hand småningom ur klipporna uppväxte till ett »Nordens Gibraltar». Lyckligtvis anade icke anläggaren, då han reste detta bålverk, frukten af sitt snilles ansträngningar och en hel lefnads mödor, att han just arbetade åt den fiende, mot hvars framträngande han med denna jättebyggnad ville sätta ett värn. Denna hans genialiska tanke förblir dock alltid lika stor och har liksom hans andra skapelse, skärgårdsflottan, beredt honom ett odödligt namn och en plats i ärans tempel bredvid grundläggaren af Sveriges förnämsta skyddsvärn mot söder, Hans Wachtmeister. E. deltog med lif och lust i frihetstidens riksdagar och slöt sig med hela sin själ till Hattpartiet, som vid alla riksdagar från 1746 till 1760 insatte honom i sekreta utskottet och dess defensionsdeputation. 1747 förordnades han af k. m:t att leda »fästningsarbetet i Finland», men när Mössorna vid 1765--66 års riksdag kommo till makten, upphörde detta E:s uppdrag och den 1756 upprättade »arméns flotta» indrogs. Vid Hattarnas seger 1770 återfick E. på ständernas begäran sitt förra uppdrag och galäreskadern blef liksom 1756--66 skild från amiralitetet. År 1749 hade E. blifvit utnämnd till öfverste och befordrades 1756 till generalmajor. Snart därefter inledde det rådande partiet Sverige i det pommerska kriget, hvilket, företaget mot hofvets vilja, med en armé, i följd af nationens politiska splittring i saknad af all disciplin, måste blifva utan framgång. Befälet ombyttes ofta och stannade slutligen hos E. Men icke heller han förmådde uträtta något väsentligt med dessa mössofficerare, som förklarade sig »skola göra sin skyldighet, men ej något mera». Vid fälttågets början intog han Usedom, belägrade Peenemünde och befordrades 1759 till generallöjtnant. Två år därefter förordnad till kommenderande general-en-chef, erhöll han vid Pasewalk en svår blessyr i bröstet, som nära ett år höll honom i overksamhet, men lade dock efter sitt tillfrisknande affärerna vid Loitz, Tribsees och Neukahlen, äfvensom försvaret af Malchin, till den öfriga listan af sina framgångar. Efter krigets slut utnämndes han 1764 till general af kavalleriet och friherre; blef 1769 serafimerriddare, upphöjdes två år därefter till grefve och befordrades slutligen 1772 till fältmarskalk. Sjuklig alltsedan den svåra blessyren i kriget, afled E. d. 4 okt. 1772 på öfverstebostället Saaris i Finland och blef begrafven i Helsingfors' stadskyrka. Hans lik flyttades sedan till Sveaborg, där en minnesvård tyder för eftervärlden hans lif och verksamhet i den vackra inskriften: »Här hvilar E. bland sina arbeten och sin flotta». Augustin E. var en synnerligen rikt utrustad natur: skald, målare, med anlag för nästan all slags vetenskap och konst; i hög grad oegennyttig, så att, ehuru millioner gingo genom hans hand, han lefde och dog fattig; karg på ord, men så mycket rikare på tankar -- det var också i och för sina tankar som han lefde och verkade. Gift 1739 med Katarina Elisabet Adlerheim. Sv. akad. lät 1876 slå en medalj öfver honom. Hans Anteckningar under en resa i Finland 1747 utgåfvos 1882. 3. Ehrensvärd, Carl August, generalamiral, konstfilosof, tecknare. Född d. 5 maj 1745; den föregåendes son. Af fadern bestämd för krigaryrket, inskrefs E. vid åtta års ålder som kadett vid artilleriet och befordrades 1760 till fänrik vid Åbo läns lätta infanteri och löjtnant vid arméns flotta. Under faderns öfverbefäl deltog han 1761--62 i pommerska kriget och bevistade bland annat träffningen vid Neuensund och preussiska sjömaktens nederlag i Stettinerhaff. När arméns flotta efter freden 1762 återfördes till Finland, var E. kommenderad till flaggkapten, under befälhafvande majoren Trolle, och knöt då med honom det vänskapsband, som först upplöstes genom döden. De närmast följande åren biträdde E. sin far vid nybyggnadsarbetena på Sveaborg och företog 1766--67 med Trolle för sjövetenskapliga studier en resa till Brest och några andra krigshamnar på franska kusten. Befordrad till kapten vid arméns flotta 1770 tog han under Sprengtporten en verksam del i 1772 års revolution och avancerade 1777 till öfverste. Efter att hafva till konstnärliga och vetenskapliga studier samt till uppöfvande af sina utomordentliga anlag för teckning ägnat de stunder, hans tjänstgöring lämnade honom lediga, anträdde han i juni 1780 en för hans utveckling synnerligt betydelserik resa till Italien och återkom till Sverige 1782. De litterära frukterna af denna långvariga färd blefvo hans arbeten: Resa till Italien 1780, 1781, 1782, De fria konsters filosofi samt Underdånig Promemoria till H. Maj:t Konung Gustaf III, 1782--83, i hvilka förklaringen öfver de bildande konsternas art och väsen utgör det gemensamma och hufvudsakliga innehållet. E. hade nu på allvar blifvit känd af Gustaf III, som vid sin utländska resa kvarlämnade ett försegladt konvolut, att öppnas i händelse general-amiralen Trolle skulle aflida. När detta inträffat och paketet öppnades, befanns det innehålla E:s fullmakt till amiralitets-ämbetet 1784. Med hela sitt snilles kraft ägnade han sig nu åt sitt nya värf. Genom hans och underordnades oaflåtliga bemödanden hade Gustaf III vid finska krigets utbrott 1788 en nästan ny flotta. Han öfvertog följande året befälet öfver skärgårdsflottan, för att efter kusten följa och understödja landtarméns rörelser, men led det svåra nederlaget vid Svensksund. Man har i det ryktbart blifna yttrandet: »Eders majestät har ingen skärgårdsflotta mer», hvarmed E. till konungen frambar sorgebudskapet, läst en förebråelse mot Gustaf för hans inblandning i sjökriget, hvilken nyare forskningar ådagalagt vara mindre befogad. E., som sympatiserade med oppositionen under Gustaf III, drog sig nu tillbaka till sin post i Karlskrona, men skyndade att redan 1790 taga afsked från alla sina befattningar. Den följande tiden tillbragte han på sina egendomar Dömestorp och Tosterup, i ett angenämt lugn, sysselsatt med vetenskapliga forskningar och konststudier. Efter Gustafs död uppsöktes han af förmyndarregeringen och öfvertalades af Reuterholm att öfvertaga chefskapet för militiekontoret