han intogs som elev i Konstakademiens antikklass. Här utvecklades lika fort som grundligt hans rika naturanlag. I sällskap med Höckert företog B. 1846 en konstresa till München, där han inom kort lyckades vinna konung Ludvigs och de där vistande konstnärernas uppmärksamhet. De år, 1846--54, B. här uppehöll sig, kunna anses som det första skiftet af hans konstnärsverksamhet; och en mängd taflor från denna tid, sedan spridda öfver hela världen, vittnade fördelaktigt om hans rastlösa flit och hastiga framsteg på konstnärsbanan. Det sistnämnda året begaf han sig till Paris, där han i två år arbetade på Coutures atelier. 1856 återkommen till Stockholm, efter ett tioårigt vistande i främmande land, kallades han genast till ledamot af Fria konsternas akademi och erhöll uppdrag att inom akademien bilda en målareskola. 1856 utnämnd till professor, 1866 till intendent för nationalmuseums konstafdelning, och 1867 hofintendent samt föreståndare för Carl XV:s enskilda tafvelsamling, blef B. i hög grad upptagen af administrativa göromål, men han hann icke desto mindre utföra en mängd större och mindre målningar, af hvilka flera pryda nationalmuseums konstgalleri. B., som 1867 efter Qvarnström valdes till direktör för de Fria konsternas akademi, afled i Stockholm d. 9 dec. 1880. B. har utfört åtskilliga genretaflor, särskildt i sina yngre år, samt historie- och kostymtaflor -- Rådplägning; Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna; Ordonnans från trettioåriga kriget; Porträtt af drottning Lovisa; Meranerskyttar; En lärd; Marodör; Den nyfikne trumpetaren, o. s. v. -- samt akvareller. Hans arbeten äro pittoreska, väl grupperade, med för sin tid realistisk färgbehandling. Genom sin personliga ställning till Carl XV, hvilkens lärare han var, befrämjade han i hög grad de konstnärliga intressena. Gift 1858 med Carola Stuttgardter från München. Bolander, Lars, djur- och blomstermålare. Denne konstnär, om hvars lefnadsomständigheter man knappast känner mera, än att han var utgången från ett fattigt föräldrahem i Småland, upptog under fortgången af sina studier Oudrys maner och blef för sin tid en skicklig djur- och blomstermålare. Bemärkt af konung Gustaf III, anställdes han som dekorations- och ornamentsmålare vid teatern. Död 1795. Bolinder, Johan Erik, miniatyrmålare. Äfven om denne konstnärs lefnadsöden känner man så godt som intet. Som konstnärlig företeelse intager han emellertid en ganska aktningsvärd plats inom miniatyr-måleriet, en konstgren, som, odlad af Lafrensen, Lorens Sparrgren m. fl. och uppburen af den allmänna smaken, vid 1700-talets slut och i början af 1800-talet uppnådde en icke obetydlig grad af blomstring. B:s miniatyrporträtt äro framstående såväl i modellering som för den naturtrohet, finess och mjukhet, hvarmed originalets drag återgifvas. Född 1768 stod B. just på höjden af sitt konstnärskap, när han bortkallades af döden 1808. 1. Bolinder, Jean, fabriksidkare. Född d. 12 sept. 1813 i Vaksala socken nära Uppsala. Föräldrar: komministern i Vaksala Erik Bolinder och Elisabet Johanna Schalin. B. for 1829 till Stockholm, där han blef lärjunge hos bergsrådet Broling, och var 1834--44 verkmästare vid k. myntet. 1841 reste han i sällskap med sin yngre broder Carl Gerhard (se nedan!) till England, med reseanslag af järnkontoret och kommerskollegium. Bröderna hemkommo 1844, sedan de inhämtat kännedom om järnmanufakturen, och 1845 öppnade de på Kungsholmen »J. & C. G. Bolinders mekaniska verkstad», hvilken efter hand blef en af landets allra förnämsta industriella inrättningar. »Bolindrarnas» spisar och kaminer, deras ångmaskiner och ångsågar uppskattades och uppskattas både inom och utom Sverige. Jean B. var i nära trettio år firmans chef och, sedan affären ombildats till aktiebolag, styrelsens ordförande. Ledamot af Vetenskapsakademien 1858. B. var för öfrigt en varmhjärtad person med sinne för konsten, hvarom »Bolinderska huset» i Stockholm, sedermera utgörande en del af Grand Hôtel, bär vittne. Död d. 8 mars 1899. Gift 1857 med Selma Christina Hildegard Hasselqvist. 2. Bolinder, Carl Gerhard, fabriksidkare. Född i Vaksala socken d. 24 sept. 1818; den föregåendes broder. B. anställdes, nitton år gammal, såsom elev vid Sam. Owens verkstad i Stockholm, därifrån han 1838 kom till Motala och sedermera, såsom verkmästare till Kockums gjuteri i Malmö. 1841 gjorde han brodern sällskap till England. B. var verkstadschef vid Bolinderska etablissementet. Död i Stockholm d. 21 maj 1892. Gift 1861 med Zelma Beckman. Bolméer, Bengt Magnus, universitetslärare. Född i Hvittaryd i Småland d. 16 jan. 1785. Föräldrar: kyrkoherden Magnus Bolméer och Ingrid Katarina Lundelius. Student i Lund 1802, eröfrade B: efter sex års studier lagerkransen därstädes och fästes vid universitetet såsom docent i historia 1810. Utnämnd till adjunkt 1816, förestod han under någon tid först den estetiska och sedan den historiska professuren och erhöll 1824 fullmakt som professor i orientaliska språk. »Om äfven det verksamhetsfält, hvartill B. af naturen var kallad, snarare torde ha varit historien, än de österländska språken, och hans verksamhet såsom lärare ej blef af stort inflytande, så var han dock genom sina personliga egenskaper och sin omfattande humanistiska bildning, under sin kraftfulla ålder, en af samtidens mera framstående män vid universitetet. Han var det sammanhållande bandet i den krets af akademiska lärare som benämndes »Härberget», och det nära vänskapsförhållande, i hvilket han stod till den