summor för inrättandet af välgörenhetsanstalter och söndagsskolor i hufvudstaden och landsorten. Vid 1809 års riksdag beslöto ständerna att genom en tacksägelseadress betyga honom sin aktning. Härpå följde två år senare hans utnämning till generaldirektör för Stockholms stads alla barmhärtighetsanstalter, hvilken befattning upphörde 1813, då särskilda styrelser öfver dem inrättades. Död d. 23 juli 1822. — Gift 1814 med Ulrika Carolina Leijdell. Brandt, Mårten Ture Emil, gymnast. Född d. 6 febr. 1819 å Räfshult, Sventorps socken, Skaraborgs län. Föräldrar: kaptenen Brandt och Beata von Zietman. B. blef 1837 underlöjtnant vid Skaraborgs regemente, 1855 kapten och tio år senare major i armén samt tog 1873 afsked. — 1842 var han elev vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm och 1843--44 extra lärare därstädes. Han tjänstgjorde som sjukgymnast i Norrköping och vid Söderköpings brunn. 1861 kom han att lokalt behandla kvinnliga underlifslidanden, hvilken behandling B. allt mera utsträckte och varierade, så att den slutligen utgjorde ett fullständigt system. B:s metod — bestående af ett slags massage, tänjningar och lyftningar samt allmän gymnastik — är i många fall af utmärkt verkan och kan sägas hafva helt och hållet förändrat behandlingen af ett stort antal kvinnosjukdomar. Sedan hans metod, 1886, i Jena blifvit kontrollerad af några bland Tysklands främste gynekologer, fick B. upplefva den glädjen att se densamma erkänd utaf läkare såväl i Sverige som utlandet. »Den insats som B., ehuru icke läkare, gjort i medicinens utvecklingshistoria är större än mången berömd läkares.» B:s förnämsta af trycket utgifna arbete är Behandlung weiblicher Geschlechtskrankheiten 1891. Död i Södertelje d. 5 aug. 1895. — Gift 1850 med Hedda Sofia Arnberg. 1. Branting, Lars Gabriel, gymnast. Född d. 16 juli 1799 i Grödinge socken i Södermanland, där fadern, sedermera kamreraren vid öfverståthållareämbetet Jakob Branting, gift med Anna Brita Löndahl, då han var boende. — Öfverväldigad i ungdomen af en allmän kroppslig svaghet föreskrefs B. 1813 gymnastikbehandling vid det af Ling s. å. i hufvudstaden öppnade gymnastiska institutet. Den hastiga och lyckliga verkan gymnastiken utöfvade på återställandet af hans förlorade kroppskrafter jämte hans misstro till den »medikamentala medicinen» i allmänhet gjorde honom till entusiast för gymnastiken, hvarför han med innerlig tacksamhet emottog Lings anbud att kvarstanna vid institutet och där under hans ledning utbilda sig till gymnastiklärare. Redan 1830 af Ling föreslagen till erhållande af öfverlärarelönen vid centralinstitutet, förordades B. af samme faderlige vän att efter hans död erhålla hans plats såsom institutets föreståndare, hvilket regeringen biföll. Han innehade denna befattning 1839—62. År 1837 erhöll han professorstitel. B. har tydligare än Ling bestämt gymnastikens grundlära, att många aktiva och passiva rörelser ha en framstående »specifik» verkan, samt att den bestämmande principen för valet och rörelsernas indelning förnämligast hvilar på utvägarna att verka »genom kärl och nerv». — B., som äfven komponerat och utgifvit flerstämmiga sånger i strängt polyfonisk stil till ord af Stagnelius, afled i Stockholm d. 27 mars 1881. — Gift 1839 med Emerentia Maria Charlotta af Georgii, känd som utmärkt pianospelerska. 2. Branting, Karl Hjalmar, publicist, socialistisk ledare, riksdagsman. Född i Stockholm d. 23 nov. 1860; den föregåendes son. — B. blef student i Uppsala 1877, där han ägnade sig åt studiet af de matematisk-fysiska vetenskaperna till 1882, då han tog plats som amanuens vid Stockholms astronomiska observatorium, där han redan förut tidtals tjänstgjort i sådan egenskap. Redan under studietiden hade han synts i de frisinnade studenternas främsta led, och när genom Hans Forssells angrepp Stockholms arbetarinstitut gick miste om ett påräknadt anslag af stadsfullmäktige, ådrog sig B. allmän uppmärksamhet genom att fira sin myndighetsålder med en gåfva af 3,000 kr. till institutet, hvarigenom dess då prekära tillvaro tryggades. Hans politiska och sociala intressen hade genom studier och resor yttermera sporrats, och han ingick 1884 som medarbetare i den af K. P. Arnoldson redigerade radikala tidningen »Tiden», för hvilken B. i april 1885 öfvertog redaktörskapet, hvilket han på ett talangfullt sätt utöfvade till dess upphörande i jan. 1886. Tidningen antogs bl. a. under hans ledning till organ för de då i Sverige nybildade fackföreningarna och visade bestämda beröringspunkter med socialismen, om än ej B. förrän med följande år helt kunde inrangeras i dess leder, inom hvilka han sedan dess oafbrutet kämpat. Han blef nu 1886 redaktör för tidningen »Socialdemokraten», hvilken då var veckotidning men 1890 blef daglig, och som sedan dess hela tiden stått under hans ledning, med undantag af 1892--96, då den redigerades af C. N. Carleson men B. flitigt medarbetade med själfständiga signerade artiklar. Vid sidan häraf har han varit oförtrutet verksam att vid möten och föredrag verka för sina idéer. — Som talare är B. nämligen ovanligt framstående genom sin förmåga att åt en klar, lugnt och jämnt flytande framställning gifva den underström af öfvertygelsens och hjärtats värme, som är särskildt ägnad att göra intryck å åhörarnas sinnen, och utan tvifvel ha hans personligen sympatiska egenskaper varit rörelsen till stor nytta. Af partiet har han mer än en gång anlitats som förtroendeman vid strider mellan arbetsgifvare och arbetare. — B. har vid sidan häraf alltid synts i främsta ledet, där det gällt att värna tankens och ordets frihet, och försöken på 1880-talet att med lagens arm bringa den dåvarande utiliströrelsen till tystnad, funno i honom en kraftig och konsekvent motståndare. Aftrycket af V. E. Lennstrands »En hälsning»