lärdom. C. afled redan d. 22 juli 1697, sedan han kort förut undfått fullmakt som ordinarie teolog. professor samt prost och kyrkoherde i Danmarks prebendepastorat. Gift 1694 med Anna Maria Adlerberg, dotter till ärkebiskopen Olof Svebilius. 2. Cronstedt, Jakob, riksråd. Född i Stockholm d. 23 nov. 1668; den föregåendes bror. C. började sin bana som k. hofjunkare och utnämndes till kammarherre 1712. Såsom »ordningsman» i Uppsala län förordnades han 1718 till vice landshöfding öfver samma landshöfdingedöme och utnämndes året därefter till landshöfding öfver Kronobergs län och upphöjdes till friherre. Under tiden spred sig i allt vidare kretsar ryktet om hans administrativa duglighet, vetenskapliga skicklighet och politiska karaktärsfasthet, hvarför han 1727 kallades till riksråd, en bland de tio som genom Horns bedrifvande då insattes för att gifva mera enhet och styrka åt rådskammarens förhandlingar. Fastän tillhörande mösspartiet bibehöll sig C. vid rådsbordet äfven efter partiets fall och uppträdde där, ehuru föga hörsammad, som en förespråkare för fredspolitiken. C. samlade på sin sätesgård Fullerö i Västmanland ett stort och utvaldt bibliotek, hufvudsakligen i nordiska historien, samt en dyrbar myntsamling. Biblioteket inköptes 1756 af ständerna för kronprinsen Gustafs räkning och skänktes af honom 1767 till Uppsala universitet, och myntsamlingen inköptes 1731 för statens räkning. Grefve 1731 och vid de svenska ordnarnas instiftelse ridd. af serafimerorden. Död i Stockholm d. 21 febr. 1751. Gift 1707 med friherrinnan Margareta Beata Grundel. 3. Cronstedt, Gabriel, fortifikationsofficer. Född i Stockholm d. 2 maj 1670; de föregåendes bror. Gabriel C. antogs 1694 till volontär vid fortifikationen, inom hvilken kår han genomgick alla tjänstegraderna till major 1709 och ådagalade därunder så mycken insikt och skicklighet i sitt fack, att han 1714 utsågs till lärare i fortifikation för hertigen af Holstein. Utnämnd 1718 till öfverstelöjtnant och fortifikationsbefälhafvare vid Jämtländska arméfördelningen, erhöll han regeringens befallning att, med de hjälpmedel vetenskapen erbjöde, underlätta arméns infall i Norge. För detta ändamål anlade han, med biträde af manskapet, en sju mil lång väg af faskiner öfver fjällen mot Trondhjem och slog på en enda natt en bro öfver den 300 fot breda Byälfven. Följande året anordnade han en försänkning vid Stocksund för att hindra ryssarne från att den vägen angripa hufvudstaden, och utnämndes till öfverste. Generalmajor af infanteriet samt direktör för fortifikationsväsendet 1741, utnämndes han två år därefter till öfverkommendant i Stockholm och de i Stockholms skärgård befintliga fästningsverk. Död på Siggesta i Uppland d. 7 sept. 1757. Gift 1: 1699 med Brita Österling och 2: 1715 med Maria Elisabet Adlerberg. 4. Cronstedt, Carl, krigare. Född i Stockholm d. 22 maj 1672; de föregåendes yngste broder. Efter slutade studier ingick C. på krigarebanan, där han inom kort gjorde sig så bemärkt, att han blott tjugusju år gammal befordrades till öfverminör vid artilleriet. Följande året artilleriadjutant, deltog han i slaget vid Narva och följde sedan konung Carls härar under större delen af hans fälttåg. Han tillfångatogs vid Pultava, men utväxlades 1710 mot en rysk artillerikapten, hvarefter han såsom major vid artilleriet deltog under Stenbock i slaget vid Helsingborg och bidrog väsentligen till segern genom den förödelse han åstadkom genom sina bomber. Ända från sitt inträde på krigarbanan hade C. ägnat sina studier åt artillerivapnet och sökt att däri införa nya förbättringar. Hans uppfinningar ogillades af hans chef, öfverste Appelman, men försvarades af Stenbock, som slutligen, ehuru med möda, lyckades öfvertyga konungen om fördelarna och att »lille Cronstedt var guld värd». Uppfinningarnas vikt bekräftades vid Damgarten och ännu mer vid Gadebusch, där C. med sitt rörliga artilleri sönderslet fiendens kolonner och afgjorde segern till svenskarnes fördel. Han blef sedermera jämte den öfriga svenska hären tillfångatagen i Tönningen. Men när Stenbock skulle affärda ett ombud från de fångna trupperna för att öfverbringa olycksposten till Sverige, valde han härtill C. för att därigenom rädda den utmärkte krigaren åt fäderneslandet. C. hade 1710 utnämts till öfverstelöjtnant och blef 1713 öfverste. Från Stockholm sändes han ånyo 1714 som artilleribefälhafvare till Tyskland, där han bevistade Stralsunds belägring och den häftiga träffningen vid Rügen, vid hvilket sistnämnda tillfälle han erhöll en blessyr, som kvarhöll honom i Stralsund, där han med den öfriga besättningen blef fången. Återställd till hälsan lyckades han förklädd till bonddräng befria både sig själf och flera af officerarne samt öfver Holland återkomma till Sverige. Han var nu generalmajor och fick 1716 befälet öfver hela artilleriet, som af honom i grund omskapades De förut tunga kanonerna gjordes lättare och handterligare genom att anbringas på egna lavetter i stället för de förut otjänliga vagnarna, hvarjämte han högst väsentligt utbildade artilleriets träffsäkerhet och skjuthastighet genom nya uppfinningar. Upphöjd till friherre 1718 och 1720 befordrad till generallöjtnant, uppfördes han 1738 af ständerna på förslag till riksråd, men undanbad sig detta förtroende. Vid brytningen mellan Sverige och Ryssland 1739 öfvergick C. som general-en-chef till Finland, men måste vid krigets utbrott öfverlämna befälet åt Lewenhaupt och insattes i stället 1740 till president i krigskollegium. 1744 valde Vetenskapsakademien C. till sin ledamot och vid svenska ordnarnas instiftelse 1748 pryddes han, liksom sin broder Jakob, med serafimerorden. Död i Stockholm d. 13 dec. 1750, den siste efterlefvande af Carl XII:s generaler. Tjugu år efter hans död kringspreds ett rykte att C. på dödsbädden skulle ha bekänt sig som