s. k. hälsingerunorna. Han hade mycket sinne för skön konst och sysselsatte sig på lediga stunder med målning, bildhuggeri och bildskärarkonst och ansågs af sin samtid för lycklig skald. Gift 1657 med Sara Frigelia, prästdotter från Östergötland och syster till riksrådet Edmund Gripenhjelm. 2. Celsius, Nils, matematiker. Född d. 15 april 1658; den föregåendes son. Liksom fadern ägnade han sig företrädesvis åt matematiska studier och tog den filosofiska graden med andra hedersrummet 1685. S. å. utnämnd till lektor i matematik vid Göteborgs gymnasium, återvände han snart till Uppsala och blef konrektor vid skolan därstädes 1687. Två år därefter filosofie adjunkt, utnämndes han 1697 till rector scholæ. Slutligen befordrades han 1719 till professor i matematik, men dog så snart som d. 21 mars 1724. Som författare har han efterlämnat flera akademiska dissertationer samt en mängd almanackor för tiden från 1708 till 1724. Gift med Gunilla Maria Spole. 3. Celsius, Olof, d. ä., polyhistor. Född d. 19 juli 1670; den föregåendes bror. Vid tjugufyra års ålder filosofie magister, sammanträffade han en dag med Carl XI, som fann sig så intagen af C:s personlighet och lätthet att uttrycka sig, att han gaf honom ett stipendium af tusen riksdaler för att företaga en utrikes resa, hvilken, om möjligt, borde utsträckas ända till Arabien. Resan som anträddes 1696 och varade till augusti 1698, sträckte sig likväl ej längre än till Italien. Men C. begagnade så lyckligt hvarje tillfälle att föröka sina kunskaper, att han återkom med grundligare insikter i den orientaliska litteraturen, än mången som berest Österlandet, hvarförutom han medförde en rik samling af handskrifter. Efter sin återkomst till fäderneslandet fästes han vid Uppsala universitet som filosofie adjunkt 1699 och fyra år senare som professor i grekiska språket, hvilken lärostol han 1715 utbytte mot professuren i österländska språk. Under tiden hade han låtit prästviga sig, blef 1707 kyrkoherde i Börje, teol. doktor vid drottning Ulrika Eleonoras kröning samt 1727 teol. professor och kyrkoherde i Vaksala. Vid sextiosex års ålder utnämnd till domprost i Uppsala, innehade han denna befattning till sin död, som inträffade midsommardagen 1756. Vetenskapen står till denne utmärkte man i stor förbindelse, icke blott för hvad han själf uträttat, utan äfven för hvad han satt andra i tillfälle att åstadkomma. Han besatt en djup lärdom och få vetenskaper voro honom främmande. Utom i den österländska litteraturen, som utgjorde hans hufvudämne, var han väl bevandrad i andra klassiska och flera nyare språk. Skicklig botaniker, hade han af sin far ärft kärleken för fosterländsk forskning och sysselsatte sig mycket med fäderneslandets antikviteter, särdeles med runorna. Hans förklaringar och bevis, att runskriften till en god del var yngre, än kristendomens införande i Norden, förde honom i en häftig tvist med fornforskaren Björner och gaf anledning till åtskilliga stridsskrifter mellan dessa bägge lärda män. C:s grundliga kännedom af de österländska språken och hans insikter i botaniken förde honom på tanken att författa ett stort verk öfver de växter, som omtalas i bibeln. Detta verk blef Hierobotanicon sive de Plantis Sacræ Scripturæ, som utkom i två digra delar 1745--47, och gjorde författarens namn kändt öfver hela Europa. Han understöddes vid dess utarbetande af Linné, hvilkens rika anlag C. kan sägas hafva räddat åt fäderneslandet genom att för honom öppna sitt hus, sitt bord och sina bokskatter. Förutom det nämnda arbetet har C. utgifvit en stor mängd skrifter, däribland icke mindre än ett hundra trettiosex akademiska dissertationer, och i vår lärdomshistoria inskrifvit sitt namn såsom en bland stiftarna af Vetenskapssocieteten i Uppsala. Led. af Vet.-akad. Gift 1700 med Margareta Insulander.