kronprinsen, sedermera konung Oscar I och hans gemål Josefina Maximiliana Eugenia, prinsessa af Leuchtenberg. Carl, som 1843 och 1845 åhörde akademiska föreläsningar i Uppsala samt 1844 vid Kristiania universitet, valdes 1844 efter faderns tronbestigning till kansler för de båda svenska universiteten och 1853 till kansler för konstakademien. Han deltog flitigt i militära öfningar och utnämndes d. 7 febr. 1856 till vice konung i Norge. När Oscars I:s krafter brutits af sjukdom, uppdrogo riksdag och storting i sept. 1857 åt Carl att föra regeringen, i hvilken egenskap han fungerade oafbrutet till faderns död d. 8 juli 1859. De år, han stod i spetsen för brödrarikena Sverige--Norge, utgjorde en ärorik och lyckosam tid för båda. De stora framsteg, de nordiska rikena under denna tid gjorde på upplysningens, utvecklingens och det fredliga arbetets väg, hafva burit de vackraste frukter och fäste vid de båda nationerna samtidens och de stora kulturfolkens intresse och uppmärksamhet. Att härtill hafva medverkat, att rätt förstå sin tid, att såsom en sant konstitutionell konung känna sina folks kraf och vist ådagalägga sin redobogenhet, då det gällde att bryta väg för de nya idéernas makt, däruti, liksom i hans ärliga trohet i allt, där det gällde hans undersåtars lycka och väl, inlade Carl XV stor förtjänst. Den viktigaste tilldragelse, som utmärkte hans regeringstid, införandet af en ny representativ författning, kommer alltid att göra hans styrelse till ett betydelsefullt skede i vårt lands konstitutionella historia. Ridderlig, manlig, flärdfri och öppen, ägde han någonting i sin karaktär, som på det närmaste öfverensstämde med den svenska folkkaraktären, och gjorde honom till en af de mest folkkäre regenter, som suttit på Sveriges tron. Med öppen blick för det sköna i lifvet och naturen, var han en varm vän af poesi och konst och idkade båda som framstående dilettant. Hans hälsa, som under de två sista åren af hans lefnad var vacklande, bröts fullkomligt efter hans drottnings död i mars 1871. En badresa till Aachen följande året försöktes, som det yttersta medlet. Knappt återkommen till fädernejorden, afled han i Malmö d. 18 sept. 1872. Förmäld 1850 med Vilhelmina Fredrika Alexandra Anna Lovisa af Nederländerna. Han efterlämnade dottern Lovisa förmäld med danske kronprinsen Fredrik. Konung Carls och hans drottnings ende son, Carl Oscar Vilhelm Fredrik, hertig af Södermanland, född d. 14 dec. 1852, afled den 13 mars 1854. Carl (Oscar Carl Vilhelm); den föreg. brorson och tredje son af konung Oscar II och hans gemål Sofia af Nassau, föddes i Stockholm d. 27 febr. 1861. Prinsen, som i dopet erhöll titeln hertig af Västergötland, tillbragte höstterminen 1881 och båda terminerna 1882 vid Uppsala universitet. 1881 utnämndes han till underlöjtnant vid Lifgardet till häst, Västgöta regemente och norska Kavalleribrigaden samt passerade på vanligt sätt i hast de militära graderna, tills han 1894 nådde öfverstes värdighet vid Lifgardet till häst, 1897 blef svensk och norsk generalmajor samt 1898 svensk kavalleriinspektör. Vid flera tillfällen har han varit tillförordnad ordf. i regeringen. Prinsen (som efter färgen å hästgardets uniform ofta kallats »Blå prinsen») har genom sitt hurtiga väsen och lifliga intresse för de s. k. folkköken förvärfvat sig stora sympatier. I förening med sina bröder Oscar och Eugen utgaf han 1886 under titeln Våra minnen sina reseintryck från en resa 1884--85, under hvilken han legat allvarsamt sjuk i Konstantinopel. Prins Carl förmäldes d. 27 aug. 1897 i Köpenhamn med sin kusins dotter, prinsessan Ingeborg Charlotta Carolina Fredrika Lovisa af Danmark, född d. 2 aug. 1878, dotter af kronprins Fredrik af Danmark och hans gemål Lovisa, Carl XV:s dotter. Fursteparet har i detta gifte två döttrar, Margaretha och Märtha. Carl August, tronföljare. Född på slottet Augustenborg i Slesvig d. 9 juli 1768 och döpt med namnet Kristian August. Föräldrar: hertig Fredrik Kristian af Augustenborg och prinsessan Charlotta Amalia Vilhelmina af Holstein-Ploen. Den unge fursten gick först i dansk och sedan i österrikisk tjänst och utnämndes 1804 till befälhafvare i söndenfjeldske Norge. Våren 1806 öfvertog han detta befäl. Genom sitt flärdfria, folkliga väsen vann han i hög grad norrmännens tillgifvenhet. I den »interimistiska regeringskommission», hvilken på grund af Englands krig mot Danmark måste upprättas i Norge, blef Kristian August ordf. Det kort därefter utbrytande kriget mot Sverige var icke behagligt i Norge, och det rådde å ömse sidor liksom en tyst öfverenskommelse att föra det så lindrigt som möjligt. Kristian August blef efter hand populär äfven bland svenskarna, och den svenska befälhafvaren, Armfelt, gjorde, prinsen ovetande, upp planer icke blott till Gustaf IV Adolfs afsättning, utan äfven till hertig Carls val till konung och prinsens tronföljareskap. Detta sista blef också verklighet på riksdagen i Stockholm 1809. Han emottog kallelsen, dock först sedan fred var sluten mellan Sverige och Danmark, och satte i jan. 1810 första gången sin fot på Sveriges jord, där han snart blef lika älskad och afhållen som i Norge. De ljusa förhoppningar, man fäste vid hans person, skulle dock alltför snart blifva svikna. Våren 1810 begaf sig prinsen till Skåne för att inspektera där sammandragna öfningsläger. Förmiddagen d. 28 maj skildes han i Helsingborg från sin bror, hertig Fredrik Kristian, och begaf sig till Qvidinge hed, för att mönstra det där förlagda Mörnerska husarregementet samt Skånska husarregementets exercis-sqvadron. Under det han red utefter fronten, såg man honom plötsligt släppa tyglarna, ett ögonblick vackla i sadeln och därpå störta till marken. Han upptogs medvetslös och alla försök att återkalla honom till lifvet blefvo fruktlösa. Han dog om en stund i de omgifvandes armar. Samma dag skref Achates von Platen, löjtnant vid Mörnerska