störste af dettas medlemmar, Esaias Tegnér, har gjort hans minne förenadt med dennes.» Representant för Lunds universitet under några riksdagar. Död d. 11 jan. 1849. Gift 1833 med Laura Lundblad. Boman, Magnus, präst, öfversättare. Född d. 24 dec. 1758 i Lilla Mellösa socken af Södermanland, där fadern var rättare. Under de hårdaste försakelser genomgick B. Strengnäs skola och gymnasium, och blef student i Uppsala 1784. Här ägnade han sig företrädesvis åt språkstudier, i mening att framdeles taga filosofiska graden; men hindrad af sin fattigdom, måste han snart lämna universitetet och för utkomstens skull ingå på den prästerliga banan 1786. Efter flera e. o. befattningar inom stiftet, befordrades han 1804 till skolmästare i Södertelje. Han dog redan d. 26 nov. 1808. B. var en grundlig språkkännare och säker öfversättare. Detta har han ådagalagt genom en versifierad tolkning af Phædri æsopiska Fabler, genom en obunden af Ovidii Fabler om Förvandlingar, genom metriska af Dionysii Catonis sedolärande Disticha till sin son samt »Arbeten och Dagar, sånger af Hesiodos». Det förtjänar anmärkas, att på en tid då ingen annan tänkte på en svensk hexameter, öfversatte B. i detta versslag Phædri fabler, och redan innan Regnér framträdt med sina metriska öfversättningar hade B. bildat sådana efter Catos Disticher. Likaså förtjänar det ihågkommas, att han som rättesnöre i sin prosodi antagit accenten, fastän han icke förmått att i detta hänseende genomföra sina grunder med samma noggrannhet, som Adlerbeth sedan gjorde. Boman, Per Konrad, tonsättare, estetiker. Född 1804. Några år musikreferent i Post- och Inrikes-Tidningar, lämnade han värdefulla bidrag till den af Bauck redigerade Ny Tidning för Musik. Af hans kompositioner må nämnas: Byn i bergen och Ljungby horn och pipa, med text af G. Silfverstolpe, båda uppförda på K. teatern; Gustaf Vasas dröm, kantat med orkester; Värmlandsvisan med variationer för piano; åtskilliga sånghäften; hvarjämte han på svenska öfversatt Birch: Dramatik oder Darstellung der Bühnenkunst 1850. B. var kamrerare i generaltullstyrelsen. Död i Stockholm 1861. Bonde. Ätten härstammar från Småland, där den vid medlet af 1300-talet ägde Bordsjö. Dess med säkerhet först kända medlemmar voro bröderna Tord Bonde och Erengisle Petersson, hvilka lefde 1320. Riksrådet Carl Bonde blef 1651 friherre, och hans sonson, presidenten Carl Bonde, upphöjdes 1695 i grefligt stånd och är stamfader för grefliga ätten Bonde till Björnö. Å den utdöda friherrliga ättens nummer erhöll 1803 öfverstekammarjunkaren Carl Göran Bonde introduktion som friherre. Af friherrliga ätten Bonde märkas följande: 1. Bonde, Carl Filipsson, riksråd, president. Född på Säckestad d. 19 okt. 1581; son af furstliga rådet Filip Jönsson Bonde till Säckestad och Bordsjö, samt Karin Ulfsdotter Snakenborg. Såsom kammarherre hos konung Carl IX, utnämndes B. 1607 till ståthållare öfver Dalarna, Koppar- och Järnbergslagen, hvilket ståthållareskap efterhand utvidgades med styrelsen öfver Salberget, Västerås och Västmanlandsbergslagen. 1622 förordnad till kammarråd och 1628 till ståthållare i Nerike, inkallades B. 1633 i rådet och utnämndes 1637 till den förste generalguvernören eller presidenten i bergskollegium eller bergsamtet, såsom det då ännu kallades. 1651 upphöjd till friherre med åtskilliga gårdar i Laihela i Österbotten till förläning, blef B. stamfader för den friherrliga ätten med samma namn. Död d. 29 febr. 1652. Gift 1: 1613 med friherrinnan Beata Oxenstierna, syster till Axel Oxenstierna, och 2: med Beata Sparre, dotter af rikskanslären Erik Sparre. 2. Bonde, Gustaf, riksskattmästare. Född 1620; den föregåendes son i första giftet. Gustaf B. blef vid tjugufem års ålder kammarråd, tre år därefter landshöfding i Södermanland och 1653 riksråd och rikskammarråd. År 1659 förordnad till öfverinspektor för bankoverket i Stockholm, blef han följande året kammarpresident och efter Carl Gustafs död en bland förmyndarna för den minderårige Carl XI. Till denna förtroendeplats hade konungen i sitt testamente förordnat Herman Fleming i egenskap af riksskattmästare; men då