Uppsala 1858 och aflade officersexamen i Stockholm 1860, hvarpå han 1861--63 som officer i Nordstaternas tjänst deltog i nordamerikanska inbördeskriget. Han tog afsked mot slutet af 1863 och tjänstgjorde 1864--70 vid Värmlands regemente, under hvilken tid han äfven i utlandet bedref språkstudier. E., som hela 70-talet bodde i Amerika, erhöll 1874 fil. doktorsgrad vid Yale college och blef s. å. docent i franska därstädes. Han biträdde vid undervisningen i sanskrit och förestod läsåret 1878--79 Whitneys professur i sanskrit och jämförande språkforskning. 1880 blef E. docent i sanskrit vid Lunds universitet och utnämndes 1884 till professor i sanskrit och lefvande språk vid Nebraska-statsuniversitetet i Lincoln, Nordamerika. 1891 återkom han emellertid till hemlandet, i det han utnämnts till professor i nyeuropeisk lingvistik, med undervisningsskyldighet i germanska språk samt sanskrit, vid Göteborgs högskola, hvilkens rektor han var läsåren 1891--93. 1893 återvände han dock till Nebraskauniversitetet för att tillträda professuren i romanska språk och blef där 1896 dekanus för »gradual»-afdelningen, samt 1899 professor i språkvetenskap och sanskrit. 1901 återbördades han till Sverige för tredje gången som medlem af Svenska akademiens Nobel-institut, samt kreerades då af Nebraska-universitetet till juris hedersdoktor. E. har utvecklat stor verksamhet som skriftställare. Han har bl. a. skrifvit Sanskritspråkets formlära 1883, och A Compendious Sanskrit Grammar 1885, samt öfversatt Kalidasas två dramer, Schakuntala 1875 (på engelska 1894), och Malavika 1877, samt Molnbudet 1875 och Nala-sagan 1880. Vidare har han skrifvit en lärobok i engelska språket 1869, en tysk-engelsk och engelsk-tysk ordbok, i förening med professor Whitney 1877, flera språkvetenskapliga afhandlingar i amerikanska, svenska och tyska tidskrifter, bland dem den med Norbergska priset belönade afhandlingen Quelques observations sur l'élément roman de l'anglais 1883, A Compendious French Grammar 1890, An Elementary Spanish Grammar 1891, Jämförande grammatik omfattande sanskrit, grekiska, latin och gotiska. I: Ljudlära och nominal stambildningslära 1893, flera franska annoterade texter 1894--95, A Brief German Grammar (med Fossler) 1896, A Brief Italian Grammar 1897, A French and English Dictionary (med Burnet) 1901, An Italian and English Dictionary 1901. E. har från engelskan öfversatt Ur Amerikas skönlitteratur 1878--79, Valda dikter af Longfellow 1892, samt till engelska öfversatt V. Rydbergs »Medeltidens magi» 1872 och Ibsens »På Vidderne» 1901. Han har i olika svenska och amerikanska tidskrifter afhandlat fornindiska, svenska, amerikanska och mexikanska kulturförhållanden och annat, samt utgifvit Förenta staternas folkskolor och högre lärosäten 1879, Dikter i original och öfrersättning 1884, Skildringar från det minnesrika Mexiko 1891, Blåklint, ny samling af dikter 1894, invigningsskriften Göteborgs högskola 1894, m. m. Gift 1880 med Anna Marianne Steendorff från Köpenhamn. Edholm, af. Ätten härstammar från bonden Esbjörn Mårtensson i Utanede by i Fors socken af Jämtland, hvars sonson, förste arkiatern Erik Edholm (se nedan) adlades med namnet af Edholm. 1. Edholm, Erik af, läkare, förste arkiater. Född i Fors socken i Jämtland d. 5 febr. 1777. Föräldrar: länsmannen Mårten Edholm och Magdalena Åström. Namnet Edholm, som af den ifrågavarande familjerepresentanten vann ett rum på svenska riddarhuset, är taget af en liten holme, belägen nära intill Edeforsen i Jämtland, vid hvilken släkten hade en liten arfvegård. Student i Uppsala 1796, aflade E. 1807 kandidat- och licentiatexamen och promoverades till medicine doktor 1810. Något af åren förut hade han med sin lärjunge, grefve Magnus Brahe, fått göra en resa till Ryssland. 1811 fick han åtfölja honom på hans beskickning till Paris, där E. begagnade hvarje tillfälle att förkofra sig i sin vetenskap. Efter sin hemkomst, 1812, befordrad till lifmedikus hos kronprinsen Carl Johan och prins Oscar, tjänstgjorde han 1813--1814 som fältläkare vid kronprinsens stab. Efter Carl Johans uppstigande på tronen utnämnd till hans förste lifmedikus, intog han 1818 som adjungerad ledamot en plats i Sundhetskollegium, där han 1822--41 var vice ordförande och 1841--49 ordförande. Han blef 1819 ledamot af Vet.-Akad., 1821 upphöjd i adligt stånd och 1842 förste arkiater. »Vid fyllda sjuttiotvå år lämnade E. ordförandeplatsen i kollegium och ägnade sig sedan åt privatlifvet samt den fortsatta vården af den konungafamilj, där han nära ett halft sekel var läkare och där han ända till sin död var en trogen och värderad tjänare. Årens börda bar han lättare än de flesta, och stilla och fridsamt, som han lefvat, afled han i sitt åttionde år natten mellan d. 28 och 29 maj 1856.» Gift 1815 med Sara Fredrika Hülphers. 2. Edholm, Erik Vilhelm af, militär, förste direktör för k. m:ts hofkapell och spektakler. Född i Stockholm d. 13 juni 1817; den föregåendes son. Student i Uppsala 1835, började E. samma år att tjänstgöra vid Andra lifgardet, där han följande året utnämndes till underlöjtnant och sedermera avancerade till öfverstelöjtnant och förste major 1861, från hvilken befattning han 1867 tog afsked. Utnänmndes under tiden: 1838 till ordonnansofficer hos Carl Johan, 1857 till adjutant hos Oscar I och 1859 till samma befattning hos Carl XV. 1848 följde han regementet till Danmark, där han som löjtnant kommenderade ett fältkompani. Som adjutant hos Carl XV medföljde han generalfälttygmästaren frih. Wredes beskickning till Königsberg 1861 och generalmajoren grefve Sandels till Brüssel 1865; utnämndes 1866 till hofmarskalk och samma år till förste direktör vid k. m:ts hofkapell och teatrar, samt 1869 till tjänstgörande förste