1886 i den förra, Landtbruksakademien 1886 och Vitt.- Hist.- o. Antikv.-akad. 1888 i den senare egenskapen, och 1885 bekläddes han med Serafimerbandet. Gift 1852 med Ingeborg Hedvig Vogt (från Norge), blef han svärfar till utrikesministern, grefve L. Douglas (se sid. 249). 5. Ehrensvärd, Gustaf Johan, memoarförfattare. Född d. 20 februari 1746; den föregåendes farfars kusin. Föräldrar: kaptenen, sedermera generalmajoren, frih. Carl Ehrensvärd och friherrinnan Margareta Gyllengranath. E. inskrefs som sjuårs barn i krigstjänst och blef vid sexton års ålder fänrik vid arméns flotta. 1767 utnämndes han till kammarherre hos d. v. kronprinsen, sedermera Gustaf III, åtföljde honom i denna egenskap på hans resa till Frankrike 1770--71 och bibehöll fortfarande sin plats efter hans uppstigande på tronen. Då konungen beslutit höja det inhemska skådespelet ur dess iråkade lägervall, var E. bland hans verksammaste biträden och förordnades 1773 till förste direktör vid k. teatern, en befattning som han innehade till 1776, då han öfverlämnade den till friherre Barnekow. 1780 sändes han som envoyé till Holland, hvarifrån han efter tvenne år förflyttades till Berlin, där han dog redan d. 24 febr. 1783. Ogift. Under sin vistelse vid hofvet förde han 1776--80 en omständlig journal öfver där passerade händelser, hvilken journal, liksom hans öfriga anteckningar, lämnar många värdefulla bidrag till vår konst- och odlingshistoria och på ett fördelaktigt sätt vittnar om författarens omdöme, världserfarenhet och insikter. 1877--78 utgåfvos dessa anteckningar af E. W. Montan under titel: Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof. 6. Ehrensvärd, Carl Fredrik, en af de sammansvurne mot Gustaf III. Född d. 7 januari 1767; den föregåendes halfbror. Föräldrar: öfversten frih. Carl Ehrensvärd och grefvinnan Anna Antoinetta Gyllenborg. E. ingick tidigt i krigstjänst och hade hunnit till förste löjtnant vid artilleriet, när upptäckten om hans delaktighet i sammansvärjningen mot Gustaf III icke blott satte en gräns för hans vidare befordringar, utan jagade honom som landsflyktig ur fäderneslandet. Ledd af sin lifliga känsla och, som det synes, under inflytandet af den något äldre Lilljehorn, hade E. blifvit indragen i det nät af mörka planer, som åsyftade en omstörtning af de rådande förhållandena och ville ur konungens död låta ett nytt och lyckligare tidskifte uppgå för Sverige. Häktad med de öfrige sammansvurne, dömdes han -- »Carl Fredrik Carlsson», såsom han benämndes i hofrättens utslag -- förlustig sitt adelskap och skyldig att mista lif, ära och gods och varda halshuggen. Domen mildrades dock, liksom för Horn, Ribbing och Lilljehorn, till ständig landsflykt, med förlust af adelskap och alla medborgerliga rättigheter. Han nedsatte sig då i Danmark, där han efter sin mor antog namnet Gyllenborg, eller som han vanligen skref det Gyllembourg, och gifte sig 1801 med P. A. Heibergs frånskilda maka, Thomasine Kristine Buntzen, äfven i Sverige välbekant under pseudonymen »Forf. til en Hverdagshistorie». Under sin vistelse i Köpenhamn hade E. efterhand kommit i beröring med flera af Danmarks förnämsta litteratörer, hvilket föranledde honom, som själf var en man med gedigen bildning, att uppträda som författare. Den märkligaste af hans uppsatser är utan tvifvel det s. k. »luftballongsdokumentet», som under vintern 1808--1809 i hundratals exemplar medels luftballonger sändes öfver sundet till Skåne. Det är en i högtrafvande fraser affattad uppmaning till de tre nordiska staterna att sluta sig till hvarandra och bilda en ny union, hvari E., liksom så många andra under dessa bedröfliga tider, såg enda räddningsmedlet för det utarmade Sverige. Skriften, som bar titeln: Strödda anteckningar öfver Sveriges ställning sommaren 1808, tros vara tryckt i Köpenhamn. Redan 1786 hade E., som var en man med starka litterära intressen, stiftat vitterhetssamfundet »Ära och frihet», bland hvars medlemmar bl. a. räknades A. G. Silfverstolpe och P. U. Enbom. Han afled i Köpenhamn 1815. Eichhorn, Christofer, bibliognost, skriftställare, samlare. Född i Stockholm d. 26 okt. 1837. Föräldrar: bryggaren Melker Johan Eichorn, af en ursprungligen mährisk släkt (Eichhorn) och Agneta Karolina Malmgren. E. blef student i Uppsala 1855, aflade kansliexamen därstädes 1864 och inskrefs s. å. som. e. o. amanuens i k. biblioteket och e. o. kanslist i ecklesiastikdepartementet. I k. biblioteket, där han sedan oafbrutet tjänstgjorde, utnämndes han 1865 till andre amanuens och 1877 till amanuens. Död i Stockholm d. 3 dec. 1889. E. var en synnerligen framstående bibliotekstjänsteman, en insiktsfull konstkännare, en mångfrestande författare och, oaktadt sina begränsade tillgångar, en lidelsefull samlare, som så småningom skaffade sig stora kollektioner. Bland hans arbeten å litteraturhistoriens och bibliografiens område märkas: Upptäckta svenska pseudonymer och homonymer 1859, Prosadikter i Sverige under frihetstiden, 1865, m. fl. Han biträdde Hanselli med utgifvandet af Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin och utgaf Tisbe 1863, samlade skrifter af Stagnelius 1866--68, C. A. Ehrensvärd 1866, Sommelius 1867 och Bellman 1876--77, ny samling till största delen förut outgifna skrifter. Uppkallad af A. Fryxells angrepp å Bellman, skyndade han att värna dennes minne genom Bellman och hans senaste biograf, 1879, och Bellman på Djurgården 1879, utgaf vidare kalendern Isblomman, 1861, Sånger och berättelser af nio signaturer 1863, Dikter och berättelser 1876, det sist nämnda arbetet ett urval af hans egna saker, samt de båda planschverken med text Svenska konungar och deras