förvärfvade filosofisk doktorsgrad och 1879 blef juris kandidat. Han blef 1880 docent i svensk statsrätt och rättshistoria. Efter att nästan årligen under professor Rydins frånvaro vid riksdagen förestått dennes professur, utnämndes han 1891 till e. o. professor i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt samt blef 1894 ordinarie professor i samma ämnen. Vid jubelfesten 1893 promoverades han till juris doktor. Bland af honom utgifna arbeten må nämnas: Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och betydelse (i Uppsala universitets årsskrift 1880); Den nordiska förvaltningsrätten (i Nord. retsencyklopedi V, 1887--89), m. fl. B. har verksamt deltagit i Uppsala kommunala lif som ledamot af stadsfullmäktige och landsting m. m. samt valdes 1893 af Kopparbergs län till representant i Första kammaren, i hvilken egenskap han bevistat alla följande riksdagar, sedan 1897 ledamot af konstitutionsutskottet. Han har ådagalagt en utprägladt konservativ åskådning och anses i ej oväsentlig grad influerat å utskottets betänkande 1900 om utredning angående den politiska rösträttens utsträckning, hvari spåras en bestämd tendens att komma den samfälda valprincipen till lifs. Han framträdde ock vid samma riksdag i främsta ledet i försvaret för samma utskotts anmärkningar mot den Boströmska ministären med anledning af norrmannen von Dittens utnämning till kabinettssekreterare. Ogift. Blommér, Nils Johan Olsson, historiemålare. Född på Blommeröd i Skåne d. 12 juni 1816. Föräldrar: skolmästaren Anders Olsson och Elsa Jakobsdotter. Sonen sattes i lära hos en handtverksmålare i Lund, och vid tjugu års ålder började han försöka sig i porträttmålning. B. fick några beställningar äfven af förmögnare personer, hvarigenom han förvärfvade sig en liten reskassa, med hvilken han 1839 begaf sig till Stockholm. Här inskrefs han, under det antagna namnet Blommér, till elev vid Fria konsternas akademi. Under professor Sandbergs ledning utbildades hans färdighet. Efter att flera gånger ha eröfrat akademiens pris, anträdde han i aug. 1847, som akademiens stipendiat, en utländsk resa öfver Dresden till Paris, där han 1848 erhöll kallelse till agrée vid Fria konsternas akademi. »Under flitiga studier, ej ens afbrutna af revolutionstumultet, tillbragte han här ett år med kopierande af Louvrens mästerverk och med hans Älfvor, målade i Paris 1849, begynner hans skapande konstnärsskap, som kanske mera än Fogelbergs har visat oss möjligheten af en nordisk konst, som uppvuxen ur nordisk myt, icke imiterar antikens karaktärer.» Under åren 1850--53 fortsatte B. sina konststudier i Italien, där han ömsevis uppehöll sig i Venedig, Neapel och Rom, i hvilken sistnämnda stad han i nov. 1852 ingick äktenskap med en sin elev från Stockholmstiden, en finsk målarinna, Edla Gustafva Jansson. Kort efter sitt bröllop insjuknade han i en bröstsjukdom, som efter några dagar lade honom i grafven d. 1 febr. 1853. Hans konstnärsskap utmärker sig framför allt genom sin sant nordiska karaktär. Hans förnämsta konstverk, Älfdrömmen, Sommarnattsdrömmen, Näcken och Ägirs döttrar, Brage och Iduna, Freja, Loke och Sigyn, m. fl., äro i ett särskildt litografieradt planschverk, Blommérs taflor, utgifna efter hans död. 1. Blomstrand, Anders, missionär. Född i Vexiö d. 19 dec. 1822. Föräldrar: lektorn Johan Blomstrand och Severina Rodhe. Student i Lund 1840, förvärfvade han sig 1844 den filosofiska lagern och blef 1846 docent i kyrkohistoria samt förestod under flera terminer professuren i symbolik och kyrkohistoria. 1849 antog han prästerlig ordination och utnämndes tre år därefter till predikant vid Lunds lasarett. B. ingick därefter 1855 vid missionsanstalten i Leipzig och afreste i svenska missionens tjänst 1857 till Indien. Här i det främmande landet utvecklade B. en oafbruten författarverksamhet och utgaf en mängd religiösa skrifter å tamuliska språket. Han återvände till Sverige 1885 och afled i Lund d. 17 okt. 1887. 2. Blomstrand, Christian Wilhelm, universitetslärare, kemist. Född i Vexiö d. 20 okt. 1826; den föregåendes broder. Student i Lund 1844, promoverades han därstädes 1850 till filosofie doktor och förordnades 1854 till docent i kemi vid Lunds universitet. Utnämnd till adjunkt och kemie laborator 1856 hade han tidtals förestått professuren i kemi och mineralogi och 1861 deltagit i den vetenskapliga expeditionen till Spetsbergen, när han intog lärostolen i nyssnämnda vetenskaper efter Berlin i nov. 1862. Af B:s afhandlingar i kemi och närbesläktade kunskapsarter må särskildt nämnas: Om de organiska kropparnas konstitution 1864; Kemiens begrepp och grunddragen till dess historia 1864; Några bidrag till Sveriges mineralgeografi 1854; Om några egendomliga molybdenföreningar 1857; Geognostiska iakttagelser under en resa till Spetsbergen 1864; Om elementernas utbredning 1860; Den kemiska synthesen och försöken att med dess tillhjelp eftergöra naturämnena på konstig väg 1866; Kort lärobok i oorganisk kemi 1873; Lärobok i organisk kemi 1877, m. fl. B., som var ledamot af Vetenskapsakademien, lämnade 1895 professuren och afled i Lund d. 5 nov. 1897. Han var den förste kemist i Sverige, som i praktiken gick till väga efter de åsikter, som ett årtionde efter Berzelii död uppstått i utlandet. Ogift. Boberg, Gustaf Ferdinand, arkitekt. Född i Falun d. 11 april 1860. Föräldrar: gruffogden i Norberg Lars Gustaf Boberg och Abigaël Broberg. B. genomgick Tekniska högskolans och Konstakademiens arkitekturafdelningar och erhöll k. medalj. 1885--86 företog han en utländsk studieresa,