utförde han flera lyckliga expeditioner mot danskarna och uppbragte en mängd så väl danska som lybska fartyg. - 1568 utnämndes B. till ståthållare öfver Finland samt öfverstebefallningsman öfver Viborgs slott, hvarmed sedan förenades Nyslott, Borgå och Raseborgs län. Död 1571. - Gift 1: med Anna Persdotter Ollon och 2: med Ingeborg Boije. 3. Björnram, Andreas Laurentii, ärkebiskop. Född 1520; den föregåendes broder. - B. ägnade sig åt det lärda ståndet och kallade sig först Bothniensis Bureus. Student i Rostock 1556 kallades han, efter sin återkomst till fäderneslandet, 1563 till kyrkoherde i Gefle. 1576 utnämnd till superintendent i Vexiö, slöt han sig till Johan III och hans liturgiska reformationsplaner och var den förste präst i riket, som mässade efter den »Röda boken» vid mötet i Stockholm 1577. Samma år biskop i Vexiö. Han synes därefter varit mindre verksam för liturgiens införande; hans eget domkapitel antog den ej förrän 1580. B. ansågs därför af många tillhöra det antiliturgiska partiet, när han 1583 kallades och utnämndes till ärkebiskop i Uppsala. På denna plats verkade han till sin död, som inträffade själfva nyårsdagen 1591. - Gift med Margareta, en dotter till Laurentius Petri. 4. Björnram, Gustaf, mystiker. Född i Savolax 1746. Föräldrar: löjtnanten vid Nylands regemente Per Persson Björnram och Anna Margareta Amnorin. - B. ingick helt ung som sergeant vid hertig Fredrik Adolfs regemente, avancerade till löjtnant och blef, efter att ha tagit afsked, hertig Carls handsekreterare. Utan studier, men klok och förslagen, förstod han att för egna fördelar begagna sig af den då, i synnerhet i hofvets högre kretsar, kring sig gripande mysticismen. Han framträdde därför såsom en undergörare, hvilken stod i förbindelse med andevärlden, med makt att behärska och förmåga att frambesvärja dess väsenden, och tillvann sig för en tid så väl konungens som hertig Carls ynnest. Om arten och beskaffenheten af B:s andebesvärjelser, kan bäst dömas af följande utdrag ur en berättelse af lifmedikus Hedin, som en gång lyckades obemärkt bli vittne till en dylik besvärjelsescen i Lofö kyrka. Förberedelserna till andeskådningen, som företogs af B. och en hans medhjälpare inom stängda dörrar, bestodo däri, att fina tagelsträngar fästades i ljuskronorna och att vid dessa strängar fästes masker, som voro fastsydda på något hvitt tyg, och medels tagelsträngarna kunde upphissas och åter nedsläppas. Sedan detta var färdigt, ströddes rökpulver rundt omkring på golfvet. Strax därefter infann sig konungen, i sällskap med hofstallmästaren Munck, statssekreteraren Schröderheim och tre andra. Sedan dörrarna åter blifvit stängda, gjorde B. flera korstecken och frammumlade några mystiska ord, hvarpå rökpulvret antändes och medhjälparen, som var undangömd, sakta uppdrog den ena masken, som med det hvita tyget liknade en död i sin svepning. Denna mask föreställde Gustaf II Adolf. Den andra masken, som på samma sätt upphissades och nedsläpptes, föreställde framlidne konung Adolf Fredrik. »Ehuru jag hade sett hela tillställningen,» säger Hedin, »kan jag icke neka att detta spektakel hade något imponerande.» B. fick titel af k. sekreterare och en årlig pension af 400 kr. B. lyckades emellertid icke länge bibehålla sig i sin antagna roll; han föll i onåd, efterträddes af en annan undergörare, Ulfvenklou, och dog i torftiga omständigheter d. 28 mars 1801. - Gift 1787 med Anna Botilda Thorsman från Gotland. Björnstjerna, svensk adlig ätt, härstammande från ärkebiskopen Magnus Beronius (se ofvan), hvars hustru och barn adlades 1760. âtten kommer från Helsingland. Den förste kände stamfadern, Olof Björn, var farfars far till Magnus Beronius. 1. Björnstjärna, Magnus Fredrik Ferdinand, krigare, diplomat, skriftställare. Född i Dresden d. 10 okt. 1779. Föräldrar: envoyén i Sachsen Magnus Olof Björnstjerna, son af ärkebiskop Beronius, och baronessan Wilhelmina von Hagen. - Vid fjorton års ålder skickad till Sverige, ingick B. s. å. som fänrik vid Lifregementets värfvade infanteri. Under kriget 1808 var han öfveradjutant vid finska härens generalstab, deltog i samma fälttågs viktigaste affärer och blef major vid Västmanlands regemente. Han var en af de ifrigaste befordrarna af 1809 års revolution och skickades, då den var genomförd, i ett hemligt uppdrag till Napoleon. År 1812 öfverste för Kalmar regemente, bevistade han fälttåget i Tyskland och visade där flera lysande prof på mod och skicklighet, såsom vid öfvergången af Elbe vid Wörlitz, i anfallen på Dessau, Fredriksort m. m. 1814 blef han generalmajor och deltog i fälttåget på andra sidan Rhen. Chef för fältmarskalken Stedingks generalstab, utnämndes han till generaladjutant för de yttre ärendena vid hären mot Norge, där han den 14 aug. afslöt konventionen i Moss. - 1815 utnämndes B. till generaladjutant för armén och 1820 till generallöjtnant. År 1828 afgick han som svensk minister till London. Friherre 1815, grefve 1826, serafimerriddare 1838, utnämndes han 1841 till en af rikets herrar och 1843 till general. - Icke blott som utmärkt officer och tapper krigare har grefve B. förvärfvat sig ett lysande namn; äfven som författare till flera skrifter i statsekonomiska och politiska ämnen har han beredt sig ett varaktigt minne. Hans förnämsta arbeten äro: Om beskattningens grunder i Sverige 1832; Grunder för representationens möjliga ombyggnad och förenkling 1835; Det Brittiska riket i Ostindien 1839; Om Hinduernas Theogoni, Philosofi och Kosmogoni 1843; Förslag till en förändrad Nationalrepresentation 1844, m. fl. Ledamot af Vetenskapsakademien. - B. deltog äfven i åtskilliga riksdagar, hvarvid han framstod som en nitisk förfäktare af de konservativa intressena; hbl. a. var han en bestämd motståndare till den lika arfsrätten mellan broder och syster. Efter att