Carl XII:s mördare, men detta måste betraktas i hög grad apokryfiskt. — Gift 1709 med Elisabeth Arnell.. 5. Cronstedt, Carl Johan, arkitekt; den föredes brorson och son till C. 2. Född i Stockholm d. 25 april 1709. C. blef, 20 år gammal, lärjunge hos Polhem på Stjernsund och utnämndes 1733 till hofintendent. Han företog 1735 en tre års resa till Tyskland, Frankrike och Italien. Hemkommen, studerade han under Hårleman byggnadskonst och blef 1743 dennes efterträdare som öfverintendent. Han beklädde denna post till 1767 och utförde bl. a. flyglarna till Drottningsholms slott efter Hårlemans ritning, men med förändringar, återställandet af Maria kyrka i Stockholm efter eldsvådan 1759, Amiralitetskyrkan i Karlskrona, tyghuset vid artillerigården i Stockholm, Drottningholms teater 1764-65 m. m. 1767 blef C. president i kammarkollegium. 1739 ledamot af Vetenskapsakadmien. Död i Stockholm d. 9 nov. 1779. C. var stor boksamlare. Från trycket utgaf han bl. a. Beskrifning på en ny inrättning af kakelugnar till veds besparande 1761. — Gift 1744 med grefvinnan Eva Margareta Lagerberg. 6. Cronstedt, Fredrik Adolf Ulrik, landshöfding, konstnär; den föregåendes son. Född i Stockholm d. 1 dec. 1744. C. blef hofintendent 1765 och företog 1770—73 en längre utrikes resa. I Rom blef han vän med Sergel, studerade konst och inköpte en präktig samling gamla taflor. C. beklädde 1781—1812 landshöfdingsposten i Gefle. Död i Stockholm d. 19 april 1829. Ledamot af Målare- och bildhuggareakademien samt Musikakademien. C. utförde rätt goda etsningar och porträttmedaljonger. — Gift 1777 med friherrinnan Juliana Duvall, som i Gefle stiftade ordenssällskapet »Idka dygden». 7. Cronstedt, Axel Fredrik, mineralog. Född på Ströpsta i Stockholms län den 23 dec. 1722; son till C. 3. -- Enligt faderns önskan studerade han i Uppsala hufvudsakligen matematik, för att framdeles ingå i krigarståndet, men Vallerii föreläsningar i mineralogi, till hvilka han en gång kommit att blifva åhörare och som hansedan aldrig försummade, gåfvo hans studier en ny riktning. Väl underbyggd ingick han 1742 som auskultant i bergskollegium, där hani då varande direktören, sedermera landshöfdingen Dan. Tilas erhöll en lika upplyst som uppmuntrande beskyddare. Under de följande åren företog han dels ensam, dels med någon af den tidens utmärktare vetenskapsmän, såsom Reuterholm, Tilas och von Swab, vetenskapliga resor till rikets bergslager och ingaf så väl till bergskollegium som vetenskapsakademien berättelser och afhandlingar om sina rön och iakttagelser. -- Icke dess mindre gick hans befordran trögt och först sedan han i elfva år varit geschworner, en syssla som han var den förste som beklädde, utnämndes han 1758 till bergmästare i Öster- och Västerbergslagen. Samma år utgaf han anonymt Försök till Mineralogie eller Mineralrikets upställning hvilket väckte stort uppseende långt utom Sveriges gränser och öfversattes på tyska, danska, franska och engelska. Redan flera år förur hade C. inom den lärda världen förvärfvat sig ett namn genom upptäckten af ett nytt mineral, nickelmetallen, som han 1751 fanni Los koboltgrufva i Helsingland, och hvilken upptäckt föranledde hans inkalande i Vetenskapsakademien 1753. — C., hvilken bortkallades oförmodadt d. 19 aug. 1765, kan sägas vara en grundläggare af mineralogien och bergartläran, på hvilka områden hans verksamhet var epokgörande. Han uppdrog en riktig gräns mellan stenrikets och djurrikets alster och lade äfven grunden till geognosien genom att nehörigen skilja mellan stenarter och bergarter. — Gift 1760 med Gertrud Charlotta Söderhjelm. 8. Cronstedt, Carl Olof, amiral, kommendant på Sveaborg. Född d. 3 okt. 1756 på Botby nära Helsingfors: den föregåendes brorson. Föräldrar: majoren Johan Gabriel Cronstedt och Hedvig Juliana Jägerhorn. — Denne man, hvars namn fått en så olycklig ryktbarhet i Sveriges historia, började sin bana som volontär vid prins Fredrik Adolfs regemente 1765 och hade vid arméns flotta, där han blef fänrik 1773, avancerat till öfverstelöjtnant 1788. Två år senare utnämndes han efter slaget i Svensksund till generaladjutant hos konungen och öfverste i armén samt statssekreterare för sjöärendena. Dessa befordringar följdes af hans utnämning till chef för Sveaborgs eskader d. 9 dec. 1790, kontreamiral 1793, vice amiral af Blå flaggan 1801 och slutligen s. å. till kommendant på Sveaborg. Det är denna fästnings kapitulation, som utgör hufvudhändelsen i C:s lefnad och på samma gång den outplånliga skuggan på en förut fläckfri krigarära. — Då Sveaborg i mars månad 1808 angreps af ryssarna, ägde fästningen öfver 6,000 mans besättning, 2,500 kanoner samt ofantliga förråd af alla slag och var så väl af dessa skäl som genom sitt förträffliga läge att anse som ointaglig. Ryssarnas belägringsstyrka öfversteg föga de belägrades i antal och det fordrades alldeles särskilda förhållanden för att fästningen skulle komma i fiendens händer. Att detta icke skedde genom mutor, åtminstone hvad C. själf angår, är åtminstone möjligt. Däremot förefinnes talande bevis om kommendantens vankelmod och rådlöshet, andras öfvertalande, politiskt missnöje och kanske ännu flera bevekelsegrunder. Allt detta var väl bekant för ryska befälhafvaren Kamensky och hans ännu listigare rådgifvare Suchtelen, hvilka förstodo att draga fördel af den svenska kommendantens klenmodighet och de förrädiska tänkesätt, som härskade inom fätsingen. Från d. 17 mars, då de första skotten växlades och tills kapitulationen mindre en månad därefter, hade endast fem man af besättningen stupat och