Skytts och Vemmenhögs härad. Han adlades 1681, då han antog namnet Ehrenbusch, och afled på sin egendom Rydsgård, nära Trelleborg d. 1 maj 1699. Han skall ha varit gift med en dotter till häradshöfding Johan Ancker, adlad Anckarstråle, och dennes första hustru Gertrud von der Öhe. Ehrengranat, Klas Adam, hofstallmästare, grundläggare af den nyare ridkonsten i Sverige. Född i Stockholm d. 5 nov. 1781. Föräldrar: öfversten Carl Adam Ehrengranat och Maria Aurora Uggla. Vid tolf års ålder lämnade E. fädernehemmet för att idka studier i Uppsala, och ingick samtidigt som beridareelev vid akademiens ridskola, där han erhöll de första grunderna i ridkonsten af dåvarande akademistallmästaren Eklund. Ett par år därefter och sedan han genomgått en fullständig ridkurs på Strömsholm, antogs han till ridpage hos Gustaf IV Adolf och utnämndes 1800 till kornett vid Södra skånska kavalleriregementet. Under sin vistelse i Skåne begagnade han i Lund prof. Flormans undervisning i anatomi och veterinärvetenskap och fullkomnade sig i den högre ridkonsten genom täta besök vid Köpenhamns ridskolor. Befordrad till understallmästare hos konungen, befann sig E. i Stockholm vid det bekanta pöbelupploppet därstädes d. 20 juni 1810. När han såg den fara, som hotade grefve Fersen och huru folkmassan från hotelser började öfvergå till handgripligheter, störtade E. sig in i den rasande folkhopen, tog Fersen på sina skuldror och bar honom in bland leden af Svea garde. I nästa ögonblick hade pöbeln ryckt tillbaka sitt offer, och E., som fann sig öfvermannad och lämnad utan understöd af ordningens vidmakthållare, måste, slagen och blödande, lämna sin chef i sticket. 1814 utnämnd till stallmästare has Carl XIII och direktör för Flyinge stuteriinrättning i Skåne, befordrades E. 1829 till hofstallmästare. Hans utgifna arbeten: Hasledens byggnad, fel och fullkomligheter 1809, Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten 1818 och Ridskolan eller ridläran 1836 äro ypperliga i sitt slag. Icke mindre beundransvärd var hans förmåga som praktisk lärare i ridkonsten. »Man måste hafva sett E. tjänstgöra i ridhuset,» säger en af hans lärjungar, »för att kunna bilda sig en någorlunda föreställning om hans imponerande makt. Till häst liknade han en centaur: ryttare och häst voro liksom fastväxta; och då han gick till ridhuset för att gifva lektioner, lämnade han sitt hjärta utanför. Annars munter och frispråkig, blef han nu helt tvärt mörk som ett åskmoln, känslolös och frånstötande. Den klangfulla stämman, alltid inverkande som ett kommando, blef nu sträf och fick understundom ett kungslejons rytande. Han hade med ens glömt hvem det var, som han instruerade; personen gällde nu för honom intet. I samma mån som han såg att det var något att göra af eleven, ökade sig hans pockande fordringar, någon gång åtföljda af tillrättavisningar med ridpiskan, hvilka naturligtvis efteråt förklarades som tillkomna utan uppsåt. Så berättas, att då, efter en dylik afstraffning, den förfördelade, för att blifva all vidare aga kvitt, för E. tillstod, att han mindre tog lektioner i akt och mening att bli en skicklig ryttare, än att stärka sin kropp, läraren från det ögonblicket aldrig till honom uttalade en anmärkning.» År 1837 upplöstes, efter hvad man påstått i följd af en intrig, stuteriinrättningen vid Flyinge och anstalten förvandlades till en hingst-depôt. E. afskedades från sin chefsbefattning och flyttade till Stockholm, där han dog, ogift, d. 21 febr. 1842. Ehrenheim, von. Ättens stamfader är generalkrigskommissarien Peter Paliche, f. 1659 i Stettin, där fadern var borgmästare. Farfadern skall ha varit »medicus» hos Gustaf II Adolf och sedan slagit sig ned i Stettin. Paliche adlades 1705 med namnet von Ehrenheim. En nu utdöd gren af ätten introducerades 1807 som friherrlig. 1. Ehrenheim, Fredrik Vilhelm von, ämbetsman, vetenskapsidkare. Född på Broby i Södermanland d. 29 juni 1753. Föräldrar: assessorn Johan Ludvig von Ehrenheim o. Brita Eleonora Montgomery. På ämbetsmannabanan, hvilken E. 1775 beträddesom e. o. kanslist i riksarkivet, gick hans befordran så hastigt, att han, efter att 1782--85 ha tjänstgjort som andre sekreterare i den s. k. presidentsexpeditionen (kabinettet för utrikes brefväxlingen), sistnämnda år utnämndes till kommissionssekreterare vid sachsiska hofvet och 1787 till chargé d'affaires. Tre år därefter förflyttades han till samma plats i Köpenhamn, där han 1794 blef minister. Hos grefve Bernstorff, som vid den tiden hade ledningen af Danmarks öden, gjorde sig E. snart värderad för sina kunskaper och redbara väsende och lyckades härigenom bibehålla och stärka den diplomatiska förbindelsen mellan detta land och Sverige. 1797 hemkallades han för att tills vidare förvalta hofkanslersämbetet och, under rikskansleren grefve Sparres tjänstledighet, förestå portföljen för utrikesärendena. Följande året insattes han till ledamot i rikets allmänna ärendens beredning, i statsberedningen och i beredningen af de pommerska och wismarska ärendena och blef 1801 kanslipresident, en under dessa olyckliga tider ingalunda afundsvärd plats. Det klander och missnöje, som med rätt och orätt träffade regeringen, återföll i rikligt mått på E. såsom konungens rådgifvare. Vid det nya statsskickets införande erbjöds E. att fortfara med sin ämbetsutöfning, men nedlade den, så fort efterträdarna, L. von Engeström som utrikesminister och af Wetterstedt som hofkansler, blifvit funna och utnämnda 1809. Han nedsatte sig därefter på sin egendom Skareda i Småland, där han, hugnad med en liten pension, uteslutande sysselsatte sig med sin landthushållning och vetenskapliga forskningar. I den mån sinnena hunno lugnas, lade sig den mot honom afvoga sinnesstämningen, och snart ihågkom man i E:s person blott den utmärkte ämbetsmannen och redbare, välvillige