som tilldrogo sig under hans styrelse. Carl hade ett klart förstånd, personligt mod och en vänlig godhjärtenhet, som likväl ej fick ställas på för hårda prof. Härmed förenade han den älskvärdhet i sitt umgänge och det sinne för det sköna, som var alla Lovisa Ulrikas barn medfödt. Däremot var han svag och böjlig till karaktären, bekväm och sorglös, lät sakerna ha sin gång, rörde sig i småaktigheter och sysselsatte sig med mystiska gycklerier och frimuraregriller, under det han öfverlämnade det stora åt andra. Död d. 5 febr. 1818, sedan han i nio år suttit på Sveriges tron och något mer än tre regerat som unionskonung öfver de bägge rikena. Förmäld 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta af Oldenburg-Delmenhorst. Enda barnet, Carl Adolf, hertig af Värmland, f. d. 3 juli 1798, afled sju dagar gammal. Carl XIV Johan, konung. Född i staden Pau i södra Frankrike d. 26 jan. 1763; i dopet kallad Jean Baptiste Jules. Fadern, advokaten Bernadotte, hade bestämt sin son för samma bana. Men denne, hvars unga sinne lockades af krigaryrkets skenbara företräden, ingick, föräldrarna ovetande, 1780 som soldat vid regementet Royale-la-marine och var ännu underofficer när franska revolutionen utbröt. I revolutionskriget befordrades han inom kort, 1793, till öfverste. Ådagaläggande ett sällsynt mod, stora fältherreegenskaper och en ovanlig förmåga att lifva och behärska soldaten, tjänstgjorde han än vid den ena, än vid den andra af republikens arméer och deltog i deras strider. I midten af jan. 1798 utnämnd till fransk minister i Wien, kallades han vid de motgångar, som följande året träffade republikens vapen, till krigsminister, återställde ordningen inom arméerna och förde dem in på nya segerbanor. Bernadotte tog emellertid afstånd från Napoleons äregiriga planer. Napoleon tillryckte sig dock regeringsmakten, och Bernadotte erhöll befälet öfver västra armén, som skulle kväfva Vendéeupproret. Efter Napoleons upphöjelse till kejsare, fick han befälet öfver de franska trupperna i Hannover och utnämndes till generalguvernör i detta land. Kallad till kejsarens bistånd mot Rysslands och Österrikes förenade härar, tillintetgjorde han i slaget vid Austerlitz de allierades planer och upphöjdes af Napoleon till furste af Ponte-Corvo 1806. I de därpå följande krigen mot Preussen och Ryssland vann han nya lagrar vid Saalfeld, Jena, Halle, Mohrungen m. m. och utnämndes efter freden i Tilsit 1807 till guvernör öfver Hansestäderna och öfverbefälhafvare för den armé, som skulle operera mot Sverige. När med anledning af slaget vid Wagram en misshällighet uppstått mellan kejsaren och Bernadotte, lämnade han hären och begaf sig till Paris, hvarifrån han dock strax därpå, i spetsen för en fransk armé, fördref engelsmännen, som försökte en landstigning i Holland. Hans lysande egenskaper som fältherre och statsman, hans själfständiga väsen samt hans mänsklighet och mildhet som krigare, hvilket allt var svenskarna bekant sedan kriget i Pommern, bestämde deras val när en tronföljare efter Carl Augusts tidiga bortgång skulle utses, och Bernadotte utkorades härtill d. 21 aug. 1810. Konungen och de flesta statsråden hade på Adlersparres förslag fäst sina blickar på Carl Augusts broder, Fredrik Kristian, och för att underrätta Napoleon härom sändes löjtnanten, baron Otto Mörner till Paris. Men denne liksom många andra svenskar önskade helst till tronföljare en fransk general, och hans blickar hade närmast riktats på marskalk Bernadotte. Mörner fann denne benägen, hvarpå den djärfve löjtnanten återvände till Sverige, där hans plan, som sagdt, gick i uppfyllelse. Den 20 okt. 1810 beträdde Bernadotte för första gången Sveriges jord, d. 2 nov. höll han sitt intåg i Stockholm och den 5 i samma månad mottog han ständernas hyllning, sedan han aflagt trohetsed till konungen och af honom adopterats under namnet Carl Johan. Svenskarnas förhoppningar att genom valet vinna Napoleons ynnest visade sig likväl bedrägliga. Kejsarens fordran, att Sverige skulle afbryta sina handelsförbindelser med England, hvartill kronprinsen Carl Johan icke ville låta sig bekväma, framkallade nya fientligheter. Pommern besattes af franska trupper och Carl Johans länge närda beslut att bryta med Napoleon och göra ett omslag i hela Sveriges politik mognade till handling. Han afslöt 1812 ett fördrag med kejsar Alexander i Åbo och närmade sig England och Preussen; ett fördrag som bidrog till Napoleons undergång, befästade kronan åt Bernadottska ätten och förenade Norge med Sverige. Sedan han bestigit tronen, åtnjöt landet under hans tjugosexåriga regering ett oafbrutet fredslugn, hvarunder en mängd nyttiga förbättringar vidtogos i alla riktningar af den inre hushållningen och förvaltningen. Tyvärr hade dock ungdomsminnena från franska revolutionens skräcktider hos Carl Johan framfödt en i många fall löjeväckande skuggrädsla för äfven sunda frihetsrörelser, och icke utan svårighet efterlefde han de konstitutionella grundsatser, 1809 års män velat ingjuta i vårt statslif. Följden häraf blef den att medan under hans kronprinstid och förra hälften af hans regering belåtenheten inom nationen var allmän, man åter under dess senare skede kan konstatera en intensiv och i många fall personligt bitter opposition, hvilken tydligast gaf sig tillkänna vid 1840--41 års märkliga riksdag. Carl Johan bibehöll ovanligt länge sina själs- och kroppskrafter oförminskade och var icke blott till åren den äldste regenten bland sina samtida, utan den, som uppnått högsta lefnadsåldern bland alla, hvilka innehaft Sveriges tron, alltsedan sagans tider. Den 8 mars 1844 slutades hans minnesrika lefnad. Förmäld 1798 med Eugenia Bernhardina Desideria, dotter af bankiren Clary i Marseille, med hvilken han hade sonen Oscar. Carl XV (Carl Ludvig Eugène), konung. Född i Stockholm d. 3 maj 1826; den föreg. sonson och äldste son till då varande