Småland, blef han 1711 biskop i Kalmar och utnämndes vid drottning Eleonoras kröning 1719 till teologie doktor, hvarvid han också erhöll adelskap för sin familj. Död d. 10 sept. 1729. B. skildras såsom »en försiktig, foglig och uppbyggelig biskop och ordningsman». — Han var gift med biskopens i Linköping M. Pontini dotter Margareta Pontin. Deras efterlämnade barn antogo namnet Braunerhjelm.

Braun, Vilhelm August Detlof von, skald. Född på Brängesås i Älfsborgs län d. 8 nov. 1813. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristian Benjamin von Braun och Justina Katarina Militz. — Efter slutad kurs på Karlberg, ingick v. B. 1834 som fänrik vid Västgöta-Dals regemente, där han i sju år hade innehaft löjtnants grad, när han 1846 tog afsked. Detta är de yttre konturerna af v. B:s lefnad. Såsom skald var han redan känd af en talrik och beundrande vänkrets, när han offentligen 1837 framträdde med första samlingen af sina Dikter. Han delade sedan i flera år sin verksamhet mellan litteraturen och den militära tjänsten. Med pröfvade krafter att den senare förutan kunna skapa sig ett oberoende, lämnade han det för honom alltid motbjudande militärlifvet för att uteslutande ägna sig åt författarskap. Med slösande hand strödde han i tre diktsamlingar och en massa kalendrar: Calle, Carolina, Bror, Knut, Herr Börje, Z, Borup, m. fl., omkring sig sin sångmös alster, icke alla bestående som konstverk, men alltid begärligt emottagna och med bifall lästa af allmänheten. I kalendrarna funnos äfven prosaberättelser och några dramatiska utkast. B. har för öfrigt utgifvit ett par band berättelser och reseminnen. B:s samlade arbeten ha flera gånger utgifvits, hans berättelser senast 1900 i en ill. upplaga. — I sina sånger gisslar han bitande och kvickt världens flärd och dårskaper eller besjunger med elegisk stämma en ungdomskärlek, hvars föremål bäddades i en förtidig graf. (Hans kusin Ebba v. Braun, »Hilma», död 1843). Förmågan att i tillfällighetsstycken till vänner, på hvilkas tillgifvenhet och fördragsamhet han kunde tryggt lita, lägga hela sin poetiska natur i öppen dager, torde hos få svenska skalder varit större än hos v. B. I dessa tillfällighetsprodukter framträder ohöljdt den uppsluppenhet, som äfven återfinnes i hans tryckta stycken och, ofta strängt klandrad, gjort honom till en älsklingsförfattare hos mången, som eljes icke befattar sig med poesi. — Öfvermätt af förströelser och trött vid bullret af efterhängsna muntra lag, jagades han af en inre oro från ställe till ställe, tills han slutligen fann friden i döden d. 12 sept. 1860 i Uddevalla på sjukhuset. — Ogift.

1. Breda, Lukas von, porträtt-, historie- och landskapsmålare. Född i Stockholm d. 18 april 1676. Föräldrar: grosshandlaren Peter von Breda, af en gammal brabantsk målarsläkt och öfverflyttad från Hamburg till Stockholm, samt Alida Hidding. — Utbildad i Mijtens skola, lämnade B. ännu helt ung Sverige för att fullkomna sitt konstnärskap i Holland och Frankrike, där han, förnämligast under den berömde porträttmålaren Largilière, tillägnde sig en hög grad af virtuositet. Han återkom till Sverige 1712. - Hans konstnärliga förmåga blef för hans fädernesland dock af mindre betydelse, än man skulle önskat, emedan han, genom gifte i besittning af enskild förmögenhet, utöfvade sin konst inom en jämförelsevis inskränkt krets och en omfattande affärsverksamhet under hans mannaålders dagar tog hans tid och krafter i anspråk. Död i Stockholm d. 9 april 1752. Gift 1718 med Elisabeth Buchholtz.

2. Breda, Lukas von, konstkännare. Född i Stockholm d. 22 sept. 1726; den föregåendes son. — Utan att egentligen vara artist, har Lukas B. d. y. utöfvat ett visst inflytande på vårt lands konstbildning genom sina omfattande insikter i de sköna konsterna, hvilka han dels som författare, dels som samlare sökte att gagna. En icke obetydlig del af sin ärfda förmögenhet använde han på inköp af utmärkta konstverk, hvarmed grunden lades till den ansenliga tafvelsamling, som sedan ägdes af hans son Carl Fredrik, en bland de dyrbaraste som befunnit sig i enskild svensk mans ägo. — Några af B. skrifna afhandlingar om konsten förskaffade honom 1778 inträde som ledamot i Akademien för de fria konsterna. Död som k. dispachör i Stockholm d. 20 juni 1799. Gift 1753 med Johanna Cornelia Piper.

3. Breda, Carl Fredrik von, porträttmålare. Född i Stockholm d. 16 aug. 1759; den föregåendes son. — B:s tidiga anlag för målarkonsten utvecklades i Målare- och bildhuggareakademien samt under enskild ledning af L. Pasch, hvarjämte mönsterverken i faderns målningsgalleri icke torde varit utan inflytande på hans konstnärliga utveckling. I juni 1787 afreste B. till London, där han i åtta år studerade under den berömde Joshua Reynolds, hvars kraftfulla manér och präktiga penselföring han tillägnade sig. Efter hemkomsten till fäderneslandet invaldes han enhälligt 1796 af Konstakademien till professor i teckning och erhöll 1812 adelsdiplom. Hans hänförande porträtt utmärka sig framför allt genom den genialiska uppfattningen och återgifvandet af de afbildade originalens karaktär och själslif. Såsom det yppersta af hans många mästerstycken nämnas med rätta porträtten af de fyra talmännen vid riksdagen i Örebro 1810. B. var i synnerhet den högre aristokratiens porträttmålare och lämpade sig härför genom det nobla i uppfattning och teknik. Hans färgskala, i början grå och mörkviolett, blef allt ljusare, så att det hvilar en silfverton öfver många af hans arbeten. Denna färgskala omstämde B. sedermera, under sin yppersta period, till mera varma, bruna och