder B. först i historien, när Gustaf Vasa i Dalarna fylkade sina skaror att fördrifva tyrannen Kristian ur Sverige. Af Gustaf 1521 utsedd till höfvitsmnan öfver sju tusen dalkarlar och helsingar, slog B. danskarna vid Västerås och tilltygade illa ärkebiskop Trolles folk. Af konung Gustaf I förordnades han sedan till fogde i Norrland och fick 1562 sitt adelsstånd förnyadt af konung Erik XIV. Gift 1: med Anna Grubbe och 2: med Anna Grubb. 2. Björnram, Hans Larsson, amiral. Födelseåret obekant; den föreg. son. Af Erik XIV afsänd till Reval för att fordra ersättning för de gods härmästaren Gothard Kettler afhändt svenskarna, förmådde B. stadens invånare att underkasta sig svenska kronan, hvarpå inom kort följde de tre estniska distrikten Wierland, Harrien och Jerwen. Befordrad af samme konung till amiral,