af familjelifvets skrankor genom fri association och i Herta eller en själs historia, utgifven 1856, upphof hon i sitt köns namn »förtrytelsens revolutionsskri» mot samhället och det maktägande manliga könet. Hennes tendensromaner ha tvifvelsutan haft stort inflytande på det allmänna rättsmedvetandet och medverkat till förvärfvande af de allmänna rättigheter, som kvinnan nu lika väl som mannen innehar. Efter fem års stadigvarande vistelse i Sverige begaf hon sig 1856 åter ut på resor, denna gång till Schweiz och Italien, där hon kvarstannade i två år, samt därifrån till det Heliga landet och återvände öfver Turkiet och Grekland till Sverige. I skildringen af denna resa: Lifvet i Gamla världen. Dagboksanteckningar under resor i söder- och österland 1860--62 framträder den snillrika författarinnans intresse för mänskligheten om möjligt i än högre och lifligare grad, än i något af hennes förut utgifna arbeten. Sommaren 1865 flyttade hon ut till den gamla familjegården Årsta, hvilken flera år förut öfvergått till främmande ägare, men där hon emellertid emottogs med en gästfrihet, som lät henne glömma, att det numer för henne endast var ett lånadt hem. Här blefvo dock hennes dagar färre än någon anat. En förkylning jultiden lade henne på dödsbädden och d. 31 dec. 1865 lämnade hennes sanningssökande ande detta jordiska. Svenska Akademien öfverlämnade åt henne 1844 sin stora guldmedalj, därför att hon »befrämjat den svenska vitterhetens namnkunnighet i främmande länder». I svenska minnenas panteon intager Fredrika Bremer en ärofull plats såsom en af Sveriges snillrikaste författarinnor. Hon gör det ock, kanske med än mera rätt, som en af fäderneslandets ädlaste, mest varmhjärtade och uppoffrande kvinnor. Fredrika-Bremerförbundet, som stiftades i Stockholm den 3 dec. 1884, för främjande »af en sund och lugn utveckling af arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuelt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende», antog namnet efter Fredrika Bremer som den moderna kvinnorörelsens förkämpe.