När E. var fyra år gammal blef han med sin mor af ryssarna bortförd i fångenskap till Archangel, där han erhöll sin första undervisning i en af doktor Francke inrättad barnskola. Fem år senare förflyttades hans mor till Ustjug Veliki, en provinsstad i archangelska guvernementet, där hon ingick äktenskap med en svensk officer baron Knut Sparre. 1714 måste familjen utbyta denna vistelseort mot staden Totma, där några fångna svenska officerare roade sig med att undervisa den unge E. i matematik, fortifikation, teckning samt latinska, franska och italienska språken. Hans skicklighet i ryskan gjorde, att han antogs till renskrifvare i ryska kansliet i Vologda. Efter freden följde han 1722 sina föräldrar till Stockholm och anställdes 1723 som volontär vid fortifikationskåren. Men då han fann, att han i Sverige hvarken kunde vinna någon snar befordran eller den utbildning, hans lifliga kunskapsbegär eftersträfvade, gick han 1725 i fransk tjänst, från hvilken han med ökade insikter efter några år återkom och anställdes som konduktör vid svenska fortifikationen 1730. Fyra år därefter trädde han i tjänst hos konung Stanislaus i Polen, som befordrade honom till kapten vid ett regemente af lifdragonerna. Här biträdde han verksamt med att försätta Danzigs fästningsverk i försvarstillstånd och deltog i flera utfall och träffningar. Efter krigets slut af konung Fredrik i Sverige anställd som artillerikapten i Kassel, företog han under några år vidsträckta resor i södra Europa och utnämndes vid sin återkomst 1740 till major i sachsisk tjänst. Återkallad till Sverige under det kort därefter inträffade fredsbrottet med Ryssland, tjänstgjorde han någon tid i Finland såsom generalkvartermästarelöjtnant, men begaf sig genast efter krigets slut tillbaka till Sachsen, där han 1744 deltog i fälttågen i Brabant och Böhmen. S. å. blef han chef för sachsiska fortifikationsfältstaten, tjänstgjorde 1745 vid österrikiska armén i Böhmen och 1747 vid franska armén, då han deltog i eröfringen af Bergen op Zoom. Befordrad för sina förtjänster 1749 till öfverste och chef för fortifikationsfältbrigaden i Sachsen, återvände han 1751 till Sverige, där han erhöll samma plats vid svenska fältbrigaden och undfick adligt diplom, då han kallade sig von Eggers. 1755 befordrad till öfverste vid fortifikationen i Stralsund, ingick han vid sjuåriga krigets utbrott för tredje gången i sachsisk tjänst och valdes 1758 af rådet i Danzig till kommendant i staden. Då han omsider lämnade sina befattningar i Sachsen, undfick han fullmakt som generalmajor, hvarefter han upphöjdes till friherre af Gustaf III 1772. Död ogift i Danzig d. 12 jan. 1773. E. var en man af djup och mångsidig bildning, lika mycket vetenskapsman som krigare. Han har utgifvit åtskilliga arbeten på franska, tyska och svenska språken, hvaribland en öfversättning, Dödsens Tempel, från franskan 1747, Dictionnaire militaire par m:r A. D. L. C. Aubert de la Chenaye (nouvelle édition etc. 1751), Journal du siége de Berg-op-Zoom, en 1747 1750, Krieges-, Ingenieur-, Artillerie-, See-und-Ritter-Lexikon 1757. Eggertz, gammal svensk bergsmanssläkt, känd sedan slutet af 1500-talet. 1. Eggertz, Hans Peter, vetenskapsman, bergsman. Föräldrar: bergsbruksidkaren och bergsrådmannen Daniel Eggertz och Brita Kristina Hellsén. Född på Gammelberget nära Falun den 26 maj 1781. E. blef student i Uppsala 1798, aflade hofrättsexamen 1801 och bergsexamen 1806 samt öfvertog 1809 jämte annan person apoteket i Falun. 1812 blef E. t. f. geschworner vid Falu grufva och var 1816--45 geschworner för Västmanland och Dalarna, hvarjämte han under denna tid äfven förrättade uppdrag vid Torsåkers, Persbergs, Tabergs, Utö och Dalkarlsbergs malmfält. 1809 blef E., som 1816--62 innehade en kopparhytta i Falun, medlem af styrelsen för Falu bergslags enskilda verk (»Avestadirektionen»). E., som 1819 invaldes i Vet.-Akad. och 1829 erhöll järnkontorets stora medalj i guld, har skrifvit åtskilligt i »Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi» samt i »Järnkontorets annaler». Död i Falun d. 13 juni 1867. Gift 1817 med Kristina Charlotta Uttermarck. 2. Eggertz, Viktor, vetenskapsman; den föregåendes brorson. Föräldrar: bergsbruksidkaren, sedermera bergsrådmannen Daniel Eggertz och Eva Elisabet Erlandsson. Född på Morbygden nära Falun d. 16 okt. 1817, blef E. student i Uppsala 1836, tog hofrättsexamen 1839 och bergsexamen 1845 samt blef 1847 stipendiat i järnkontorets masmästarestat och t. f. öfvermasmästare för Västmanland och Dalarna. 1853 utnämndes han till professor, föreståndare och förste lärare vid bergsskolan i Falun, som 1869 på hans tillstyrkan som fackskola förenades med Teknologiska institutet i Stockholm, där E., som föreståndare för bergsskolan och professor i metallurgi, fortsatte att verka till 1883. E. blef 1868 ledamot af nyss nämnda instituts styrelse, 1870 af Landtbruksakademien och 1874 af Vetenskapsakademien. Han gjorde många utländska studieresor, och vann stort anseende för sina mycket använda och prisbelönade metoder för kemisk profning af järn och järnmalmer samt i dessa förekommande främmande beståndsdelar jämte af brännmateriel. E. verkade kraftigt för Falu kopparverks förbättring och arbetade i detta syfte för det gamla bergsmanskapets upphörande, 1862. Han gaf också initiativet till 1856 års organisation af järnkontorets yttre stater. E. har utgifvit åtskilliga Tjänsteberättelser samt uppsatser i »Järnkontorets annaler» och vidare Om bergsskolan i Stockholm 1871, Åsigter rörande Jernkontorets bergsstat 1865, Åsigter rörande den svenska bergsundervisningen 1874, Om kemisk profning af jern, jernmalmer och brännmaterialier 1870 m. m. Död i Stockholm d. 16 aug. 1889. Gift 1852 med Jakobina Fredrika Barchæus. Ehnemark, Carl Magnus, sjöofficer, statsråd. Född i Karlshamn d. 4 mars 1803, där fadern, Adam Ehnemark, var handlande. Efter slutad kurs vid Karlberg befordrad 1821 till underlöjtnant