kämpade B. på liberalismens yttersta flygel, varmt hängifven sin ungdoms idéer, och främst bland dessa republiken, allmän rösträtt och kvinnans likställighet med mannen. I sin beundran för norska vänstern och Björnstjerne Björnson, förbisåg han dock måhända understundom nödig hänsyn till unionens berättigade intressen. Han representerade Helsingborgs stad i Andra kammaren 1879--84 och slöt sig därstädes till det dåvarande landtmannapartiet, som 1880--84 insatte honom i konstitutionsutskottet och 1883 valde honom till statsrevisor. Efter att vid den andra periodens slut fallit igenom vid valet, insattes han af Malmöhus län i Första kammaren, som han tillhörde 1885--92, på sista tiden så godt som ensam om sin åskådning, men tack vare sitt älskvärda och sympatiska väsen personligen väl sedd. Gift 1869 med Kristina Jönson. Boström, enligt nyare forskningar en utgrening af den gamla Norrlandssläkten Læstadius. Klockaren i Piteå socken Anders Johansson L., född 1658, död 1743, ändrade namnet till Læstander och dennes sonsons son, skeppstimmermannen i Piteå Christopher, född 1760, död 1829, antog namnet Boström. 1. Boström, Kristoffer Jakob, filosof. Född i Piteå d. 1 jan. 1797. Föräldrar: skeppstimmermannen Christopher Boström och Elisabeth Hortling. Alldeles obemedlad, upptogs B. vid nio års ålder som fosterson af skeppsbyggmästaren G. Nordlund, hvilkens hustru i första giftet var moster till B. Nordlund, höll honom i Piteå lärdomsskola, tills han vid femton års ålder flyttades till gymnasium i Hernösand. Redan här väcktes hans håg för filosofiens studium genom då varande läraren i ämnet, lektor Berlin, och då han 1815 blef student i Uppsala, ägnade han sug förnämligast åt denna vetenskap, som i professorerna Biberg och Grubbe hade ett par lika grundliga som ansedda målsmän. Efter åtskilliga afbrott i studierna, förorsakade af hans medellöshet och däraf alstradt nödtvång att på andra håll söka medel för sin utkomst, blef han filosofie doktor 1824, med första hedersrummet vid promotionen. Under den följande tiden studerade han hufvudsakligen teologi, för att vinna en plats i teologiska fakulteten. När emellertid den ena af de bägge docenturerna i filosofi blef ledig 1827, lämnade B. utan betänkande de teologiska studierna och blef, sedan han utgifvit och försvarat en akademisk disputation, konstituerad till docent i praktisk filosofi 1828. I denna verksamhet fortfor han till 1833, då han förordnades till arffurstarnas lärare, hvilken befattning han lämnade efter fyra år, för att öfvertaga en adjunktur i filosofi i Uppsala. Förordnad 1840 att bestrida professuren i praktisk filosofi i stället för Grubbe, som blifvit statsråd, utnämndes han 1842 till ordinarie innehafvare af denna lärostol och verkade, ehuru ständigt kämpande med en bräcklig hälsa, nästan oafbrutet på denna plats till 1863, då han tog afsked som emeritus. Död d. 22 mars 1866. I galleriet af svenska tänkare är B:s plats gifven i ett af de främsta rummen. Han är den ende svenske filosof, som framträdt med ett i sina grunddrag genomfördt helt system, och är den ende, som förmått hos oss bilda en verklig skola. Att här lämna en karaktäristik af detta system låter sig naturligen icke göra. Blott en antydan af den princip, hvarpå det hela hvilar, må här finna rum: Boströmska filosofien är en rationalistisk idealism, uppbyggd på en enda princip, som både är kunskapskälla och grund till varat. Denna princip är det absoluta själfmedvetandet eller den personliga Guden. Gud såsom person, eller ett bestämdt och individuelt själfmedvetande, måste till följd däraf uti förnimmandet af sig själf förnimma en oändlig mångfald af till ett organiskt helt förenade särskilda förnimmelser eller idéer, så att i hans förnimmande af hvarje särskild idé ingår förnimmandet af alla de andra. Men dessa idéer, ehuru således till sin grund akter eller sidor af Guds eget lif, samt därför oändliga, måste dock, betraktade i och för sig själfva, blifva mer eller mindre inskränkta och ändliga förnimmanden eller förnuft; allt efter hvars och ens plats uti idéernas värld, hvarigenom de få flera eller färre af de andra idéerna till förutsättningar. Människan är ett sådant ändligt förnuft och hennes ändlighet visar sig såsom sinnlighet uti formerna, tid och rum. Genom sina föreläsningar, hvilka i hög grad ägde framställningens klarhet och öfvertygelsens värma, utöfvade B. ett stort inflytande på sina lärjungar och öfverhufvud kan man icke undgå att medge att filosofiens stuidium genom honom fått en alldeles ny lyftning i vårt land. Däremot har han gjort sig mindre bemärkt som författare. Af det obetydliga han utgifvit märkas: Satser om lag och lagstiftning 1845; Grundlineer till filosofiska statslärans propædeutik 1851; Grundlineer till filosofiska statsläran 1859; Grundlineer till den filosofiska civilrätten 1859, samt Anmärkningar om Helfvetesläran, våra teologer och präster allvarligen att förehålla, som utkom i tre upplagor på ett år 1864 och framkallade en hel litteratur af med- och motskrifter. På statslärans område framträdde B. i föreläsningar och skrifter som en ifrig anhängare af fyraståndsrepresentationen, hvilken af honom förklarades som »den enda förnuftiga». Ogift. 2. Boström, Erik Gustaf Bernhard, landthushållare, politiker, statsminister. Född i Stockholm d. 11 febr. 1842; den föregåendes brorson. Föräldrar: häradshöfdingen i Södra Roslags domsaga, lagmannen Erik Samuel Boström och Elisabet Gustafva Fredenheim till Östanå. B. blef student i Uppsala 1861, men lämnade universitetet redan 1863 för att öfvertaga skötseln af det efter moderns död honom tillfallna fideikommisset Östanå. Han ägnade sig med lif och lust åt landtbruket och deltog äfven nitiskt i ortens kommunala lif, bland annat som ledamot 1870--91 af Stockholms läns landsting, de sista tre åren som dess ordförande. Redan 1875 valdes han till ledamot af Andra kammaren för