med honom till Göteborg, där han erhållit kommendantsbeställningen. I sitt nya hem, som genast blef medelpunkten för allt, hvad rikets andra stad hade älskvärdt och lysande, såg hon bland andra gäster äfven den landsflyktiga franska konungafamiljen. Efter sju år återflyttade hon till Stockholm, där hon 1816 förlorade sin man och sedan tillbringade sin återstående lefnad, öfver ett halft århundrade, som änka, samt 1815--31 höll en flickskola. Hennes nära bekantskap med samtidens berömdheter i konst och vittenhet uppväckte hos henne tanken på att skrifva en litteratur- och konsthistoria: Notices sur la littérature et les beaux arts en Suède 1826, som följdes af Notice biográphique sur m:r de Leopold 1830, och Souvenirs contemporains, hvilket senare arbete dock ej blef tryckt, utan förärades i handskrift till Svenska akademien. Mera för språkets skull än för innehållet fingo dessa »notices» ett slags betydelse, därigenom att de fäste utlandets uppmärksamhet på Sveriges litterära förhållanden. Hon blef 1799 ledamot af Musik. akademien och 1800 af Målare- och bildhuggareakademien. Hennes målningar rönte på sin tid erkännande af samtidens konstdomare. I samalingsverket: »Ur svenska hofvets och aristokratiens lif» 1880 meddelas utdrag ur hennes memoarer under rubriken: »Ur Marianne Ehrenströms hågkomster». Fru E. afled i Stockholm d. 4 jan. 1867. Ehrensvärd, svensk adlig ätt, som härstammar från Johan Jakob Schäffer (se nedan), som 1717 adlades och genom sina söner blef stamfader äfven för friherrliga och grefliga ätterna Ehrensvärd. 1. Ehrensvärd, Johan Jakob, krigare. Född i Åbo d. 11 maj 1666. E., hvilken innan han adlades hette Schäffer ingick 1685 i svensk tjänst såsom »handtlangare» vid artilleriet och kvarstod på denna underordnade plats till 1700, då han blef adjutant, hvarefter han 1701 befordrades till fänrik. Han bevistade därpå Dünas öfvergång i slaget mot sachsarna, fälttågen i Kurland och polska Preussen, affärerna vid Holofzin, Viprek och Pultava och utmärkte sig öfverallt som en käck och duglig officer. Vid Pultava var han bland de fångna, men lyckades komma fri och begaf sig genast till Sverige, där han som kapten vid artilleriet deltog i slaget vid Helsingborg. Utnämnd till major, skickades han 1712 till Wismar, där han genom sin fintlighet skaffade sig inträde i den blockerade staden och försatte artilleriet i det skick, att fästningen kunde uthärda en längre tids belägring. 1715 befordnad till öfverstelöjtnant, erhöll han följande året högsta kommandot öfver fältartilleriet i Skåne och följde 1718 svenska armén på fälttåget till Norge. Han deltog härunder i belägringen af Fredrikshald och hade vakten samma kväll konungen blef skjuten. Året före konungens död hade han blifvit upphöjd i adligt stånd, ehuru adelsbrefvet icke utskrefs förrän 1719. Sistnämnda år utnämndes han till öfverste och kommendant på Karlstens fästning. Död d. 6 okt 1731. Gift 1: 1709 med Anna Margareta Mannerheim och 2: 1725 med grefvinnan Sofia Polus. 2. Ehrensvärd, Augustin, fältmarskalk, skaparen af skärgårdsflottan och Sveaborg. Född på Fullerö i Västmanland den 25 sept. 1710; den föregåendes son i första giftet. En brinnande håg för studier och särskildt lust för den matematiska vetenskapen bestämde honom för att gå den lärda vägen, där en akademisk lärostol i Uppsala framstod för hans ungdomliga tankar såsom det önskningsmål, dit han borde sträfva. En sådan bana ansågs likväl icke öfverensstämma med hans adliga börd, hvarför hans anhöriga och i synnerhet hans styfmoder ifrigt arbetade på att få honom att välja ett annat lefnadsyrke. Han öfvertalades således att lämna de akademiska studierna och ingick vid sexton års ålder som volontär vid artilleriet, där han efter hand avancerade till officer och 1739 till kapten-matematikus och mekanikus vid den nyss förut inrättade artilleriinformationsskolan. S. å. ledamot af Vet.-akademien och 1740 dess sekreterare. Hans ovanliga kunskaper väckte emellertid uppmärksamhet, så att han erhöll ett offentligt understöd för att göra en utrikes studieresa. Han besökte därunder Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England, bevistade flitigt fältöfningar och militärskolor, gjorde bekantskap med lärda och konstnärer och lärde sig till och med i Paris graveringskonsten. Någon tid efter hans återkomst utbröt ryska kriget. Detta krig, i sig själft så föga ärorikt, bar icke heller några lagrar för E. Han begaf sin därför 1745 åter utrikes, bevistade preussarnas fälttåg i Böhmen och deltog under prins Ferdinand af Braunschweig i det blodiga slaget vid Sorr. Försedd med rekommendationer af Preussens konung Fredrik den store, återkom E. 1746 till Sverige, där han samma år utnämndes till major i artilleriet och följande året till öfverstelöjtnant. Genast efter freden i Åbo hade man i Sverige blifvit betänkt på att upprätta nya värn mot grannen i öster. De gamla gränsfästningarna mot Ryssland hade gått förlorade, den äldre och starkare dubbelraden under Carl XII:s krig och den sedan uppförda enklare fästningslinjen under krigsåret 1742. Man var ock allmänt ense om detta befästningssystems mindre lämplighet och beslöt att samla hela försvaret på en enda punkt, helst på södra kusten, för att därigenom under krigstider kunna underhålla förbindelsen med Sverige och skydda kringliggande jämförelsevis bättre bebyggda landsorter. Valet föll på öarna utanför Helsingfors, hvilkas passande läge och naturliga beskaffenhet redan förut ådragit sig uppmärksamhet, och E., hvars insikter i befästningskonsten, drift och arbetsamhet redan nu voro tillräckligt kända, insattes bland de män, som skulle besluta om bästa sättet att i denna sak gå tillväga. Hans omfattande befästningsplan antogs af regering och ständer, och 1749 börjades byggandet af Sveaborg, som under hans