Chemnitius och Margareta Cameraria. Efter någon tids vistelse vid universiteten i Rostock och Jena, hvarunder han hufvudsakligen sysselsatte sig med historia och rättsvetenskap, ingick C. först i holländsk och sedan i svensk tjänst och deltog som »befälhafvare» i trettioåriga kriget från 1630 till 1639. Härunder fäste han genom en broschyr, Senatus deorum, skildrande Tysklands sorgliga tillstånd, vid sig Axel Oxenstiernas uppmärksamhet. 1640 utgaf han under det antagna namnet »Hippolithus a Lapide» sitt mot österrikiska kejsarhuset riktade arbete: De ratione status in imperio nostro romano-germanico, som inspirerades af Oxenstierna och hvari förf. sökte bevisa, att högsta myndigheten i tyska riket tillhörde icke kejsaren utan riksdagen. Han erhöll nu i uppdrag att skrifva den nya svenska krigshistoria, som under titel Geschichte des Schwedischen in Deutschland geführten Kriegs aus glaubwürdigen und mehrentheils Originalacten, Documenten und Relationen, utkom med två delar under C:s lifstid. Vid slottsbranden i Stockholm 1697 förlorades en stor del af manuskriptet. Resten, 1:a boken af 3:e delen och 4:e delen, utgafs 1855--59 på statens bekostnad. Befullmäktigad som drottningens historiograf 1644, upphöjdes han fyra år därefter i adligt stånd under namn af von Chemnitz och erhöll 1675 titel af hofråd. Död d. 17 maj 1678. Gift med Margareta Ahlborn. Chenon, Paschilius Dionysius, bergsman. Född i Frankrike af en adlig ätt, som förde tvenne blå dufvor i vapnet. För religionsförföljelser tvungen att lämna sitt fädernesland, inflyttade C. mot slutet af 1500-talet till Sverige, där han nedsatte sig i Västmanland. I betraktande af det ofullkomliga sätt, på hvilket järnhandteringen i Sverige bedrefs af brist på skickliga arbetare, erbjöd han sig att anskaffa sådana från Flandern, och undfick af Carl IX ett pass, dateradt Nyköping i juli 1600, hvarmed han begaf sig utomlands och lyckades med många äfventyr och faror anskaffa en mängd grufarbetare och smeder. Vid en ny resa, företagen sju år därefter, medförde han åter en hop smideskunniga landsmän, hvilka under namn af valloner sedan spridde sig till åtskilliga delar af riket. Själf uppgifves han ha afböjt den förläning af Kroppa (nuvarande Storfors) kronobruk, som Gustaf Adolf tillärnat honom för hans förtjänster, och dog i fattigdom i Filipstad 1620. Gift med en flicka från Värmland Johanna Persdotter. 1. Chesnecopherus, Nils, lärd. Född 1574 i Ekeby i Kumla socken i Nerike, där fadern Laurentius Nicolai, gift med Ingrid Olofsdotter, var kyrkoherde. (Namnet troligen en latinisering af födelseorten.) Filosofie magister i Marburg 1593, utnämndes C. kort därefter till professor vid samma akademi och utgaf i denna egenskap flera akademiska disputationer i matematik. Vid en af dessa, som ventilerades i jan. 1600, fungerade den regerande landtgrefven af Hessen Moritz själf såsom preses och lyckönskade vid aktens slut med några latinska verser den berömde författaren. Samma år promoverad juris utriusque doktor, fick han kort därefter af kejsar Rudolf II mottaga diplom som tysk-romersk adelsman, och återvände till Sverige 1602. Här lyckades C. snart vinna Carls IX:s stora ynnest, bland annat för en afhandling, kallad: Skäl och Orsaker, hvarför Sveriges Rikes Ständer afsagt K. Sigismund Sveriges krona, som särdeles behagade Carl, hvilken därför utnämnde C. till sin hofkanslär. C. användes sedan som sändebud, dels till Ryssland och Danmark, dels till Mecklenburg och andra tyska hof, och begagnades af Gustaf Adolf som underhandlare mellan honom och änkedrottningen, vid konungens tilltänkta förmälning med Ebba Brahe. I den vid kröningsriksdagen 1617 uppkomna tvisten mellan konungen å ena sidan samt änkedrottningen och hertigarna å den andra, rörande frågan, huruvida adeln i hertigdömena skulle göra rusttjänsten omedelbart under konungen och kronan eller under hertigarna, antog sig C. de senares sak och författade en skrift, som innehöll: Skäl och bevis, att Arffurstarne äga rättighet att befalla Ridd. och Adeln inom sina Furstendömen, att rida under deras banér, hvilken afhandling blef så illa upptagen af konungen, att författaren kastades i fängelse, hvarur han endast på änkedrottningens enträgna förböner blef frigifven. Död d. 15 april 1622. Gift 1: med Agneta Lonicera och 2: med Märtha Ankar. C. fick af Carl IX adliga privilegier. Hans barn adlades med namnet Liljeram, men togo aldrig introduktion. 2. Chesnecopherus, Johannes, läkare, Sveriges första botaniska författare. Född i Ekeby 1581; den föregåendes broder. Sedan han, efter studier i Rostock, Marburg, Padua och Basel, på sistnämnda plats promoverats till med. doktor, blef han vid hemkomsten 1611 läkare vid hofvet. Han utgaf då en bok om, huru de böra förhålla sig, som skola företaga någon resa, för att icke falla i svåra och häftiga sjukdomar och utnämndes 1613 till professor i medicin och fysik vid Uppsala universitet. Fysik var då liktydigt med en del filosofi samt botaniken, zoologien, kemien och mineralogien jämte delar af astronomien. C. ägnade sig hufvudsakligen åt »fysiken», så att af hans nära femtio disputationer blott en är af medicinskt innehåll. Skriften De plantis, 1621, är det första botaniska arbete, som tryckts i Sverige och sålunda af stort intresse. 1628--29 förestod C. också den filosofiska professuren. C. afled i stor fattigdom den 31 jan. 1635. Gift 1: med Ursula von Pellken och 2: med Katarina Katther. 1. Chiewitz, Elis, tecknare och målare. Född i Stockholm den 13 maj 1784. Föräldrar: kammarmusikus Paul Chiewitz Johanson och Charlotta Bergenfelt. C. studerade vid konstakademien och har utgifvit flera illustrationsverk, såsom Svenska teatergalleriet, 24 kol. etsningar med text 1826; Ett år i Stockholm, ett häfte 1837; Galleri till Fredmans epistlar och sånger samt Scener ur Fredmans epistlar och sånger, 12 blad 1827--28, de båda senare till större delen graverade af Ruckman. C:s arbeten ha sitt intresse hufvudsakligen för ämnenas skull. Död på Åland 1839.