Stockholm d. 14 jan. 1831. Föräldrar: tjänstemannen i Rikets ständers bank, ritläraren Abraham Johan Burman och Amalia Staf. B. blef student i Uppsala 1851, aflade 1853 kameralexamen och tjänstgjorde därefter vid flera af hufvudstadens ämbetsverk, såsom i riksbanken 1856—73 och vid jiksdagens kansli 1862-66 samt 1876—94. Åren 1860—68 studerade han vid konstakademien. Redan i midten af 1850-talet började han som lärare i sång och teckning vid Stockholms lyceum och fortsatte därmed ganska länge. Han anställdes efterhand som teckningslärare vid många allmänna och enskilda skolor, Stockholms gymnasium, Klara skola, Stockholms gymnasiums södra afdelning, o. s. v. Sedan 1880 är B. ordinarie lärare i teckning vid Högre latinläruverket å Norrmalm. 1873-80 var han teckningslärare för kronprinsen Gustaf och prinsarna Oscar och Carl. — B. har äfven utgifvit åtskilliga läro böcker och andra skrifter i sitt ämne: Ritkurs för skolan och hemmet, 3 häften 1872-78; Öfvergångskurs till Stuhlmannska teckningsmetoden 1882-83; Vägledning i kartritning till skolans tjenst 1895—97 m. m. Utan tvifvel har B. utvecklat teckningsundervisningen vid hufvudstadens skolor, hvarjämte han verkat för en förbättrad ställning åt lärarna i detta ämne. Han är också upphofvet till den sjukkassa för teckningslärarna vid de allmänna läroverken, som konstituerades den 22 dec. 1900. B. har under pseudunymen »Couny» utgifvit åtskilliga samlingar pennritningar, ofta lustiga och alltid uförargliga: Småplock ur papperskorgen 1866-68; Krumelurer 1869-82 och Karrikatyrer 1883—94. B. har, tack vare sitt goda humör, sin musikaliska begåfning och sin älskvärdhet i allmänhet, varit mycket med i det Stockholmska sällskapslifvet, sådant det gestaltade sig för några tiotal år sedan. Gift 1875 med Gusten Westerholm. Buskagrius, Johan, universitetslärare, orientalist. Född i Stora Tuna i Dalarna d. 24 aug. 1629. Föräldrar: Peter Jurgens, en tysk som inflyttat från Rostock, och Margareta Holgera. Vid Uppsala universitet väckte han som tjugutvåårig student allmän uppmärksamhet, då han vid en offentlig disputatiun uppträdde och framställde sina argument på — hebreiska. För att vidare öka sina kunskaper, företog han 1655 en resa, som sträckte sig till en stor del af Europa, och grundlade därunder sitt rykte som en af samtidens utmärktaste orientalister. Efter hemkomsten utnämnd till filosofie adjunkt i Uppsala 1661 och 1669 till professor i östorländska språk, föll han olyckligtvis i en sinnessjukdom, som gjorde honom oskicklig till vidare arbete. Död d. 18 april 1698. Gift med Kristina Simonia. Buskovius, Daniel, präst., nationalhjälte. Född i Buskåker i Stora Tuna socken af Dalarna d. 25 aug. 1599. Föräldrar: komministern därstädes, sedermera kyrkoherden i Älfdalen Johan Birgeri Moræus och Justina Larsdotter. Såsom studerande i Västerås, antogs B. till konsistorii cursor och vigdes till diaconus 1630. Sedermera prästvigd och insatt till kaplan i Älfdalon, var det som han under danska kriget 1644 intog Särna socken, hvilken allt sedan lydt under Sveriges krona. Landshöfding Kruse i Falun hade nämligen af regeringen fått befallning att söka förmå dalkarlarna till ett infall i Norge, och allmogen, som samlades till Mora, befanns icke uvillig till det föreslagna krigstågot, men gillade innen af de anförare landshöfdingen föreslog. Slutligen frågade han, hvilken de själfva önskade, då de med en mun ropade: »Få vi vårom Daniel,» därmed menande B., »så farom vi glade åstad!» B., som för sitt prästerliga stånd ogärna ville mottaga uppdraget, öfvertalades af landshöfdingen och prosten, mäster Olof, och erhöll öppen fullmakt att åt folket i Särnadalen erbjuda gudstjänst, lag och rätt, lika med Sveriges öfriga invånare, men om detta icke antoges, skulle han hemsöka dem med eld och svärd. I spetsen för två hundra murakarlar och älfdalingar samt med en gammal soldat och klockaren, som bar handbok och sockenbudstyg, till adjutanter, begaf sig B. åstad och inträffade efter fyra dagars vandring med sin truppstyrka i Särna. Företaget lyckades öfver förväntan. Hela Särnalaget gaf sig utan blodsutgjutelse, och redan följande söndag kunde B. predika i deras kapell, utdela nattvarden och döpa flera barn, af hvilka några vore så växta, att de under döpelsen fattade i handboken och sönderrefvo bladen. Efter väl förrättadt värf återvände B. och medförde ombud från hvarje bygdelag, som på särnaboarnas vägnar inför landshöfdingen svuro Sveriges krona tro- och huldhetsed. För sin hjältedat — hvilken föranledt Edv. Fredin att göra honom till hufvudpersonen i diktcykeln »Vår Daniel» — belönades han med en årlig gratifikation af tolf tunnor spannmål. 1645 blef han kaplan vid Stora Kopparberget och 1654 kyrkoherde i Kumla, Västerås stift, där han dog d. 11 juni 1677. Gift med Brita Larsdotter. Busser, Johan Benedict, skriftställare. Född i Rumskulla socken i Östergötland d. 8 april 1729. Föräldrar: kaptenen Anders Buss och Elisabet Duværa. Filosofie magister i Uppsala 1758 och 1770 befordrad till hist. och moral. lektor i Linköping, lät han prästviga sig 1773 och utnämndes 1791 till lektor i teologi och 1792 till kyrkoherde i Skeda. Förste teologie lektor 1798. Död d. 12 juni 1799. B. var en flitig författare och efterlämnade en mängd skrifter på vers och prosa., i original och öfversättningar. Bland dem må nämnas: Utkast tillföreläsningar öfver Sedoläran 1768 och Historisk berättelse om alla kungliga kröningar uti Sverige 1771, m. fl. Han hade förvärfvat sig ett visst anseende som skriftställare och lärare, så att prästeståndet vid riksdagen 1772 uppdrog åt honom att utarbeta en lärobok i moralfilosofi för skolorna. Arbetet, på både latin och svenska, utkom vederbörligen privilegieradt 1774, och upptogs till granskning af professor Neikter, som visade det vara en