vinnlade sig E. företrädesvis om naturvetenskaperna och anställdes, sedan han vunnit den filosofiska graden 1788, vid universitet som docent i kemi 1794. Efter fem år utnämndes han till kemie laborator, hvilket var hans sista akademiska befordran, liksom hans ledamotskap af Vetenskapsakademien 1799 varit hans enda offentliga utmärkelse, när döden afbröt hans gagnande verksamhet d. 11 februari 1813. Han var en synnerligt rikt utrustad natur och ägde ovanliga insikter i kemi, inom hvilken vetenskap han gjorde flera upptäckter. Vitterhetsidkare med smak, ehuru utan anspråk, har han utgifvit en mängd tillfällighetsvers, af hvilka Ode öfver nordiska kriget 1788 och Tal öfver freden mellan Sverige och Ryssland 1790 i synnerhet blifvit bekanta. Ogift. Ekeblad. Redan på 1300-talet nämnas bröderna Karl och Lars Ingebjörnssöner, som förde ett eklöf i skölden. Som ättens förste stamfader får kanske dock sättas en Hans Jakobsson i Krokforsen, som nämnes i handlingar från början af 1500-talet. En Hans Jakobsson var nämligen farfarsfar till Göran och Kristoffer Johanssöner, hvilka introducerades 1625 med namnet Ekeblad på svenska riddarhuset. Ätten utgick på manssidan 1827. 1. Ekeblad, Kristoffer Johansson, krigare, skald. Född på Stola i Strö socken af Västergötland »annandag pingst» 1592. Föräldrar: häradshöfdingen Johan Andersson och Anna Kristoffersdotter (af Forstena-släkten). I trettioåriga kriget, hvilket E. bevistade från början till slut, blef han 1639 öfverstlöjtnant vid Nils Kaggs regemente och 1645 öfverste och chef för Västgöta fotfolk. Tapper som krigare, men äfven öfvad i sångens idrotter, har han efterlämnat en mängd andliga, patriotiska, krigiska och erotiska visor, af hvilka några i senare tid blifvit tryckta. Död den 8 mars 1664. Gift 1622 med Brita Uggla. 2. Ekeblad, Klas, d. ä., krigare. Född d. 20 febr. 1669; den föregåendes sonson och son till envoyéen Johan Ekeblad och Kristina Hägerstjerna. E. ingick i krigstjänst som volontär vid lifgardet 1683 och blef 1701 öfverstlöjtnant. Till sina tidigare förtjänster som krigare lade han ny ära i slaget vid Klissow 1702, där han med sitt regemente motstod och tillbakakastade ett häftigt anfall af sachsiska gardet. 1704 anställd som öfverste för ett eget värfvadt regemente och kommendant i Elbing utförde han följande året en lycklig och ärofull expedition mot polackerna och tog därvid en mängd fångar. 1710 utnämndes han till generalmajor och upphöjdes året därpå i friherrligt stånd (ej introducerad); insattes till kommendant i Stralsund 1711 och kommenderade vänstra flygeln i bataljen vid Gadebusch. 1714 landshöfding i Nerike och Värmland, lät han iordningssätta och bestycka Eda skans, till skydd mot ett befaradt fientligt infall från Norge. Efter Carl XII:s död upphöjdes han 1719 till grefve och riksråd. I denna senare egenskap understödde han den Hannoveranska alliansen, men slöt sig under sina sista lefnadsår till Arvid Horns motståndare, det uppspirande Hattpartiet. Död d. 23 febr. 1737. Gift 1692 med friherrinnan Hedvig Mörner. 3. Ekeblad, Klas, d. y., riksråd. Född d. 30 mars 1708 i Elbing; den föregåendes son. Sina studier, hvilka E. grundlagt under enskild undervisning i föräldrahemmet, fortsatte han i Uppsala och Åbo, vid hvilket sistnämnda universitet han enligt tidens bruk valdes till rector illustris. Han beträdde därefter den diplomatiska banan och ingick till en början 1726 i riksarkivet. Två år därefter utnämndes han till kanslist i kanslikollegium, befordrades 1730 till kanslijunkare och kort därpå till kammarherre, hvarefter han småningom uppsteg till statens högsta värdigheter. Hans grundliga lärdom, skarpa blick vid ärendenas behandling samt öppna och redliga väsen gjorde honom snart lika värderad på ämbetsrummet, som han var aktad och omtyckt vid hofvet. Med fäderneärfda förbindelser med Hattarna, slöt sig E. till deras läger och blef redan vid 1738 års riksdag insatt i sekreta utskottet och togs med i de hemligaste underhandlingarna om kriget mot Ryssland. Förtroendet förnyades vid 1740--41 års riksdag, då han äfven var biträde åt »sekretissimum». 1741 utnämnd till kansliråd, förordnades han s. å. till minister vid spanska hofvet, men hann aldrig tillträda denna plats, enär han i febr. 1742 blef C. G. Tessins efterträdare vid hofvet i Versailles, hvarifrån han 1744 på egen begäran rappellerades. Mindre lysande och bländande än sin föregångare, förstod han likväl genom sina insikter och redbara egenskaper tillvinna sig allas aktning midt i detta ytlighetens hemland. Då tidens tänkesätt i en ambassadörs uppträdande fordrade en yttre glans, som icke kunde åstadkommas med det anslag, E. uppbar från Sverige, fyllde han af sin enskilda förmögenhet denna brist, för att ej äfventyra ett anseende, som tidsandan ansåg som oskiljaktigt från en person i hans samhällsställning. Hemkommen kastade han sig åter in i partistriderna och invaldes af Hattarna i sekreta utskottet vid 1746--47 års riksdag, och hans upphöjande till riksråd i dec. 1746 jämte A. J. von Höpken m. fl. afgjorde för en lång tid framåt striden till förmån för samma parti. 1747 utnämnd till rikskansliråd, fungerade han i denna egenskap som kanslipresidentens närmaste man i ledningen af Sveriges utrikespolitik och har kanske i högre grad än någon annan att bära ansvaret för Sveriges invecklande i det gagnlösa pommerska kriget 1757, ehuru underligt nog det blef E., som i april 1761 kom att efterträda Höpken som kanslipresident, när denne måst afgå från sin post på grund af ständernas missnöje med detta krig. 1765 vid Mössornas seger