beslut mot konungens veto fått till stånd en sådan ändring i norska handelsflaggan, att de svenska färgerna därifrån utplånades. Från yttersta högern ville man nu göra gällande, att svenska regeringen skulle lägga hinder i vägen för konsulerna att gifva främmande makter notifikation af beslutet. Ett sådant förmenades nämligen ej komma till stånd utan Sveriges samtycke. I akt och mening att imponera på B., förändrade Första kammaren 1899 på ett demonstrativt sätt sammansättningen af sitt konstitutionsutskott, men alla försök att få Andra kammaren med på denna politik voro fruktlösa. På sommaren s. å. sökte man ock få till stånd folkmötesresolutioner i samma riktning. Dessa möttes dock af dylika i motsatt anda, och vid de allmänna valen till Andra kammaren 1899 led Första kammarens unionspolitik ett bestämdt nederlag. På hösten s. å. beslöts ock sådan notifikation i svenskt-norskt statsråd, med tillstyrkan af alla svenska statsråd, med undantag af utrikesministern, grefve Douglas, hvilken afgick från sin post och ersattes med envoyén Lagerheim i Berlin. Misstämningen inom Första kammaren mot B:s politik gaf sig luft i konstitutionsutskottets déchargebetänkande 1900, där Första-kammarkontingenten (understödd af tre medlemmar från Andra kammaren) framställde anmärkning mot norrmannen van Dittens utnämning till kabinettssekreterare. Då Andra kammaren med ogillande lade betänkandet till handlingarna, vanns intet annat härmed än beklagande uttalanden öfver B:s unionella politik från en del af hans vedersakare. Samma riksdag genomdrefs efter lifliga strider, delvis af konstitutionell art, beviljandet af grundplåten till en fästning i Boden. Öfver hufvud gick B:s regering till väga med en viss försiktighet i fråga om militära anslag, hvilket ofta föranledde de mera prononcerade försvarsifrarna att vid sidan af regeringen föreslå än högre anslag. Att regeringen helt lugnt utan motstånd lät detta ske, har på sina håll ansetts undergräfva dess vägledande auktoritet. D. 12 sept. 1900 afgick B. från statsministerstaburetten, som det uppgafs, för att i det enskilda lifvets lugn, å sitt Östanå, bereda sig en välbehöflig hvila. Huruvida, som det säges, meningen är, att han, när tid kommer, skall återtaga statsrodret, må väl anses ovisst. Hans kraftiga uppträdande i Första kammaren vid 1901 års riksdag visar åtminstone, att han fortfarande med vaken blick följer allmänna angelägenheter. Hans därvid en gång fällda uttalande om sitt »förakt för auktoriteter» utmärker ock hela hans statsministerskap, hvarunder han städse ådagalade öppen praktisk blick jämte förmåga att bedöma människor och situationer, men knappast något högre mått af politiska vyer eller framsynthet. B., som efter urtima riksdagen 1892 hedrades med serafimerbandet, har rönt en mängd yttre utmärkelser, bl. a. genom att 1898 kallas till kanslär för universiteten, hvilket uppdrag han dock afböjde. Gift 1871 med Maria Augusta Carolina (Lina) Almqvist, dotter till statsrådet L. T. Almqvist (se sid. 24).