men visade häri föga skicklighet, ehuru han i dem, som i allt annat, städse ådagalade ett ädelt sinne. Då konungens sinnessjukdom efter Sturarnas mord tagit så öfverhand, att han själf icke kunde sköta rikets styrelse, handhades denna af Brahe och Sten Leijonhufvud. Hade B. haft det begär efter kronan, som några påstått, skulle han svårligen funnit ett mera passande tillfälle att rycka henne till sig, än just då, men först sedan hertigarna höjt upprorsfanan och Katarina Månsdotters kröning till svensk drottning sårat de högättades stolthet, slöt sig Per B. till hertigarna. Efter Eriks afsättning blef han af Johan upphöjd till riksdrots och ståthållare öfver Norrland, hvarförutom han återfick sitt första ämbete, ståthållarskapet öfver Stockholms slott. Icke desto mindre föll han sedan i Johans onåd, misstänkt för aristokratiska stämplingar. Att han, liksom den öfriga högadeln, ansag ståndets makt kringskuren, röjer sig tydligt i hans Oeconomia eller hussholdz-book för ungt adelsfolck, som sammanskrefs 1585, men först trycktes 1677. Han jämför däri sin tid med den, som föregick Gustaf Vasas, och kommer därvid till en slutsats, som i den gamle aristokratens mun antager formen af en klagan öfver det som var, och en längtan efter de gamla goda tiderna under Kalmarunionen. Död på Sundby sätesgård i Öja socken i Södermanland d. 1 sept. 1590. - Gift 1548 med friherrinnan Beata Stenbock, syster till Gustaf I:s drottning Katarina Stenbock. 2. Brahe, Erik, riksråd. Född på Mastuga i Ås härad d. 4 sept 1552; den föregåendes son. - Efter att i konung Johans tid varit brukad i några ministeriella värf, utnämndes B., såsom katolik, ehuru utrustad med högst medelmåttiga egenskaper af konung Sigismund 1594 till riksråd och ståthållare i Stockholm. I denna egenskap förmådde han så litet göra sin myndighet gällande, att stadens borgare formligen uppsade honom hörsamhet och lydnad, hvarpå han genast af hertig Carl skildes från sitt ämbete. Sedermera ömsom ovän, ömsom försonad med hertig Carl, följde han honom till belägringen af Kalmar, men vägrade att deltaga i stormningen, emedan adeln, enligt hans förmenande, vore pliktig att tjäna till häst, men ej till fots, och i stormningen brukades endast fotfolk. Vid Linköpings riksdag insattes han af Carl i den kommission, som skulle döma öfver de anklagade riksråden, bland hvilka hans egen svåger, Erik Sparre, befann sig. I domstolen tillhörde han minoriteten som röstade för mildring från dödsstraffet; när detta öfvergick de olycklige, lämnade han hertigen och följde efter sin broder Gustaf till Polen. Död i Danzig d. 15 april 1614. - Förmäld 1582 med hertiginnan Elisabet af Braunschweig-Lüneburg, en dotter af hertig Otto den yngre och furstinnan Margareta af Schwartzenburg. 3. Brahe, Gustaf, riksråd. Född d. 8 mars 1558; den föregåendes broder. B. var år 1593 Sigismunds legat i Sverige och fick af konungen i uppdrag att biträda sin broder Erik som ståthållare i Stockholm. Men då denne efter några månader skildes från sin befattning, lämnade Gustaf B. Sverige och begaf sig till Polen. Under Sigismunds härtåg mot hertig Carl hade han fått befallning att fängsla alla dem af hertigens anhängare han kunde öfverkomma, och när konungen efter Stångebro slag vände åter från Sverige, lämnade B. äfven för alltid landet. - I historien har han mest blifvit känd för sitt förhållande till Johan I1I:s dotter, prinsessan Anna. Uppfostrade tillsammans, hade de för hvarandra fattat en varm tillgifvenhet, som ytterligare närdes genom hemliga möten hos B:s syster, Ebba Sparre. Rykten, förklenliga för prinsessans ära, kommo därigenom i omlopp, och hertig Carl skonade härvid sin brorsdotter kanske minst af alla. B. anhöll hos Sigismund 1589 om prinsessans hand och konungens svar var åtminstone icke nekande; det oaktadt gick giftermålet aldrig i fullbordan. I Sigismunds tjänst steg B. till fältmarskalk och dog i Danzig d. 10 jan. 1615. - Ogift. 4. Brahe, Magnus, riksdrots. Född på Tynnelsö 25 sept. 1564; de båda föregåendes broder. - I motsats till sina äldre bröder var Magnus B. alltid en ifrig anhängare af hertig Carl och därför af honom omhuldad. Efter Stångebro slag var han hertigens ombud vid underhandlingarna med Sigismund och insattes af den förre i den kommission, som på Linköpings riksdag rannsakade öfver de fängslade rådsherrarna. - År 1602 upphöjd till riksråd, utnämndes han kort därefter till marsk. 1600 tillerkändes honom Visingsborgs grefskap, hvilket hans äldre bröder ansågos ha förverkat genom sin anslutning till Sigismund. Den gunst, hvari B. stod hos konung Carl, fortfor oförändrad under hans efterträdare Gustaf Adolf, som redan under sitt första regeringsår befordrade honom till riksdrots, 1612 till landshöfding öfver Småland och 1614 till förste president i Svea hofrätt och lagman i Uppland. År 1617 förde han, under konungens frånvaro i Ryssland, högsta befälet i hufvudstaden och undfick som belöning härför s. å. riddarslaget. De sista åren af sin lefnad uppehöll han sig på sina gods, endast någon gång inkallad till de öfverläggningar, som höllos med afseende på Sveriges deltagande i tyska kriget. Underrättelsen om Gustaf Adolfs död grep honom så djupt, att han insjuknade och dog d. 3 mars 1633. - Gift 1: 1594 med grefvinnan Brita Leijonhufvud, dotter af Sten Eriksson Leijonhufvud (se nedan), och 2: 1618 med friherrinnan Helena Bielke, dotter af Clas Bielke (se sid. 90). 5. Brahe, Abraham, riksråd. Född på Rydboholm i Uppland d. 25 mars 1569; de tre föregåendes yngste broder. - Vid tjugusju års ålder kallad till hofråd hos hertig Carl, upphöjdes B. 1602 till riksråd och blef lagman öfver Västmanland och