anställning i generaltullstyrelsens kansli och utnämndes 1856 till tullinspektor vid Blockhusuddens station, i närheten af hufvudstaden. Han har offentliggjort förutom åtskilliga politiska uppsatser äfven flera allmännyttiga handböcker, såsom Nautisk ordbok 1840 och Förklaringar öfver främmande ord och namn i svenska språket 1868 samt har äfven uppträdt som poetisk författare med Ungdomsförsök i vitterhet 1826--32 och Nya dikter 1864, m. m. Död d. 8 mars 1881. Gift med Annette Margarete Kirkegaard. Ekdahl, Nils Johan, präst, historieforskare, skriftställare. Född i Fogeltofta församling i Kristianstads län d. 23 april 1799 och son af ladufogden Jöns Nilsson. Student i Lund 1820, prästvigdes han 1822 och blef 1825 anställd som pastorsadjunkt i Stockholm. Sin lediga tid använde han till historiska och arkeologiska forskningar och genomreste 1827--30 alla Norrlands landskap. Frukten af resan blef en afhandling, som först 1865 utkom i tryck: Vattuminskningen i norra polartrakterna, dess orsaker och dess följder. Sedan E. 1830 blifvit amanuens i Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia, vistades han 1831--36 med stipendium i Kristiania för forskningar i Kristian II:s historia och utgaf han Christiern II:s arkiv: Handlingar rörande Severin Norby. 1838 utnämndes han till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm och visade i denna egenskap stort nit för förbättrande af fattigvården och sedligheten i densamma. Dessutom togs han i anspråk för allmänna värf, var statsrevisor 1841 och 1845 samt revisor för Allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. 1850 blef han dömd till afsättning på grund af anklagelse för att mot giftomans förbud hafva »med vigsel fullbordat» ett redan faktiskt bestående äktenskap, men på framställning af en deputation från församlingen förvandlades straffet till 6 månaders suspension. E. kommenterade sedermera ärendet i skriften Några data ur en 13-årig ämbetsverksamhet, till förklaring af en sex månaders ofrivillig overksamhet. I öfrigt uppträdde han äfven som politisk skriftställare med Norska frågans historik, 1860, liksom han mot slutet af sin lefnad var verksam som demokratisk folktalare. Stor uppmärksamhet ådrog sig E., när han, som uppträdt som åklagare mot Nils Ignell för bristande renlärighet, själf 1864 visade sig i den vägen lämna åtskilligt att önska genom en öfversättning af Magnus Eirikssons Undersökning angående Johannes evangelium. Död d. 20 dec. 1870. Gift 1838 med Carolina Fredrika Wallmark, dotter af kanslirådet P. A. Wallmark (se nedan). 1. Ekeberg, Carl Gustaf, sjöfarande, resebeskrifvare. Född på Djursholm i Roslagen d. 10 juni 1716. Föräldrar: frälsekamreraren Gustaf Ekeberg och Ebba Katarina Fast. Efter någon tids studier i Uppsala ingick E. som lärling på ett apotek, där han jämte sitt egentliga yrke äfven inhämtade de första grunderna i läkarekonsten. Då hans insikter i denna vetenskap förskaffat honom anställning som skeppsläkare på ett fartyg, hvilket afgick till Spanien, begagnade han tillfället att lära sig navigationskonsten. Han företog sedermera tvenne resor till Medelhafvet, den ena som konstapel, den andra som styrman. En så ovanlig kunskap i olika yrken ådrog honom uppmärksamhet af d. v. direktören för ostindiska kompaniet, amiralen Anckarcrona, som 1742 utnämnde honom till fjärde styrman på en ostindiefarare. 1745 utgick han för andra gången till Ostindien som tredje styrman på skeppet Stockholm, hvilket kort därefter förliste vid Shetlandsöarna. E. jämte en del af besättningen lyckades komma i land på en öde holme, där de fingo tillbringa trenne dygn utan skydd och föda. Deras härunder utståndna lidanden gjorde, i förening med det nyss timade skeppsbrottets fasor, det intryck på den tjuguåttaårige E., att hans korpsvarta hår på den nämnda korta tiden blef alldeles silfverhvitt. Efter ännu ett par resor till Ostindien mottog han 1750 såsom kapten befälet öfver skeppet Freden och utnämndes 1755 till löjtnant vid amiralitetet. Han företog därefter flera resor till de ostindiska och kinesiska farvattnen, af hvilka de märkligaste äro resan 1764 med skeppet Stockholm -- han var då i sällskap med botanisten Sparrman -- och resan 1769--71, hvilken så humoristiskt blifvit beskrifven af Wallenberg i »Min son på galejan». Sin sista resa till Ostindien, eller rättare till Kina, gjorde han 1777. Hemkommen därifrån, satte han ändtligen i verket sin länge närda föresats, att ombyta fält för sin aldrig hvilande verksamhet och tillbringa sina återstående lefnadsdagar på landet. Han nedsatte sig därför på en inköpt egendom Altomta i Uppland, där han tillbragte sin tid med nyodlingar, åkerbruk och allehanda experiment i landthushållningen och slutade sina dagar den 4 april 1784. Med rykte för att vara sin tids skickligaste och erfarnaste sjöman, förenade han förtjänsten af en total omskapning i det dittills rådande behandlingssättet af fartygens besättningar. Den råa tonen, svordomarna och prygelstraffen bortlades, och då det visade sig att en allvarlig men mild behandling, bättre än en grof och onödig stränghet, framkallade lydnad och ordning, skyndade äfven andra sjöfarande att tillämpa den nya metoden. Hans vetgirighet, understödd af hans i ungdomen idkade medicinska och naturhistoriska studier, förde honom till noggranna rön och forskningar af allt det nya och obekanta, som mötte honom på hans resor. Sålunda har han dels i sina arbeten: Berättelse om den kinesiska landthushållningen 1757 och Ostindisk resa 1770--71 1773, dels i Vetenskapsakademiens handlingar och Patriotiska sällskapets journal beskrifvit och meddelat en mängd rön. Ledamot af Vetenskapsakademien. Gift 1744 med Hedvig Erlandt. 2. Ekeberg, Anders Gustaf, kemist; den föreg. brorson. Född 1767 i Karlskrona, där fadern Josef Ekeberg var skeppsbyggmästare. Såväl före som efter sin ankomst till Uppsala universitet 1784