uppdraget att vara kanslär för Uppsala universitet. Under Gustaf III:s italienska resa 1783-84 var C. interimsregeringens ledande själ. Sin post som kanslipresident fyllde han på ett i hufvudsak förträffligt sätt, om också hans enskilda förbindelser till monarken understundom lade en smula band på hans själfständighet. 1784 ledamot af Vetenskapsakademien. Creutz och Gyllenborg slöto sig 1753 till det af k. sekreteraren von Eckleff s. å. stiftade vittra sällskapet »Tankebyggarorden» där fru Nordenflycht förde spiran. Detta sällskap utgaf 1753--55 diktsamlingarna »Våra försök», -- hvilkas båda första delar, kallade »Vitterhetsarbeten», ånyo utkommo 1759 och 1762 -- och häri läsas af C. bl. a. Sommarqväde och Elegi. År 1761 trycktes idyllen Atis och Camilla, på alexandriner i fem sånger, som tjusade sin läsekrets i lika hög grad som senare »Frithiofs saga» och »Fänrik Ståls sägner». »Creutz' skaldegåfva är mera målande, lekande, behagfull än djupsinnig eller rik på tankar: han ger åt dikten ett drag af ljuf täckhet och en melodisk, klangrik form, han mäktar mindre tolka det kraftfulla än det milda, veka; hans palett äger företrädesvis ljusa färger. Man kan likna hans diktning vid samtidens bildande konst och konstindustri: det hvilar öfver den samma stämning som i rococostilen, denna tjusande älskvärda konstsmak, som »funnit konsten att kläda sig som våren i all världens glada och leende skiftningar» och hvars hela mål var att tjusa och behaga. Redan från första stund finner han med träffsäkerhet sitt område idyllen, med en arkadisk idealvärld såsom staffage i en täck naturskildring.» I Vitterhetsarbeten af Creutz och Gyllenborg, 1795, finnas jämte »Atis och Camilla» tio smärre dikter af C. Länge lidande af en försvagad hälsa, lät C. för att stärka sig och få vara ostörd med sina tankar i närheten af Ulriksdal uppbygga en liten villa, Tivoli, men hans sjuklighet tilltog och snart blef det tydligt för såväl hans vänner som för honom själf, att slutet nalkades. På dödssängen lät han kalla till sig Schröderheim och sade: »Jag dör: tacka min konung och säg honom, att jag dör med den öfvertygelsen att hafva tjänt honom och fäderneslandet efter all min förmåga. Säg mina vänner, att jag i detta ögonblick njuter en lycklig vederkvickelse af vissheten om att icke ha velat någon annat än väl!» Dessa voro hans sista ord. Han dog ogift d. 30 okt. 1785. Franzén skref 1797 sin berömda sång öfver C. och 1835 lät Sv. akademien slå en medalj öfver honom. Cristiernin, Harald af, amiral, sjöhjälte. Född på Hille i Västmanland d. 24 dec. 1751 Föräldrar: v. advokatfiskalen i bergskollegium, Harald Christiernin och Maria Charlotta Laurin. Under studietiden i Uppsala utvecklade sig hos C. en så brinnande håg för sjölifvet, att fadern, som önskade se honom som tjänsteman i bergskollegium, vidtalade sin svåger, sjökapten Petré, att låta sonen medfölja på en resa till England, dock med hemlig tillsägelse att låta honom slita så ondt som möjligt och därigenom inge honom afsmak för sjölifvet. Följden af den obarmhärtiga behandling, C. under resan utstod, blef att han rymde och upptogs på en grönlandsfarare, med hvilken han gjorde en resa till Norra Ishafvet på hvalfiskfångst. Återkommen till Sverige 1769 ingick han som lärstyrman vid amiralitetet, där han gjorde en så snabb befordran, att han vid ännu icke fyllda tjugufem år redan var major vid amiralitetet och kaptenlöjtnant vid galérflottan. Med kunglig tillåtelse ingick han och tjänstgjorde vid engelska marinen samt kommenderades vid sin hemkomst att 1780--81 som fregattchef taga under konvoj alla genom Öresund utgående svenska handelsfartyg. 1782 sändes han i samma ändamål med dubbelfregatten Gripen till Medelhafvet och ankrade i Malaga. Under hans vistelse härstädes uppstod ett handgemäng emellan den svenska besättningen och manskapet på ett portugisiskt skepp, därvid en spanior blef dödad. Guvernören i staden förklarade i vredesmod den svenska fregatten för pris, tills full satisfaktion vore lämnad; men C. svarade, att ingen ägde makt eller rättighet att beslagtaga hans svenska majestäts örlogsfartyg och till bevis härpå skulle fregatten inlöpa från yttre redden till den inre hamnen och där kvarstanna i tre gånger tjugufyra timmar. Detta skedde; klargjord till aktion, med öppna kanonportar och om nätterna upplysta batterier, kvarlåg fregatten tre dygn i hamnen, hvarefter den afseglade. 1783 upphöjdes C. i adligt stånd med namnet af Cristiernin, utnämndes 1785 till öfverstelöjtnant vid amiralitetet och deltog tre år därefter i slaget vid Hogland, där han den 17 juli eröfrade och bemannade det ryska linjeskeppet Vladislav. Till belöning härför befordrades han till öfverste, men blef kort därpå af ryssarne fången och förd till Taropetz, där han måste kvarstanna till freden i Värälä 1790. Utnämnd 1795 till kontreamiral vid örlogsflottan, erhöll han två år därefter förordnande att vara chef för sjömilitie-departementet och kommendant i Karlskrona. Död d. 1 maj 1799. Själf sjöman, i detta ords yppersta mening, ägde C. en utomordentlig förmåga att dana andra till samma yrke. Gift 1784 med Kristina Kock. Cronhamn, Johan Peter, musiker, tonsättare. Född i Östra Karups församling af Halland d. 7 maj 1803. Föräldrar: gårdsfogden å Ösjö i Skåne Jöns Andersson och Gunilla Fredrica Cronhamn. Upptagen vid fyra års ålder af sin morbroder glasmästaren Lars Cronhamn i Lund, lärde han sig af denne glasmästaryrket, på samma gång han, ledd af sin brinnande håg för musiken, lärde sig blåsa flöjt, hvari han snart uppnådde den skicklighet, att han antogs till flöjtist vid Södra skåningarna. Under sin beredelse till Herrens nattvard blef C. känd af den bekanta prosten Schartau, som med sin på en gång allvarliga och kärleksfulla ledning gjorde ett outplånligt intryck på den liflige ynglingen och sedan blef hans