tidehvarf 1886--90 och Bilder från gamla Stockholm 1887--89, m. m. -- Bland af honom utförda öfversättningar märkes Boccaccios Decameron 1861--62. E. var en af de förste, som i vårt land fäste uppmärksamheten på behofvet af konstslöjdens höjande genom studier och vetenskapligt ordnade samlingar och utgaf i detta syfte på olika språk beskrifningar öfver Kr. Hammers samlingar samt småskrifter rörande konstslöjd samt skref texten till Mandelgrens Samlingar till svenska konst- och odlingshistorien, 1866--68, Svenska byggnadskonsten, ett tillägg till Lübkes »Arkitekturens historia» 1871, texten till Svenska konstminnen från medeltiden och renässansen 1878, De bildande konsternas historia i kort öfversikt, 1881, m. m. Under titeln Svenska studier 1869--72, och Nya svenska studier 1881, utgaf E. en del af sina olika uppsatser i tidningar och tidskrifter, å hvilka områden han städse varit flitigt verksam, såsom i Aftonbladet, 1864--69, där E. bl. a. skref de flesta teaterrecensionenna under denna tid, Stockh. Dagblad 1870--85, Nya Dagl. Alleh., från 1872, Ny Ill. Tidning, o. s. v. E. var en ifrig medlem af Svenska fornminnesföreningen sedan dess stiftande 1870 och en tid dess v. ordf. Sina anteckningar testamenterade han till K. biblioteket, Nationalmuseum och Nordiska museet. Samlingarna bortauktionerades. Gift med Emma Charlotta Grundberg. Ek, Johan Gustaf, universitetslärare, filolog. Född på skattehemmanet Ekekulls ägor i Skede socken af Småland d. 3 sept. 1808. Fadern: rotmästaren Per Ek. Utrustad med en ovanlig lärgirighet och fattningsgåfva, genomgick han under manlig kamp mot nöd och försakelse skola och gymnasium och inskrefs vid tjugu års ålder till student i Lund. Här väckte han genast uppmärksamhet för sina ovanliga kunskaper i latinet, som han talade och skref korrekt och flytande på både vers och prosa. Efter fyra års akademiska studier promoverad filosofie doktor med första hedersrummet, 1832, kallades han följande året till docent i romerska litteraturen och befordrades till adjunkt i samma ämne 1836. Året därpå lämnade han universitetet såsom utnämnd lektor i Göteborg och innehade denna läroplats till 1842, då han återvände till Lund, för att där intaga lärostolen i latinet. 1848 utnämndes han till pastor i Hardeberga och Sandby prebendepastorat, öfver hvilka församlingar han året därefter blef prost. Död d. 8 okt. 1862. Under sin tjuguåriga verksamhet som professor i Lund intog E. ett rum bland detta universitets mest utmärkta lärare. Såsom målsman för sin vetenskap, verkade han för utbredandet af ett mera djupgående studium och en strängare vetenskaplig uppfattning af den klassiska filologien, än den som i den formella färdigheten i latintalande och latinskrifning ser det hufvudsakliga kännetecknet på en grundlig klassisk bildning. I sina öfversättningar från Ovidius och Horatius har han med mästarhand ifört de gamla skalderna deras svenska omklädnad, liksom han i sin öfversättning till latinet af delar ur Tegnérs Frithiofs saga uppvisat det antika språkets böjlighet och rikedom, äfven där det gäller att återge en yngre tids känslor och föreställningar. Gift 1837 med Kristina Laurentia Augusta Bergdahl. Ek, Selma, operasångerska. Född i Stockholm d. 3 sept. 1856. E. studerade sång vid konservatoriet i Stockholm 1873--78 och därefter för Louise Héritte Viardot samt debuterade 1878 å Stockholms opera som Agatha i »Friskytten», Mathilda i »Vilhelm Tell» och grefvinnan i »Figaros bröllop». Hon tillhörde operan till 1887 och därefter 1888--90. Fröken Ek utförde härunder och senare vid gästspel, hvilka utsträcktes till Köpenhamn och Berlin, en mängd både tragiska och komiska sopranpartier af dramatiskt slag eller koloraturuppgifter. Till det senare slaget höra Elvira, Rezia, Philine, Eudora i »Judinnan», Inez i »Afrikanskan» m. fl. Bland fröken Eks partier i den gladare genren märkas Anna i »Hvita frun», Marie i »Trumpetaren», Javotte i »Kungen har sagt det» och Djamileh. Men fröken Ek var framför allt dramatiskt begåfvad, ja i detta afseende intager hon ett af de främsta rummen bland svenska operaartister, om också hennes sångsätt genom den pressade tonbildningen lämnade öfrigt att önska. Genom sitt naturliga och djupa spel vann hon likafullt väl förtjänta segrar, särskildt i Wagnerpartier såsom Elsa, Eva, Elisabeth, men äfven som Valentine, Donna Anna, Margaretha, Desdemona, Julia, Aida, Blenda, Neaga, Sigrun i »Harald Viking», Katarina i »Nordens stjärna» m. fl. Fröken E. uppträdde sista gången å operan i Stockholm på våren 1896 som Desdemona i »Othello» vid italienaren Morellos gästspel. Ekbohrn (ursprungl. Ekbom), Carl Magnus, skriftställare. Född i Stockholm d. 8 jan. 1807. Fadern var köksmästare hos dåvarande hertigen af Södermanland. Såsom yngling hade E. skrifvit några tillfällighetsverser, som förevisades d. v. akademiadjunkten Wieselgren och skalden Nicander, hvilka i dem funno otvetydiga poetiska anlag och uppmanade den unge naturskalden att fortgå på den beträdda banan. Sedan E. ytterligare författat några skaldestycken, som infördes i tidningen »Stockholmsposten», åvägabragtes genom några litteraturens vänner ett sammanskott, hvarigenom E. sattes i tillfälle att få studera. Han skickades alltså 1826 till Vexiö, där han, synnerligt omhuldad af Tegnér, skötte sina studier med den flit och framgång, att han 1828 blef student i Lund och 1835 därstädes eröfrade lagerkransen. Under sin studenttid var han redaktör af »Helsingborgsposten» och 1836 öfvertog han ledningen af den politiska afdelningen i »Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning». 1850 flyttade han till Stockholm, fick 1853