honom i grafven d. 5 april 1697. Några dagar efter hans död utbröt en häftig eldsvåda, som lade Stockholms slott i aska, och det var endast med yttersta möda man kunde rädda konungens lik. Förmäld 1680 med Ulrika Eleonora af Danmark, dotter af konung Fredrik III och Sofia Amalia af Braunschweig-Lüneburg, hade han sju barn, af hvilka sonen Carl samt döttrarna Hedvig Sofia, gift mod hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp, och Ulrika Eleonora, gift med Fredrik af Hessen-Kassel, nådde mogen ålder. Carl XIII, konung. Född d. 7 okt. 1748; andre sonen af konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika af Preussen. Vid genomförandet af Gustaf III:s revolution 1772 spelade han som högsta militära befälhafvare i Skåne en ej obetydande roll, men däremot föga eller ingen sådan under den efterföljande tiden af Gustaf III:s regering före ryska kriget 1788--90, då han som storamiral förde befälet öfver örlogsflottan och i sjöslaget vid Hogland ådagalade ett mod, som skulle hedrat hvilken sjöhjälte som helst. Vid Gustaf III:s död öfvertog han, på grund af dennes testamente, platsen som riksföreståndare under Gustaf IV Adolfs minderårighet, ehuru den egentliga ledaren af Sveriges öden blef Carls gunstling Reuterholm. Förmyndareregeringens första offentliga handling var bestraffningen af de sammansvurne i Gustaf III:s mord. Carl, som mildrade lagens dom och ville gjuta så litet blod som möjligt, erinrade i en förklaring till svenska folket om den anda, i hvilken hans broder handlat, och om den sista önskan den döende lagt på hans hjärta: att öfva barmhärtighet. De flesta funno det både ädelt och politiskt riktigt handladt och prisade hertigen, men den brytning, som inom kort inträffade mellan honom och gustavianska partiet, förvandlade lofvet i tadel och tydde den visade mildheten såsom en yttring af nödtvång. Regentskapet varade något öfver fyra år, från våren 1792 till hösten 1796, och utmärktes af en oafbruten fred, medan revolutionslågan i Frankrike redan började utbreda sig öfver Europa. Vid Gustaf Adolfs afsättning, måste Carl vid 61 års ålder för andra gången öfvertaga regeringen. Bördan däraf upptogs dock inom kort af tronföljaren Carl Johan och den ålderstigne konungen hade egentligen ingenting annat att göra än att låna sitt namn åt de stora och märkliga händelser,