Men innan reträtten hann verkställas, såg C. sig omringad af preussarna, under fältmarskalken Lehwald, som genast började ett bombardemang mot staden och fästningen. C. försvarade sig oförskräckt och vann genom sin fasta hållning, att garnisonen icke blott fick aftåga med militärisk honnör, utan äfven medtaga fästningens vapen och kanoner. Följande året utnämnd till generalmajor, förde han 1759 befälet öfver den galär-eskader, som i Frische Haff slog och eröfrade hela den preussiska flottiljen. För sitt välförhållande befordrades C. fyra år därefter till generallöjtnant och upphöjdes till friherre 1771. Död i Åbo d. 3 juli 1788. Ogift. 2. Carpelan, Johan Fredrik, militär, ämbetsman. Född i Halikko socken i Åbo län d. 4 dec. 1745; den föreg. brorson. Föräldrar: ryttmästaren Maximilian Carpelan och Helena Eleonora Lilljegren. C. blef k. lifdrabant 1766, kapten 1774 och landshöfding i Uleåborgs län 1785 samt undfick friherrebref 1790. År 1800 bytte han län med landshöfdingen i Göteborg S. af Forselles och började genast att i sitt nya höfdingeämbete genomföra flera välbetänkta förslag, dels åsyftande en förenkling och noggrannare kontroll i administrationen, dels direkt befordrande befolkningens ekonomiska gagn. I det senare syftet uppträdde han till och med som författare och utgaf till allmogens undervisning Några grunder för jordbrukets och hushållningens förbättrande i Göteborgs och Bohus län 1804. Död d. 27 dec. 1808. Gift 1776 med Magdalena Maria Norin. 3. Carpelan, Vilhelm Maximilian, militär, kartograf. Född i Lojo socken i Finland d. 7 jan. 1787; den föregåendes brorson. Föräldrar: löjtnanten Axel Maximilian Carpelan och Barbro Elisabet Toll. C. började sin militära bana 1803 som fänrik vid Björneborgs regemente och öfvergick till den nyss förut organiserade fältmätningskåren 1807. När kriget utbröt 1808 måste han åter ställa sig i krigarnas leder och deltog med utmärkelse i flera af de häftigaste drabbningarna. Prydd med guldmedaljen för tapperhet i fält, öfverflyttade han efter Fredrikshamnsfreden till Sverige och anställdes ånyo i fältmätningskåren, där han tjänstgjorde till 1813, då han som kapten bevistade fälttåget i Pommern och året därpå deltog i anfallet på Norge. År 1814 utnämnd till major i armén, beordrades han fem år därefter att som adjutant åtfölja riksståthållaren till Norge. Under sin vistelse därstädes gjorde han professor Hansteens bekantskap och kom genom denne frejdade vetenskapsman i tillfälle att anställa en mängd barometerobservationer och höjdmätningar i landets fjälltrakter. Öfverstelöjtnant i armén 1823, erhöll han tre år senare i uppdrag att gravera den svenska topografiska kartan i skalan 1/100000 och kallades till styresman för graveringskontoret vid ingenjörkåren. Det var i denna befattning han kom att få inseendet öfver och till en del med egen hand utföra den dyrbara kartsamling, som länge utgjorde den tillförlitligaste källan för kännedomen om Sveriges geografiska förhållanden och som, ehuru öfverträffad af senare tiders noggrannare men äfven dyrbarare kartverk, alltid skall tillförsäkra sin upphofsman ett framstående rum bland svenska topografer. C. graverade i aquatintamaner. Död i Stockholm d. 19 maj 1830. Gift 1824 med Emanuela Sofia Scherman. Casa Miranda, Kristina (Nilsson), sångerska. Född d. 20 aug. 1843 på hemmanet Sjöabohl i Vederlöfs socken af Kronobergs län. Föräldrarna voro ett fattigt torparfolk, som 1852 flyttade med sina sju barn till hemmanet Löfhult Sibbagård under Huseby bruk i Skatelöfs socken. Redan som litet barn visade Kristina N. ett ovanligt sinne för musik och skall redan vid åtta års ålder lärt sig själf spela fiol. Hon började med sin fiol vandra omkring till marknaderna i trakten, på hvilka hon spelade och sjöng för att bidraga till familjens underhåll. Vid sommarmarknaden i Ljungby 1858 bemärktes hennes ovanligt vackra röst af v. häradshöfdingen Fredrik Tornérhjelm som erbjöd henne vård och undervisning, om hon ville afsäga sig sitt kringvandrande lif och med allvar ägna sig åt sångkonsten. Efter någon tvekan, mest därför att hon ansåg föräldrarna icke kunna undvara de små inkomster hennes »konserter» inbragte, antog hon anbudet och inackorderades i Halmstad, där hon anförtroddes åt sånglärarinnan och målarinnan fröken Adelaide Valerius (sedermera friherrinnan Leuhusen). Under hennes ledning gjorde hon hastiga framsteg, så att hon kunde öfverlämnas åt tonsättaren Franz Berwald, som ägnade den sorgfälligaste omvårdnad åt sin elev. Ett par år efter det att hon sjöng på Ljungby marknad, hade hennes röst vunnit så i säkerhet och välljud, att hon i febr. 1860 kunde uppträda på konserter i Stockholm och Uppsala. Genom medel, erhållna af Tornérhjelm och sedan af Carl XV, bereddes henne tillfälle att resa till Paris, vid hvars konservatorium hon under professorerna Masset, Wartel och Delle Sedie utbildades till fulländad sångerska. Efter att med utomordentlig framgång ha debuterat d. 27 okt. 1864 å Théâtre Lyrique i Verdis opera »Traviata», anställdes hon därstädes och hennes aflöning bestämdes snart till femtio tusen francs hvarjämte hon erhöll tre månaders tjänstfrihet årligen. Hon uppträdde sedan som Lucie, Cherubin, Nattens drottning, m. m., under ett treårigt engagement vid Lyrique och under gästspel i London. Från Paris gick hennes rykte segrande ut öfver världen, och England, Ryssland och Amerika täflade om att få höra samt beundra den utmärkta sångerskan. Liksom Jenny Lind förenade Kristina N. med röstens utomordentliga välljud ett fulländadt mästerskap i dramatiskt hänseende, hvartill kom hennes rent nordiska, vackra apparition. År 1865 besökte Kristina N. sitt födelsehem i Småland, där hennes första göra var att med det guld, hon redan då samlat, försätta sina föräldrar och anförvanter i en i ekonomiskt