en utmärkt skapelse. »De svenska flickorna från tolf år till sjutton, de lekfulla barnen, töserna i öfvergångsåren och de raska, verkningslystna flickorna på tjugu år, -- i dem var det ej blott friskhet och godt lynne, utan lif och sanning. Det vore lätt att räkna upp ett par dussin dylika lifs lefvande människor ur fru Hartmans repertoar, käcka, orädda, lefnadsglada unga flickor eller fruar». Bland fru Hartmans roller märkas för öfrigt Agapetus i »Herr Dardanells upptåg på landet», Erika i »Blommor i drifbänk», Suzanne i »Sällskap där man har tråkigt», Cyprienne i »Vi skiljas» -- där hon dock var alltför borgerlig -- och titelrollen i »Madame Sans-Gêne», hvari hon hade en storartad framgång. Innehar Litt. et art. Gift 1: 1881 med skådespelaren V. Hartman och 2: 1898 med ryttmästaren friherre Carl Gustaf Bror Cederström (sonson till C. 5). Celse, Magnus von, rikshistoriograf. Född i Uppsala d. 6 jan. 1709. Föräldrar: domprosten Olof Celsius d. ä. (se nedan) och Margareta Insulander. Efter att åren 1729--40 tjänstgjort som e. o., dels vid k. biblioteket, dels vid inrikes civilexpeditionen af k. kansliet, utnämndes han sistnämnda år till ord. amanuens vid k. biblioteket och företog 1741 och 1742 en vetenskaplig resa genom Holland, Frankrike och Tyskland. 1750 befordrad till k. bibliotekarie, erhöll han 1756 adligt sköldemärke och utnämndes 1760 till rikshistoriograf. 1762 undfick han fullmakt som kansliråd och dog d. 21 juli 1784. C. har gjort sig känd genom sin Biblioth. Reg. Stockholm. Historia 1751 och genom utgifvandet af ett fragment af Smålandslagen med öfversättning och anmärkningar 1732. Gift 1756 med Anna Eleonora Georgii. Celsing, svensk adlig ätt, härstammande från kyrkoherden i Högby församling af Linköpings stift Andreas Peter Normelander, hvilkens söner kallade sig Celsing. Den yngre af dem var fader till Gustaf Celsing (se nedan). 1. Celsing, Gustaf, ämbetsman. Född d. 29 juni 1679. Föräldrar: sterbhuskamreraren i Stockholm Peter Celsing och Elisabet du Rees. Utnämnd 1704 till auditör vid öfverste Hjelms dragoner, åtföljde han svenska hären genom Polen och Ukraine till Bender, där han förordnades 1709 till kanslist vid den s. k. tyska expeditionen. Härifrån skickades han af konungen till Konstantinopel för att lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen och sinnesstämningen vid hofvet. Under sin vistelse därstädes inlät han sig i ett vågstycke, som kunnat stå honom dyrt. Han uppsatte nämligen på turkiska en utförlig berättelse om expeditionen mot ryssarne och storviziren Mehemed Baltadschis förräderi vid Pruth. För att kunna aflämna sin skrift i sultanens egna händer, klädde han sig i turkisk dräkt och ställde sig bland janitscharvakten, när sultanen skulle rida till den vanliga fredagsbönen i Sofiamoskén. Skriften emottogs af en pascha, men i samma ögonblick blef C. kringränd af lifvakten och öfverlämnad till sultanens skarprättare. Han frigafs likväl efter några dagar och återvände till Bender, där han var närvarande vid kalabaliken. 1714 befordrad till registrator inom k. kansliet, upphöjdes han fyra år därefter i adligt stånd och utnämndes efter hvartannat till k. sekreterare 1720, kansliråd 1728 och statssekreterare 1739. Fyra år senare tog han afsked med titel af hofkanslär och dog d. 16 dec. 1743. Gift 1720 med Anna Helena Wallrawe. 2. Celsing, Ulrik, envoyé, orientalist. Född d. 7 dec. 1731; den föregåendes son. Liksom far och en bror före honom beträdde C. den diplomatiska banan och ingick i utrikesexpeditionen som e. o. kanslist 1750. Kommissionssekreterare 1756 i Konstantinopel, dit han, efter att sedan 1758 ha tjänstgjort i presidentkontoret, återvände 1760. Tio år senare blef han envoyé i Konstantinopel. Väl förtrogen med den orientaliska litteraturen, begagnade han sin vistelse i Turkiets hufvudstad att öka den samling af arabiska, persiska och turkiska handskrifter hans far och bror grundlagt, och hvilken handskriftssamling efter hans död i enlighet med hans testamente öfverlämnades till universitetsbiblioteket i Uppsala. Återkallad till Sverige 1779, utnämndes han 1782 till envoyé vid kur-sachsiska hofvet, hvarifrån han 1786 förflyttades såsom minister till Wien. Erhöll 1789 afsked. Död ogift d. 25 nov. 1805. Celsius. Denna frejdade släkt härstammar från Hälsingland, där stamfadern Nicolaus Magni Travillagæus, bondson från Ydre i Östergötland, var kyrkoherde i Alfta och Ofvanåker. Sonen Magnus, som först kallade sig Helsingus och sedan Metagrius, antog slutligen namnet Celsius, en latinisering af Högen, namnet på prästgården i Ofvanåker. Hans sonsöner adlades 1756 under namnet von Celse (se ofvan.) 1. Celsius, Magnus, matematiker, fornforskare. Född i Alfta socken i Hälsingland d. 16 jan. 1621. Föräldrar: förenämnde Nicolaus Magni Travillagæus och Sigrid Unonia. Vid tjugu års ålder student i Uppsala, vann han lagerkransen 1649 och utnämndes till rektor vid katedralskolan i samma stad. Filosofie adjunkt 1663, förordnades han två år därefter till e. o. professor, men öfvergick som assessor till antikvitetskollegium, när detta inrättades 1666. Befordrad 1668 till mates. professor i Uppsala, lät han vid femtiosex års ålder prästviga sig i Strängnäs och utnämndes s. å., 1677, till kyrkoherde i Gamla Uppsala. Död 1679. C., skaparen af det lärda namnet, var en för sin tid utmärkt matematiker. Han uppfann och tillverkade själf en mängd instrument för sina matematiska och astronomiska studier, såsom astrolabier, sol-, mån- och planetvisare m. m. Därjämte var han en varm vän af antikvariska forskningar och vann på sin tid stor namnkunnighet genom sin upptäckt att läsa de