3. Brenner, Henrik, orientalist. Född i Kronoby socken i Österbotten d. 13 sept. 1669. Föräldrar: Jakob Henriksson Brenner och Brita Mårtensdotter Gammal. Vid Uppsala universitet, där B. promoverades till filosofie magister 1691, hade han gjort sig känd för så ovanliga kunskaper i de österländska språken, att han 1697 utsågs att som biträde åtfölja ambassadören L. Fabricius på hans beskickning till Persien. Kvarlämnad där, för att efter ett par år medfölja den persiska legaten Sarug Khan-Beg på hans beskickning till Sverige, gjorde han sig ännu mer förtrogen med Österlandets språkidiom samt förskaffade sig en mängd sällsynta handskrifter i armeniska, persiska och georgianska historien. Då de resande, på väg till Sverige, 1700 inkommit i Ryssland, var freden bruten mellan de båda rikena, hvarför B., som antogs medföra politiska underrättelser, blef gripen i Moskwa och kvarhållen i tjugutvå år. Slutligen återkommen till fäderneslandet, utnämndes han 1724 till k. bibliotekarie. Död d. 29 aug. 1732. 4. Brenner, Peter Johansson, präst. politisk äfventyrare. Född 1677; son af kyrkoherden i Nerpes socken af Österbotten Johan Brenner. B. blef fältpräst och hölls i flere år i rysk fångenskap. Efter Rigas öfvergång 1710 kallad till kyrkoherde vid S:t Jakobs församling därstädes, begaf han sig efter Carl XII till Turkiet, där han i Bender d. 1 febr. 1713 förrättade gudstjänsten, när turkarna och tatarerna kommo löpande till storm och den bekanta kalabaliken afbröt predikan. 1712 utnämnd till kyrkoherde i Vasa, tillträdde han likväl icke detta ämbete, utan uppehöll sig än i Stockholm och än på andra ställen. Vid slutet af Carls regering angaf han åtskilliga högt uppsatta personer för hemliga stämplingar, hvilken angifvelse lika litet som en annan af samma beskaffenhet under drottning Ulrika Eleonoras styrelse föranledde till någon åtgärd. Han begaf sig då öfver till Köpenhamn och inlät sig i förrädiska anslag med danska och ryska ministrarna, med löfte att till dem öfverlämna Landskrona fästning. Stadd på resa till Petersburg, för att sätta sina planer i verket, blef han i Hamburg gripen på svenska residentens begäran, slagen i bojor och afsänd till Stockholm, där han insattes i fängelse. Han ställdes till rätta inför en af ständerna särskildt nedsatt kommission och dömdes till döden samt halshöggs utanför Skanstull vid Stockholm d. 4. juli 1720. Brentano, Georg Joseph von, friherre, militär och diplomat. Född på Hautzenstein i Öfre Pfalz. B. hade varit hofråd och kammarherre, då han 1771 gick i fransk tjänst, bevistade 1774 turkarnas fälttåg mot ryssarna och tillhörde 1780--83 den franska undsättningskåren i Nordamerika. Han var 1784--87 i Turkiet och sände till både Versailles och Stockholm rapporter om förhållandena därstädes. B. kom 1788 till Stockholm och öfverlade i hemlighet med konung Gustaf III om sättet för en svensk-turkisk krigföring mot Ryssland. 1789 utnämndes han till öfverste i svensk tjänst och sändes till Turkiet. Han lyckades vinna sultanen för sig och stod i intim förbindelse med ministären. Hans operationsplaner följdes dock icke af den allsmäktige storvesiren. På B:s förslag sände Gustaf III 1790 svenska officerare till Turkiet. Underrättelsen om Sveriges fred i Värälä gjorde slut på B:s inflytande hos sultanen. B. erhöll i jan. 1792 afsked ur svensk tjänst, sedan han varit nära att bli svensk minister i Konstantinopel. Han stannade där till 1794 och åtnjöt en svensk pension af 500 dukater till sin död, som inträffade i Regensburg den 20 dec. 1798. Brinck, Anders Magnus, borgare, kommunal- och riksdagsman. Född i Sandhems förs. af Skaraborgs län d. 10 maj 1794. Föräldrar: landtbrukaren Olof Josias Brinck och Gunilla Wetterbergh. B. kom vid unga år till Stockholm, där han öppnade kryddkramhandel 1825. Han kom snart ock att flitigt deltaga i allmänna värf och tillvann sig stort förtroende. Sålunda var han en af borgerskapets femtio äldste och invaldes vid 1840--41 års riksdag i borgarståndet som representant för hufvudstaden, hvilket uppdrag han beklädde till och med 1856--58 års riksdag. Han slöt sig genast med lif och själ till den liberala oppositionen och blef af densamma redan vid sin första riksdag vald till fullmäktig i rikgäldskontoret (efter den för partiet misshaglige konservative borgmästare Ullberg), hvilket förtroende han genom upprepade val innehade till sin död. I ifvern för en reform lät han en gång undfalla sig yttrandet att »Europas ögon voro fästade å borgareståndet», hvilket sedermera ofta skämtsamt citerades såsom prof på borgarståndets föreställning om sin egen betydelse. Under hela sin riksdagstid nedlade B. ett plikttroget och redbart arbete för främjande af sina idéer, mestadels arbetande i konstitutionsutskottet. Vid tre riksdagar, 1844, 1847 och 1853 hedrades han af regeringen med vice talmansuppdraget, utan att man häraf kunde skönja minsta inverkan å hans