den bekante Nordencrantz, hvilken strid räckte i tio år och först efter en skandalös rättegång slutade med Nordencrantz' död 1772. Som filosof bekände C. sig obetingadt till Lockes filosofi och kom, i sin ifver att försvara denna lära mot den kritiska filosofien, in på ett nytt stridsfält, där kampen slutade med hans suspension från rektorsämbetet (se Boethius, Daniel). Hans efterlämnade skrifter utgöras också, utom af disputationerna i ekonomiska och filosofiska ämnen, mest af stridsskrifter. Gift 1767 med Inga Elisabet von Kiörning. Chronander, Jakob Persson, dramatisk författare. Född i Västergötland, troligen i början af 1620-talet, blef han juris licentiat i Åbo och därefter justitieadministrator i Pommern. Han blef 1660 häradshöfding å Gotland och var 1661--67 öfverborgmästare öfver Visby stad. I vår litteraturhistoria har C. beredt sig ett rum såsom författare till tvenne dramatiska kompositioner: Surge eller Flijt och Oflijtighetz Skode-Spegel, uppförd vid magisterpromotionen i Åbo 1647, samt Bele-Snack, eller een ny Comoedia, innehållandes om Gifftermåhl och Frijerii åthskilleliga lustige Discurser och Domar, som uppfördes på samma ställe två år senare vid riksrådet J. Kurcks bröllop. Han anses vara den första svenska författare, som efterbildat medeltidens »moraliteter». Chydenius, Anders, präst, riksdagsman, statsekonomisk och politisk skriftställare. Född i Sotkamo socken i Österbotten d. 24 febr. 1729. Föräldrar: kaplanen i Sotkamo, sedermera kyrkoherden i Gamla Karleby Jakob Chydenius och Hedvig Hornæus. Efter studier vid Åbo och Uppsala akademi, blef C. filosofie kandidat i Åbo 1753 och magister 1754. Redan året förut hade han blifvit prästvigd och kaplan i Nedervetil, hvarifrån han 1770 förflyttades till Gamla Karleby som kyrkoherde. Här verkade han till sin död d. 1 febr. 1803. Inom denna enkla yttre lefnadsram inrymmes en af sitt tidehvarfs märkligaste och mest upplysta personligheter, till hvilken svenska folket, kanske mer än till någon annan, står i skuld för förvärfvandet af den tryckfrihet, som är vårt lands ära och berömmelse. Under sin studietid hade han med förkärlek ägnat sig åt naturvetenskapliga studier, hvilka kommo honom väl tillpass, då han beslutit att i någon mån söka afhjälpa den rådande läkarebristen. På sitt kaplansboställe inrättade han ett laboratorium för tillredande af läkemedel, skref recept, anställde med framgång operationer, i synnerhet på ögonsjuka, och uppfann ett ögonvatten samt var en ifrig vän af koppympningen. Tillika visade han sig som en nitisk själasörjare och dugande praktisk jordbrukare. Sina lediga fristunder använde han till nationalekonomiska studier, främst af Nordencrantz' och de franska fysiokraternas skrifter, och insöp en bestämd misstro till de tvångsåtgärder, med hvilka man på den tiden trodde sig befordra näringarnas uppblomstring. Han försökte sig ock snart själf som skriftställare och erhöll Vetenskapsakademiens silfverjetton för afhandlingarna: Om bästa sättet att uppodla mosslupna ängar 1763 och Om kärrors förbättring 1764. Däremot stötte han rådande fördomar betydligt för hufvudet genom sin 1763 inlämnade täflingsskrift: Hvad kan vara orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen flytter utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas?, hvari han oförtäckt gaf uttryck åt sin mening, att alla författningar, som hämmade arbetets frihet, borde afskaffas. Särskildt hade han i sin hembygd lärt sig på nära håll inse skadligheten af stapelmonopolet för Stockholm, Åbo och Gefle, och hans 1765 utgifna skrift: Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida öster- och vesterbottniska samt vesternorrländska städerne fri seglation, trycktes på Gamla Karleby stads bekostnad. Med synnerlig skärpa och i koncis form angrep han 1765 i Källan til rikets vanmagt 1724 års produktplakat, som förbjöd främmande nationers fartyg att till Sverige frakta andra än sitt eget lands produkter. Arbetet framkallade motskrifter och från C:s sida genmälen. Dessa hans skrifter hade på honom fäst allmän uppmärksamhet, och till riksdagen 1765--66 valde Österbottens kaplaner honom som sitt ombud. Hans handelsekonomiska åsikter förde honom helt naturligt till Mössornas leder, och bidrog han verksamt till lösningen af frågorna om stapelstadstvånget och bondeseglationen. Mössorna hade under den långa tid, de stått i minoriteten, lärt sig värdera tryckfrihetens nytta och voro fast beslutna att få sådan till stånd, men svårligen skulle 1766 års tryckfrihetsförordning etablerat en så vidsträckt frihet, om ej C. varit. Det var han, som i stora sekreta deputationens lagutskott med borgare och bönders hjälp lyckades genomdrifva förslaget till stånden om censurens afskaffande (utom å teologiska skrifter) jämte tvenne viktiga grundsatser, som sedermera upptogos af 1809 års män, nämligen offentliga handlingars tillgänglighet och tryckfrihetsordningens egenskap af grundlag. Trots adelns motstånd blef ock deputationens hemställan riksens ständers beslut. Men innan ännu denna förordning vunnit laga kraft, fick C. själf erfara, att yttrandefriheten ej ännu var tryggad. Han hade nämligen tagit sig före att i en broschyr Rikets hjelp genom en Naturlig Finance-system 1766, belysa de enligt hans åsikt, som erfarenheten sedermera visat vara allt annat än ogrundad, skadliga åtgärder för återförande af bankosedlarnas värde till sitt nominella belopp, som föreslagits af sekreta utskottet. Censor gaf först sitt tillstånd till tryckningen, men återkallade sedermera detta, varnad af landtmarskalken Rudbeck. C. erhöll dock af sitt stånd tillstånd till utgifvande af skriften, hvilken väckte ett oerhördt uppseende och en lågande förtrytelse hos Mösspartiets spetsar. Sekreta utskottet förekallade C. till personligt förhör och, under förevändning att därigenom skydda honom från strängare straff, frånkände honom prästeståndet behörighet att vara riksdagsman för pågående och närmast följande riksdag i juli 1766. Trots detta beslut