landtbrukaren Johan Nilsson och Margareta Verneria. B. började sin bana som notarie vid rådhusrätten i Karlstad. Lockad af sin reslust lämnade han denna befattning och företog en resa till Tyskland. Väl kommen på tysk botten, uppsnappades han af några preussiska värfvare och instacks som soldat i ett garnisonsregemente. I Wittenberg, dit han lyckats fly, sammanträffade han med en tysk adelsman, som han åtföljde till Italien. Då denne kort därpå dog i Ferrara, var B. hänvisad till sitt mekaniska snille såsom det enda medlet till utkomst. Genom arbete på flera olika verkstäder beredde han sig ock en sparpenning, hvarmed han företog återresan till fäderneslandet. På färden från Amsterdam förliste fartyget, och han kom i land på Fyen. Af ansträngning vid skeppsbrottet insjuknade han i Odense och gjorde då ett löfte, att, om han någonsin återsåge Sverige, ägna Gud sina återstående dagar och bli präst. Återkommen till fäderneslandet, fortsatte han sina studier, blef 1725 filosofie magister i Uppsala och, sedan han följande året låtit prästviga sig, utnämnd till lärare vid skolan i Karlstad och 1732 till konsistoriinotarie. Förbigången vid tillsättningen af en lärareplats vid gymnasium, lämnade han sin plats, ehuru gift och familjefader, och gaf sig ånyo ut på resor 1736. B. for sedermera till Stockholm, där han väckte allmän uppmärksamhet för sin mekaniska skicklighet, men ännu mer genom berättelserna om sina vidunderliga reseäfventyr. En upprättstående clavecin, som han förfärdigat, ansågs för ett så utomordentligt konstverk, att ständerna åt honom anslogo en pension, som han likväl ej fick lyfta, emedan han kort därefter befordrades till kyrkoherde i Bolstads regala gäll i Värmland 1739. Tvungen att för sin hälsa 1748 begifva sig till de varma baden i Böhmen, besökte han Wittenberg, blef där teologie licentiat och efter sin hemkomst svensk teologie doktor. Äfven som präst sysselsatte han sig med nya rön och uppfinningar, af hvilka flera äro beskrifna i Vetenskapsakademiens handlingar. Ledamot af Vet.-sakad. Död d. 5 juli 1753. Gift med Anna Maria Kyronia. Bremer, Fredrika, författarinna. Född den 17 aug. 1801 på Tuorla gård nära Åbo. Föräldrar: grosshandlaren Carl Fredrik Bremer och Brigitta Charlotta Hollström, med hvilka hon som tre års barn öfverflyttade till Sverige. I familjens hem, dels i Stockholm, dels på den af fadern inköpta sätesgården Årsta i Österhaninge, fullbordades hennes uppfostran under ledning af de bästa lärare, därvid Franzén, faderns landsman och umgängesvän, hvilken anses icke varit utan inflytande på hennes vittra bildning. Denna uppenbarade sig först under form af små versifierade dialoger, som sammanskrefvos till höjande af familjens fester inom hus. Men hastigt och utan att själf ha fäst något egentligt afseende på sitt författareskap, öfvergick hon till en annan genre, novellen, och öppnade banan 1828 anonymt med en liten täck brefväxling mellan ett par unga personer, kallad Axel och Anna eller en korrespondens emellan tvenne våningar, en roman i biljetter; det först utsända häftet af dessa »Teckningar ur hvardagslifvet» innehöll dessutom flera andra berättelser. Nästa år utkom ett nytt häfte, bl. a. med början af Familjen H., som afslutades i ett tredje häfte 1830. Sedermera följde många romaner och noveller: Presidentens döttrar, Nina, Grannarna, Hemmet, m. fl., hvilka bära den gemensamma titeln: Nya teckningar nr hvardagslifvet och utkommo 1834--43. I ett poetiskt målande språk skildrar hon i dem hemmets och familjelifvets rena fröjder och tecknar dess små bestyr och omsorger på ett sätt, som ovillkorligt tilltalar hvarje känsligt sinne. Denna sällsynta förmåga att ge betydelse åt det skenbart obetydliga, att i småsaker, äfven de minsta, inlägga någonting ideellt och väsentligt, samt den innerliga oskuld och djupa känsla, som genomgår det hela, uppväga fullkomligt en och annan misstecknad gestalt eller den löshet i komposition, från hvilken några af hennes romaner icke kunna fritagas. De rönte ock en ofantlig framgång och beredde henne ett rykte, som icke stannade inom Sveriges gränser. Hennes skrifter öfversattes på flera europeiska språk och lästes med förtjusning både i Europa och i Amerika. Fredrika Bremer fann dock snart, att lifvet fordrade framförallt praktisk verksamhet, och att härtill behöfdes frihet i tanke och handling. Härunder inträffade, som hon säger, för henne en tid af stor inre kamp och mörker: lifvets vanliga fröjder voro för henne döda, den ryktbarhet, andra ansågo för ärofull, såg hon på med ringaktning, och världen syntes henne tom och glädjelös. Då förde händelsen i hennes väg en man, som, efter hvad hon själf erkänner, hos henne utvecklade en klar och bestämd lifsåskådning och, genom inflytandet af sitt allvarliga spekulativa skaplynne, gaf hennes lif en ny riktning. Det var d. v. rektorn i Kristianstad, sedermera prosten P. Böklin, med hvilken hon gjorde bekantskap 1831. Under känslan af det ansvarsfulla i all, både personlig och litterär, verksamhet, ville hon ägna sina krafter åt mänskligheten. Och så uppstod hos henne beslutet att genom resor i främmande länder af egen erfarenhet lära känna människan och hennes ställning i världens olika trakter och i sina skrifter arbeta för hennes sociala förbättring och lyckliggörande. Efter åtskilliga färder inom fäderneslandet, begaf hon sig 1846 till Tyskland och Rhentrakterna samt anträdde 1849 sin resa till Nordamerika, i hvilket hand hon blef emottagen med mycken uppmärksamhet och välvilja. Frukten af sina studier under den sista resan meddelade hon allmänheten i sitt utförliga arbete: Hemmen i Nya världen del. 1--3, 1853--54, »hvari hon med en fin uppfattning och djup blick tecknar familjelifvet i Nordamerikas Förenta stater samt uttalar sina förhoppningar om den framtid, som den nya mänskligheten på andra sidan oceanen går till mötes». Fredrika Bremer är kvinnoemanicipationens starka förkämpe. Hon ifrade i sin 1848 utgifna Syskonlif för det mänskliga arbetets organisation och öppnandet