husarregementet, från Helsingborg: »När regementet utryckte från Bonarp, uppsteg en så häftig orkan, att man trodde, att alla hus skulle omkullfalla och folket kunde knappt hålla sig på hästarna. När prinsen kom, blef himlen öfverhöljd med svarta moln; ett starkt hagel föll och under detta satte han sig till häst, hvilket allt kontinuerade till dess olyckan var förbi eller skedde. Sedan blef det vackert väder.» Dödsorsaken var en blodutgjutning i hjärnan. Men den stora allmänheten trodde, att prinsen blifvit förgiftad af det gustavianska partiet. När prinsens likfärd till Riddarholmskyrkan ägde rum d. 20 juni, vände sig pöbelns raseri mot riksmarskalken grefve Axel von Fersen, hvilken blef ihjälslagen. Carl Filip, hertig. Född på Revals slott i Estland d. 22 april 1601; andre sonen af Carl IX och Kristina af Holstein. Hertig af Södermanland, Nerike och Värmland. Prinsens uppfostran, därvid undervisningen leddes af J. Skytte, var enkel och allvarlig; »varande prinsen själf af naturen fåordig; men djuptänkande, gudfruktig, ärlig, tapper och dristig, stolt både till sinne och utseende.» Af historien är allmänt bekant, huru Jakob de la Gardie med tillhjälp af de svenska kanonerna, genomdref den tioårige Carl Filips val till Rysslands tsar, men också huru följderna af valet genom svenska hofvets betänksamhet blefvo om intet. Då Gustaf Adolf 1621 afreste till polska kriget, följde honom den unge hertigen, full af hopp och längtan att utmärka sig i manliga idrotter. Under belägringen af Riga såg man honom ofta vid konungens sida gripa till spaden och genom sitt föredöme elda krigarnas mod och påskynda arbetet. Konungen hade själf uppgjort planen för hufvudanfallet. Men innan stormningens timme kom, lyckades Carl Filip förmå konungen att för sista gången erbjuda staden att dagtinga. Anbudet antogs, och några dagar därefter intågade Gustaf Adolf som segervinnare. I Narva insjuknade Carl Filip och måste stanna. Konungen ville dröja kvar för att afbida hans tillfrisknande, men hertigen, som visste hvilka viktiga ärenden väntade konungen i Sverige, öfvertalade honom att resa, under försäkran att hans opasslighet vore utan betydelse. Gustaf Adolf lät ändtligen förmå sig att fara, och åtta dagar därefter dog hertigen d. 25 jan. 1622. Liksom sin äldre bror, hade han tidigt med ungdomens hela liflighet fäst sitt hjärta vid en svensk adlig jungfru, fröken Elisabet Ribbing, dotter till riksskattmästaren Seved Ribbing, och med henne 1620 ingått ett hemligt äktenskap. Elisabet födde efter hertigens död en dotter, som erhöll namnet Elisabet Gyllenhielm och uppfostrades hos sin farmor, änkedrottning Kristina. Carl Filips dotter blef sedermera gift med Axel Turesson Natt och Dag och efter dennes död med Baltasar Marschalk. Modern Elisabet Ribbing gifte sig efter hertigens död med Knut Lilliehöök. Carlander, Kristoffer, läkare. Född i Yllestads prästgård i Västergötland d. 30 juli 1759. Föräldrar: kyrkoherden Asmund Carlander och Kristina Rydell. C. blef 1787 fattigläkare i Klara församling i Stockholm och ledamot af collegium medicum. 1 okt. s. å. afgick han som skeppsläkare, på ett Västindiska kompaniets skepp, till S:t Barthelemy. På återvägen uppbragtes fartyget af en rysk kapare, därvid C. förlorade naturaliesamlingar och anteckningar, som han gjort under resan, jämte all sin lösa egendom. Under sin frånvaro promoverad till medicine doktor 1788, anställdes han 1789 som fältmedikus i Finland, med tjänstgöring på Sveaborg, och utnämndes 1793 till andra stadsfysikus i Göteborg, där han kvarstannade till 1814. Han blef 1800 förste stadsläkare därstädes. Ehuru upptagen af en alltjämt växande medicinsk praktik, förde han, under de tjugu år han där verkade, utförliga anteckningar öfver nästan hvarje förekommande sjukdomsfall, och som prof på hans noggrannhet i detta hänseende må nämnas att hans sjukjournal, nio digra folianter (i Sv. läkaresällskapets arkiv), innehåller omkring aderton tusen sjukdomshistorier. 1814 återflyttade C. till Stockholm, där han 1816 kallades till hedersledamot af Sundhetskollegium, 1817 förordnades att vara assessor på stat och såsom sådan 1821 fick uppdraget att ha öfverinseende öfver allmänna vaccinationsinrättningen i riket. Han var dessutom verksam som konsultativt biträde åt hufvudstadens läkare, hvilka i kritiska sjukdomsfall, eller när allt hopp var ute, oftast tillkallade C., som för denna egendomliga praktik af allmänheten erhöll benämningen »döddoktorn». I vetenskapen ägde C. ett frejdadt namn såsom barn- och fruntimmersläkare, i fattigdomens kojor ett ofta välsignadt för sin i tysthet öfvade välgörenhet. I sitt umgänge hjärtlig, enkel, förtrolig och lärorik, var han känd för sina humoristiska infall och skarpt träffande omdömen, liksom i sitt enskilda lif för sin sanningskärlek, flärdlöshet och oskrymtade gudsfruktan. C., som 1817 utsågs till svenska läkaresällskapets sekreterare, var ledamot af Vetenskapsakademien, som 1877 lät slå en medalj öfver honom. Död ogift i Stockholm d. 8 maj 1848. Det af C. jämte tre kamrater 1792 stiftade läkaresällskapet »Societeten» kan betraktas som fröet till Svenska läkaresällskapet. 1. Carlberg, Johan, biskop. Född i Karlstad d. 22 sept. 1638. Föräldrar: borgmästaren därstädes Johan Börjesson och Kristina Olofsdotter Spak. Han antog namnet Carlberg efter sin födelseort och inskrefs till student i Uppsala 1655. Efter flera års vistelse vid främmande högskolor och med teologie doktors värdigheten vunnen 1677 i Giessen, återkom han och förordnades 1679 till domprost i Göteborg. Ulrika Eleonora kallade honom till sin öfverhofpredikant 1687. Hon hade förbjudit sina hofpredikanter