och några andra befattningar samt utnämndes till general-amiral 1792. Men då hans fasta karaktär och öppna väsen naturligen icke kunde finna sig i det Reuterholmska gunstlingssystemet, nedlade han sina ämbeten för andra gången 1794 och återvände till sitt fredliga hem på Tosterup. Det var under denna tid han äfven begynte sysselsätta sig med kemi och landtbruk och i familjekretsen om kvällarna utkastade de teckningar, som efter Oxenstjerna blifvit kallade »snillets lek i svenska historien». Uppmanad af några vänner att infinna sig vid riksdagen i Norrköping, begaf han sig på väg dit, men insjuknade och dog i Örebro den 21 maj 1800. »E. ägde ett djupt och omfattande snille samt en genomträngande blick, som genast fattade hvarje sak i hennes kärna. Hans sätt att uttrycka sig är i högsta grad ordkargt, men hvarje hans sats är diger på djupa tankar. Sanningar, dem vår tids förnämste tänkare framställt såsom nya, stodo klara för hans blick och äro antydda i hans skrifter. Hans verk höra emellertid härigenom till de mest svårfattliga inom vår litteratur. Hans estetiska åsikter hafva dock i särskilda skrifter blifvit vidlyftigt utvecklade och tolkade af flera bland våra berömdaste författare -- Atterbom, Hammarsköld, v. Beskow, Ljunggren, B. E. Malmström -- men fullständigast af Atterbom, hvars förträffliga framställning af E. i 'Svenska siare och skalder' troligen i alla tider skall blifva en oumbärlig kommentar till den store siarens skrifter». E:s konstuppfattning var mycket olik den på hans tid rådande franska smaken. Han kände sig nämligen i hög grad dragen till antiken och beundrade äfven Rafael och flere andra af högrenässansens föregångare. E. står i sina skrifter med afseende å sin allmänna uppfattning af smakens beroende af klimat och ras i öfverensstämmelse med Montesquieu och bygger liksom denne på den empiriska filosofiens grund (Locke). Å karrikatyrteckningens område verkade han tillsammans med sin vän Sergel och erkändes af denne som mästare häri. Man har af E. en stor mängd karrikatyrer, uttryck för det paradoxala, kvicka, expressiva i hans karaktär. Karl Warburg utgaf 1893 en utförlig monografi om Ehrensvärd, »Karl August Ehrensvärd, en lefnadsbild från Gustavianska tiden». E:s arbeten äro utgifna af C. Eichhorn 1866. Gift 1785 med hoffröken hos prinsessan Sofia Albertina,grefvinnan Sofia Lovisa Eleonora Sparre af Söfdeborg. 4. Ehrensvärd, Albert Carl August Lars, landshöfding, riksdagsman, utrikesminister. Född på Rödjenäs i Jönköpings län d. 10 jan. 1821; den föregåendes sonson. Föräldrar: öfversten grefve Gustaf Carl Albert August Ehrensvärd och Henrietta Virginia Sofia Katarina Adlercreutz, dotter af »Finlands hjälte» C. J. Adlercreutz (se sid. 5). Student i Lund 1837 och filosofie doktor därstädes 1841; attaché vid svenska beskickningen i Berlin 1842 och i Paris 1843. Utnämnd till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen 1845, anställdes han 1849 som tjänstgörande kammarherre hos änkedrottning Desideria och blef legationssekreterare i Petersburg 1850. Två år därefter befordrad till förste sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen, blef E. kabinettssekreterare 1855. År 1856 sändes han till Nassau för att uppgöra giftermålskontraktet mellan prins Oscar och hertiginnan Sofia af Nassau. 1859 tog E. afsked från sin diplomatiska tjänst för att öfvertaga skötseln af fäderneegendomen Tosterup, hvartill han genom arf och köp vid denna tid blef ägare. Kommunala värf togo hans tid lifligt i anspråk, och samtidigt intog han vid riksdagarna 1862 och 1865 sin plats å riddarhuset, där han gjort sitt inträde redan vid 1847--48 års riksdag, och i hvars förhandlingar han äfven deltagit vid 1853 och 1856 års riksmöten. Ett bestående minne har E. efterlämnat från denna sin riksdagstid, i det på hans motion till Svenska akademiens disposition ställda anslaget till svenska författare. 1864 utnämnd till landshöfding i Göteborgs och Bohus hän, ansågs E. ej främmande för tillkomsten af »reformdeputationerna» för främjande af representationsreformen, för hvilken han ock tog till orda å riddarhuset. Som landshöfding ägnade han folkundervisningens befrämjande sin lifligaste omsorg och nitälskade varmt för den för länet viktiga fiskerinäringen. Efter representationsförändringen bevistade E. som representant i Första kammaren för Göteborgs län riksdagarna 1867--74 och 1877--90 och hade vid åtskilliga af dessa plats som ledamot och oftast ordf. i skilda utskott, såsom bevillningsutskottet 1868 och särskilda utskottet för behandling af läroverksfrågan 1873, till hvars utlåtande han fogade en reservation, hvari han gör gällande, att pedagogier samt två- och treklassiga läroverk borde ersättas med borgarskolor. 1870 års vidgade religionsfrihet främjade E. med sin röst. När han 1877 återkommit till riksdagen, fungerade han som ordförande i försvarsutskottet och ansågs, på grund af sina förbindelser med den s. k. »skånska fraktionen» af senaten, lämplig att med sin förmedlande hållning handhafva det svårskötta värfvet som ordf. i den af Arvid Posses ministär tillsatta landtförsvarskommittén 1880--82. Dennas arbete fick han tillfälle att fortfarande främja som ledamot i 1883 års försvarsutskott, men det hela strandade på riksdagens afslag. Som en varm vän af unionen kallades E. under ganska tillspetsade förhållanden att d. 25 sept. 1885 öfvertaga den efter frih. Hochschild lediga utrikesministerportföljen. Den vid denna tid utbrytande tullstriden drog dock snart uppmärksamheten från de unionella frågorna, och P. intog samma frihandelsvänliga ståndpunkt som sina kolleger i den Themptanderska ministären. Det väckte därför ej ringa förvåning, när han, efter dennas ersättande med den Bildtska i febr. 1888, lät förmå sig att stanna på sin plats, som han beklädde till d. 12 juni 1889. Sina sista lefnadsår tillbragte E. å sin egendom Tosterup, där han afled d. 31 jan. 1901. Åtskilliga akademier hade skyndat att tillägna sig honom såsom ledamot eller hedersledamot, såsom Vetenskapsakademien