för revision af stadgar rörande rikets allmänna elementarläroverk; 1872--77 ledamot af kommittén för ordnandet af den tekniska undervisningen i landet; 1870 ledamot i styrelsen för teknologiska institutet och ordförande i samma styrelse 1871 till sin död; 1869 ordförande i kommissionen för granskning af de till elementarläroverkens tjänst utgifna läroböcker i matematik och naturvetenskap; 1872 fullmäktig för Stockholms stad i andra kammaren vid samma års riksdag. Ledamot af 1877 års kommitté för afgifvandet af förslag till stadgar för mått och vikt efter metriska systemet. Död på Ekudden vid Vaxholm d. 19 aug. 1888. Ogift. Hedersledamot af landtbruksakademien, ledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala, Vetenskapssällskapet i Köpenhamn, korresponderande ledamot af Vetenskapsakademien i Petersburg och Vetenskapssocieteten i Göttingen m. fl. Listan på E:s arbeten upptager 105 större och mindre skrifter. »Han ägde framförallt den glödande kärlek för sitt kall, den lefvande öfvertygelsen om dess storhet och värde,som förmå forskaren, att åt arbeten, hvilka för den oinvigde synas så föga lockande, och hvilkas resultat skymta så fjärran och osäkra, ägna hela sin kraft och däri nedlägga hela sin själ. Han ägde därjämte den outtröttliga flit, den sega ihärdighet, utan hvilken äfven den snillrikaste icke kan åstadkomma något af djupare betydelse inom vetenskapen. Han ägde ock i rikt mått den skapande fantasi, hvilken för den store vetenskapsmannen är lika nödvändig som för skalden och konstnären.» E:s verksamhet är till större delen ägnad åt studiet af elektriciteten. Han fäste först uppmärksamheten vid sig genom en undersökning han 1848 utförde i Leipzig och som han beskrifvit i arbetet Om de induktionsströmmar, som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en galvanisk kedja. De experiment han redogjort för i skrifterna Om de vid fasta kroppars volymförändring uppkommande värmefenomener och Qvantitativ bestämning af värmefenomener som uppkomma vid metallers volymförändring samt Undersökning om galvaniska induktionsströmmars värmeutveckling etc. äro synnerligen viktiga. E. sysselsatte sig härefter med undersökningar rörande en ny elektromotorisk kraft, som han upptäckt i den galvaniska ljusbågen och i den elektriska gnistan. E:s uppfattning häraf har nu gjort sig nästan allmänt gällande. 1870 började E. ett nytt slags undersökningar och blef skapare af en ny teori för de elektriska fenomenen, den elektriska eterteorien -- fullständigt framställd i Théorie des phénomènes électriques, 1875. E. söker visa, att de elektriska företeelserna kunna förklaras genom förtätningar och förtunningar samt genom translatoriska rörelser i ett enda fint elastiskt medium, etern, där ljuset och värmet fortplanta sig som vågrörelser. Men hans teori är redan en öfvervunnen ståndpunkt oaktadt allt å densamma utveckladt skarpsinne. E. har äfven frambragt betydande arbeten i värmeläran och meteorologien, och det var han som 1856 inlämnade till Vetenskapsakademien ett förslag om meteorologiska observationers anställande i Sverige, hvarpå 1858 upprättades ett nät af dylika observationsanstalter, som stodo under hans ledning till 1872, då meteorologiska centralanstalten inrättades. Under denna tid utgåfvos 13 band Meteorologiska iakttagelser i Sverige, och E. sammanfattade de förnämsta resultaten i Bidrag till kännedomen om Sveriges klimat. Likaledes har han spridt nytt ljus öfver isbildningen i hafvet. Gudfruktig och välgörande var den store vetenskapsmannen med den krökta ryggraden - följden af en sjukdom i yngre år - och ständigt svaga hälsan en heder för sitt land. Eek, Johan Fredrik, krigare. E., en af de finska hjältar, hvilkas minne genom Runebergs sånger blifvit för alltid hugfästadt, föddes den 16 juni 1758 i Raumo i Finland. Föräldrar: t. f. borgmästaren Johan Eek och Anna Sofia Jerlström. E. antogs vid sexton års ålder till korpral vid Lifregementet. 1776 befordrad till fänrik vid Björneborgarna, hade E. avancerat till kapten, när kriget med Ryssland utbröt 1788. Han utmärkte sig här vid flere tillfällen, men i synnerhet i striderna vid Fredrikshamn och Porassalmi samt under det vådliga återtåget till Järvis. 1804 utnämnd till andre major, deltog han 1807 i pommerska kriget och anförde en fältbataljon af Björneborgs regemente i striden vid Kniperfront och belägringen af Stralsund. Följande året inbröto ryssarna i Finland, och E. fick ännu en gång mäta sig med fienden inom sitt eget lands gränser. Af de många blodiga strider finnarna i detta krig utkämpade, deltog E. i öfver tio, bland annat de afgörande drabbningarna vid Siikajoki, Lappo och Juutas, och utnämndes till öfverstelöjtnant. Men han hade nu den smärtan att se sitt boställe uppbrändt, sin bror mördad och sin utplundrade hustru och barn blott med möda kunna rädda sig undan till Sverige. Efter fredsslutet förflyttades han till Helsinge regemente, hvarifrån han 1810 transporterades som bataljonschef till södra skåningarna, 1813 till samma befattning vid upplänningarna och några veckor därefter som öfverste och chef till Jämtlands regemente, från hvilket han i följd af iråkadt obestånd likväl snart måste taga afsked. Han försjönk därefter i allt större och större fattigdom, och nöden gick slutligen så långt, att E., som segrat i så många strider, som i mången dust vågat lif och blod för fäderneslandet och på sitt bröst med välförtjänt beröm bar svenska krigarens förnämsta äretecken, måste, berättar ryktet, för att uppehålla sitt lif en tid arbeta som vedhuggare i hufvudstaden. Död d. 3 jan. 1820. Hans anteckningar Kongl. Björneborgs regementes händelser under 1808--09 års fälttåg förvaras i k. biblioteket i Stockholm. Gift 1781 med friherrinnan Sofia Kristina von Düben. Eggers, Jakob von, krigare. Född i Dorpat d. 14 dec. 1704. Föräldrar: borgaren Jakob Eggers och Sofia Margareta Krüger.