Södra Roslags domsaga, hvilken post han beklädde ända till och med 1893. Han var en af de få landtrepresentanter, som slöto sig till den s. k. »centern» eller »intelligensen», men rönte dock af det härskande landtmannapartiet uppmärksamheten att 1878-—79 inväljas i bankoutskottet och 1880--90 (med undantag af majriksdagen 1887) i bevillningsutskottet, inom hvilket han 1883--86 utsågs till vice ordförande och 1887--90 till ordförande. 1888—-91 var han fullmäktig i riksgäldskontoret (det sista året som ordförande) och dessutom togs hans förmåga i anspråk för åtskilliga kommittéarbeten, såsom 1879 och 1888 års tullkommittéer. 1893 utsågs B. till ledamot af Första kammaren för Stockholms län. B. framträdde i medlet af 1880-talet som en af protektionismens verksammaste kämpar, den där i stridens hetta ofta ej använde så milda vapen, och några ytterst dramatiska sammanstötningar ägde ock rum vid 1886--87 års riksdagar mellan honom och den dåvarande statsministern Themptander. Vid nya lantmannapartiets bildande 1888 anslöt sig B. till detsamma, och hade 1890-—91 plats i dess förtroenderåd. Det må därför vara fullt förklarligt, om B:s utnämning till statsminister d. 10 juli 1891 hälsades med jubel af de mera prononcerade protektionisterna som tecknet till en ny æra efter deras sinne. Men det visade sig snart, att känslan af maktens ansvar här som annars utöfvade sin verkan, och att B. var en praktisk man, den där tog hänsyn till omständigheterna, och under intrycket af de till följd af det ryska utförselförbudet af spannmål hösten 1891 uppskrufvade spannmålspriserna föreslog regeringen vid 1892 års riksdag en suspension af spannmålstullarna, som dock genom riksdagens beslut ändrades till en bestämd nedsättning af desamma. Hösten s. å. förvärfvade sig B. anseende af en synnerligen lyckad parlamentarisk taktiker, då han vid den af honom föranstaltade urtima riksdagen, tack vare sin genom en mångårig riksdagsmannaverksamhet förvärfvade kompromissariefärdighet, lyckats genomidrifva beväringsöfningarnas förlängning från 42 till 90 dagar mot grundskatternas afskrifvande och tillfredsställande af en del skånska provinsintressen. Den norska frågan började vid denna tid antaga hotande former, och för att gifva en bas, på hvilken vidare underhandlingar skulle kunna föras, uttalade sig utrikesministern Lewenhaupt, med de öfriga statsrådens instämmande, d. 14 jan. 1893 till statsrådsprotokollet för att under vissa eventualiteter äfven norrmän må få rätt bekläda utrikesministerposten. Uttalandet i fråga emottogs med lika stort jubel af nationens liberala och moderata element som med misstämning bland den yttersta högern, hvars känslor mot B. ej blefvo blidare, sedan han vid 1894 års riksdag motsatte sig väckta motioner att ånyo höja spannmålstullarna. De missnöjda påkallade nu till sin hjälp uttalanden från åtskilliga hushållningssällskap och folkmöten, och för att undgå den hotande stormen vid riksdagen fann B., som under en kortare tid 1894--95 äfven förestod finansdepartementet, rådligt att förmå konungen till att d. 5 jan. 1895 använda sitt prerogativ att höja tullen å spannmål och mjöl, dock icke i nog hög grad för att tillfredsställa protektionisternas ultras’, som yttermera uppskrufvade tullsatserna. Den unionella situationen tillspetsades alltmera, och för dryftande af densamma äskade k. m:t 1895 af riksdagen tillsättandet af ett hemligt utskott, en sedan 1853 ej anlitad åtgärd, som väckte stor oro i Norge, i all synnerhet som på initiativ af Första kammarens statsutskottsledamöter stora och lilla kreditivet genom gemensam omröstning kommo att betydligt höjas. På statsutskottets hemställan beslöto därpå riksdagens båda kamrar aflåta en skrifvelse till k. m:t med begäran om en »ofördröjlig och fullständig revision» af unionsbestämmelserna. För att påskynda »snabbheten», som förmenades för Sverige vara af synnerlig vikt, sökte man från den yttersta högern nu åvägabringa opinionsyttringar å folkmöten, hvilka dock möttes med dylika i motsatt riktning, och allt slutade med att de svenska och norska regeringarna i nov. 1895 föranstaltade om tillsättande af en ny unionskommitté 1895-—98, den där tyvärr slutade utan synbart resultat. Under intryck af den starka stämningen i motsatt riktning hade B. låtit förmå sig att i juni 1895 ersätta utrikesministern, grefve Lewenhaupt, som förmenades vara allt för undfallande mot öfverdrifna norska anspråk, med grefve Douglas, som stod den »Alinska skolan» nära, men någon varaktig fred med den yttersta högern i Första kammaren förvärfvade han sig ej för detta pris. Redan vid följande riksdag blef förhållandet yttermera spändt, sedan den konservative protektionisten Östergren som justitieminister aflösts af den frihandelsvänlige Annerstedt. Då denne därjämte misstänktes intaga en mera moderat ståndpunkt i rösträtts- och unionsfrågorna, gaf detta anledning till ett häftigt anfall mot ministären från yttersta högern i Första kammaren, hvilket dock ej ledde till något resultat (se sid. 40, art. P. S. L. Annerstedt). En vid samma riksdag framlagd k. proposition om en mindre utsträckning af den politiska rösträtten tillfredsställde ej något parti och afslogs ock af båda kamrarna. Följande år vann B:s kompromissarietalang en ytterligare seger, då han lyckades förmå Andra kammaren till att medgifva k. m:t rätt att tillsätta ordförande i riksbankens styrelse mot vederlag af indragningen af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Vid 1898 års riksdag öfverraskades man af, att B. jämte civilministern gjorde beviljandet af ett anslag med återbetalningsskyldighet till Ofotenbanan till en kabinettsfråga, hvilket ock föranledde flertalets af hans gamla motståndare att i hopp att dymedels blifva B. kvitt förena sig med dem, som af sakliga grunder motarbetade banan. Anslaget bifölls dock af Andra kammaren med stor majoritet, och äfven i Första, trots kraftiga ansträngningar från hrr Alin, Lundeberg m. fl., med fem rösters majoritet. Snart hotade den norska frågan åter antaga mera akuta former, sedan norska stortinget genom i tre valperioder upprepadt