var B. så förtviflad, att han kastade peruken på golfvet, trampade på den och ropade på sin brutna svenska: »Ack att jag kunde sauvera denna armé, så ville jag att de rådbråkade mig dagen efter, allenast jag fick dö i mitt kära Sverige.» B., som 1743 utnämndes till generallöjtnant, afled i Kalmar d. 26 febr. 1747. - Gift med en fröken Hohendorff. Bovallius, Robert Mauritz, historisk forskare. Född i Berg socken af Västmanland d. 24 maj 1817. Föräldrar: komministern Erik Bovallius och Clara Zellroth. - Efter sexåriga studier vid universitetet i Uppsala, vann B. 1842 filosofiska graden och ingick som e. o. amanuens i riksarkivet. Samma år förordnad till hist. patr. docens, lämnade han i slutet af 1845 sin akademiska befattning, för att fortsätta sina studier och sin tjänstgöring i riksarkivet, där han befordrades till ordinarie amanuens 1847. År 1853 utnämnd till aktuarie vid den historiska afdelningen af nämnda ämbetsverk, tjänstgjorde han såsom protokollsförande i den kommitté, som under kanslärens, d. v. kronprinsens ordförandeskap, 1849 utarbetade förslag till nya statuter för universiteten och förordnades till ledamot i den kommitté, som 1859 afgaf utlåtande i fråga om styrelseverkens förenkling, hvarjämte han haft många andra viktiga uppdrag. B. blef 1874 riksarkivarie, hvilken post han lämnade 1882. - Som historisk forskare har B. riktat den akademiska litteraturen med de värdefulla afhandlingarna De forma regiminis Sueciæ MDCXXXIV confirmata 1842, samt De institutione nobilium in patria sæculo XVII ex actis publicis 1842. Han har dessutom författat Berättelse om riksdagen i Stockholm 1713-1714 (skrift som vunnit Svenska akademiens stora pris 1844); Om svenska statsskickets förändring efter Carl XIII:s död (inträdestal i K. vitt.-, hist.- och ant.-akad. 1854); uppsatser och recensioner o. s. v. - Gift 1847 med Beata Helena Aurora Sederholm. - Hans son Carl Erik Alexander, född d. 31 juli 1849, student i Uppsala, filosofie doktor 1875 och docent i zoologi vid universitetet därstädes s. å., har företagit vidsträckta resor, ej allenast till de flesta europeiska kulturland, utan äfven 1882-83 till Västindien, Centralamerika och norra Sydamerika, hvilkas intryck han skildrat i Resa i Central-Amerika 1881-83 (2 bd 1887). Han tog en verksam del i biologiska museets bildande och har äfven till svenskan öfversatt åtskilliga dramatiska arbeten, bl. a. af Echegaray. Braad, Henrik, ostindiefarare, historisk samlare. Född i Stockholm d. 30 maj 1728. Föräldrar: handelsmannen Paul Kristoffer Braad och Gertrud Planström. - Mot föräldrarnas önskan, som ville att han skulle blifva ämbetsman, ingick B. i ostindiska kompaniets tjänst och gjorde fyra resor till Kina 1748-49, 1750-52, 1753 och 1759-62, hvarunder han länge vistades i Ostindien. Han utgaf beskrifningar öfver sina båda första resor. Företaget att i Surate på Malabarkusten upprätta en station för ett svenskt handelsfaktori gick dock genom motstånd från engelsk sida omkull. När B. hemkommit från sin fjärde resa, afslog han ett anbud att ingå som direktör i Ostindiska kompaniet. Han köpte en landtegendom i närheten af Norrköping och sysselsatte sig under sitt öfriga lif med litterära forskningar och studier. B:s biografiska anteckningar Ostrogothia Literata, af honom själf nedskrifna och ordnade, i fem digra band, förvaras i Linköpings läroverks bibliotek. - Gift 1: 1763 med Maria Kristina Westerberg; 2: 1769 med Vilhelmina Hülphers och 3: 1772 med Sara Margareta Kuhlman. Brag, Jonas, universitetslärare, astronom. Född i Göteborg d. 8 maj 1781. Föräldrar: sekreteraren vid Ostindiska kompaniet Arvid Brag och Anna Beata Öhrwall. - I Lund, där B. 1797 blef student, erhöll han vid magisterpromotionen 1802 lagerkransen och blef 1805 docent i romersk vältalighet. Samtidigt hade han förvärfvat sådana insikter i matematik och astronomi, att han 1807 utnämndes till astronomie observator. När 1813 astronomien såsom läroämne skildes från den matematiska professuren och förenades med fysiken till en särskild lärostol, utnämndes B. till dess förste innehafvare och fortfor att bekläda denna plats till 1846, da han blef emeritus. Hans författareverksamhet inskränkte sig till utgifvande af en del akademiska disputationer i astronomiska ämnen och utmärka sig för en ovanlig klarhet i framställningen. Död i Engelholm d. 5 mars 1857. - Gift 1816 med Eva Charlotta Rodhe. Brahe. Denna förnämliga svenska grefveätts första med full visshet kända stamafader var Magnus Laurentsson, hvilken lefde i medlet af 1400-talet och var gift med Johanna Brahe af en skånsk-halländsk släkt. Deras son Peder Magnusson upptog namnet, och dennes sonson Per Brahe var en af de tre, som vid grefvevärdighetens instiftande vid Erik XIV:s kröning upphöjdes i grefligt stånd. 1. Brahe, Per, riksdrots. Född på Lindholmen i Uppland 1520; son af riksrådet Joakim Brahe och Margareta Eriksdotter Vase, Gustaf I:s syster. - När hans fader fallit ett offer i Stockholms blodbad, blef den unge B. med sin moder bortförd i fångenskap till Danmark och då hon andra gången lämnade riket, därför att hennes senare man, grefven af Hoya, fallit i konung Gustafs onåd, följde han åter sin moder. Efter idkade studier i Tyskland hemkallades han 1534 af sin morbroder, konungen, och utnämndes 1540 till ståthållare på Stockholms slott samt upphöjdes, på grund af sin börd och släktskap med konungahuset, endast tjugufyra år gammal, till riksråd. År 1561 »öfverste sekrete råd och rikshofmästare» erhöll han, vid konung Eriks kröning s. å., greflig värdighet med Visingsö till grefskap, som sedan ökades med besittningar på fasta landet. Han användes af Erik i några militära värf,