slogs mot turkarna vid Pressburg och Wien, återvände han 1684 till Sverige och var vid ryska krigets utbrott 1700 major vid Östgöta kavalleri. Under Carls polska krig, där han med stor utmärkelse deltog i flera drabbningar - avancerade han till öfverste och hade just blifvit befordrad till generalmajor vid rytteriet, då han 1706 hemskickades för att emottaga landshöfdinge ämbetet i Linköping. Samma år upphöjdes han i friherrligt stånd. B förordnades 1709 till generallöjtnant och började i slaget vid Helsingborg 1710 striden i spetsen för vänstra flygelns kavalleri. Han dref danskarna tillbaka, men blef sedan tillfångatagen. S. å. utväxlad, förordnades han till v. öfverståthållare i Stockholm, hvilken post han beklädde under den fruktansvärda pesttiden till april 1711. Han mottog då öfverbefälet öfver armén i Västergötland och Bohuslän och öfvertog 1712 guvernörsämbetet i Skåne, i det att han redan 1710 utnämnts till guvernör. 1716 lämnade han denna befattning och afled d. 24 febr. 1738. Gift med Elsa Appelgren. Burenstam, Carl Johan Reinhold, diplomat, historisk skriftställare. Född på Skyllberg, Nerike, d. 10 nov. 1829. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Johan Daniel Burenstam och grefvinnan Mariana Beata von Rosen. B. blef 1848 student i Uppsala och 1854 filosofie doktor. 1857 blef han, sedan han tjänstgjort i civildepartementet m. m., attaché i Paris samt avancerade, så att han 1870 utnämndes till ministerresident i Bruxelles och Haag och 1884 till ministre plénipotentiaire därstädes. 1895 drog han sig tillbaka från den diplomatiska banan och bosatte sig å sin egendom Tjälfvesta i Örebro län. B. har utgifvit Förteckning på handskrifter rörande Sveriges historia, befintliga i kejserliga ‘Haus-, Hof- och Staats’-Archivet i Wien 1871; Handskrifter i Nederländska och Belgiska med flere Archiver 1885; Documents recueillis de differentes Archives 1888, de senare innehållande aftryck af handlingar rörande Sveriges historia; ett par arbeten om Carl XII och drottning Kristina, m. m. Ogift. Bureus, Johan, lärd. Född i Åkerby i Uppland d. 15 mars 1568. Föräldrar: kyrkoherden Tomas Matthiæ och Magdalena Andersdotter. Anställd i k. kansliet 1590, kallades han till akademisekreterare i Uppsala, hvilken tjänst han dock icke kom att tillträda, och fungerade som notarie vid Uppsala möte 1593. Bemärkt af konung Carl IX för sin ovanliga lärdom, erhöll han det lika viktiga som ärofulla förtroendet, att, jämte Johan Skytte, vara lärare för den unge Gustaf Adolf. Han blef riksarkivarie 1609, med hvilken befattning Gustaf II Adolf förenade posten som förste vårdare af rikets antikviteter och k. biblioteket. Hvad hans lif öfrigt beträffar, var det helt och hållet ägnadt åt vetenskaperna. Redan som yngling hade han med förkärlek och ovanlig framgång studerat de klassiska språken. Som teolog och kännare af de österländska språken ansågs han som en af de yppersta på sin tid; i geometri, astronomi, mekanik och arkitektur ägde han så grundliga insikter, att Carl IX var betänkt på att låta honom göra on resa till Italien, för att där fullkomna sig i dessa vetenskaper. I fäderneslandets antikviteter kallas han »nästan oförliknelig» och var i kemi och andra naturvetenskaper, liksom i poesi och historia, väl hemmastadd. B. befattade sig också med den svenska rättskrifningen och syntaxen. Med all sin lärdom förmådde han likväl icke undandraga sig tidslynnets inflytande. Af en öfverhandtagande böjelse för kabbalistiska grubblerier förvillade han sig i mystikeas irrgångar, så att han uträknade och förutsade världens undergång till en viss dag. Denna dag skulle inträffa på hösten. Men en i dylika hemligheters utforskande icke mindre förfaren apotekare Simon Wolimhaus i Uppsala hade genom andra beräkningar kommit till den slutsats, att denna förstörelse icke skulle inträffa förrän på våren följande året. De båda lärda kommo härom i tvist, förifrade sig och, då ingendera af dem ville gifva efter, ingicks ett vad, då bägge uppsatte sina gårdar i Uppsala. När den af B. bestämda höstdagen gått förbi och världsbyggnaden orubbad stod kvar, fordrade Wolimhaus att komma i besittning af gården, som tillhörde B. Denne invände, att man först borde afbida den bestämda vårdagen för att se om Simons uträkningar vore tillförlitligare. Så skedde, och då det visade sig att Wolimhaus icke var bättre spåman än B., behöllo hvar en sin gård och hade allmänhetens åtlöje på köpet. Man har efter B. en mängd arbeten i synnerhet i fornforskning, såsom: Runa-A-B-C-boken 1611; Monumenta Helsingica 1624, o. s. v. B. upptäckte och utgaf En nyttigh bok om konunga styrilse och höfdinga 1634. Död på sin gård Vårdsätra nära Uppsala d. 22 okt. 1652. Gift 1: med Margareta Martini och 2: med Ingeborg Guntheri. Burman, Erik Olof, universitetslärare, filosof. Född i Umeå landsförsamling d. 7 okt. 1845. Föräldrar: andre landtmätaren Olof Johan Burman och Lovisa Desideria Westermark. B. blef student i Uppsala 1865, promoverades till filosofie doktor och kallades s. å. till docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. I sina viktigare filosofiska arbeten: Die transscendental-philosophie Fichtes und Schellings dargestellt und erläutert 1892 och Schleiernnachers kritik af Kants och Fichtes sedeläror 1894, ansluter sig B. i hufvudsak till den Boströmska filosofien men synes i viss mån närma sig en panteistisk världsåskådning. Största intresset har han ägnat de kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna. Han utnämndes 1896 till professor i praktisk filosofi i Uppsala. Gift 1872 med Carolina Burman. Burman, Johan Fredrik Konstantin (Conny), tecknare och teckningslärare. Född i