fann E. lämpligt att förekomma sin afsättning genom en frivillig afskedsansökan. Han drog sig nu undan till sitt landtgods i Västergötland, där han i lugn ägnade sig åt studier och sin landthushållning. De förändrade förhållanden, som redan vid följande riksdagen inträdde, kallade honom 1769 åter till rådsbordet. Han hörsammade kallelsen, mera för att i hvad på honom berodde gagna sitt fädernesland, än af entusiasm för då rådande system. Tvärtom bidade han fäderneslandets räddning ur detsamma af Gustaf III:s lysande gåfvor, men hann ej upplefva den statshvälfning, hvarigenom detta skedde. Ett häftigt sjukdomsfall utsläckte nämligen på själfva ämbetsrummet hans lif d. 9 okt. 1771. Serafimerriddare 1748; öfverste-marskalk 1751; kansler för Åbo universitet 1762 och för universitetet i Uppsala 1770; ledamot af Vetenskapsakademien med flera lärda samfund. I frihetstidens historia framstår E. väl ej som en statsman af första ordningen, men var enligt C. G. Malmströms omdöme »säkerligen af alla riksråden den, som genom arbetslust, duglighet och ringa äregirighet bäst passade att vara andra mannen i en styrelse». Han framstår som en ren och ädel karaktär, hvars redbara vilja, oegennytta och fosterlandskärlek voro äfven inför hans samtid städse höjda öfver allt tvifvel, huru än partier och strömningar växlade. Gift 1741 med grefvinnan Eva de la Gardie, dotter af riksrådet M. J. de la Gandie (se sid. 233). Hans enda son Klas Julius E., f. 1742 d. 1808, landshöfding i Skaraborgs län, m. m. förde enligt tidens sed omständliga dagböcker, hvilka gifvit stoff till såväl en skiss »En gustaviansk ädlings lefnadshistoria» af O. Levertin i hans arbete: »Från Gustaf III:s dagar» som en mera omfattande skildring af Nils Erdmann i: »Svensk rococo». Ekelund, Jakob, historisk författare, pedagog. Född på komministerbostället Kråkedal i Valla socken på Tjörn i Bohuslän d. 17 dec. 1790. Föräldrar: komministern Johannes Ekelund och Anna Maria Blixt. Under vistandet vid Göteborgs gymnasium utmärkte sig E. genom ovanliga själsgåfvor, men ådagalade redan då den likgiltighet för sitt yttre skick, som följde honom under lifvet. Student i Lund 1811, promoverades han tre år därefter till filosofie doktor och blef teologie kandidat i Uppsala 1818. Prästvigd s. å., utnämndes han 1821 till ord. kollega vid Klara skola i Stockholm, från hvilken post han 1835 tog afsked. Död i Stockholm d. 6 dec. 1840. Få af Sveriges historiska författare hafva vunnit den popularitet som E. Hans läroböcker, hvilka utmärka sig för en lätt och underhållande stil, hafva utgått i ständigt nya upplagor och varit antagna vid de flesta svenska läroverk. De hufvudsakligaste af dem äro: Försök till lärobok i gamla historien för lärdomsscholor 1826, Försök till lärobok i medeltidens historia 1828, Försök till lärobok i fäderneslandets historia 1829--31, Försök till lärobok i nya allmänna historien 1833--38, Fäderneslandets historia i sammandrag för begynnare 1832, m. fl. Utom de historiska arbetena har E. utgifvit åtskilliga öfversättningar af Walter Scotts och Irvings romaner samt af Sakontala, ett indiskt dramatiskt poem, med en inledning om hinduernas mytologi; författat Bergsflickan på Oroust, bohusländsk folksaga 1831, flera biografier i Svenskt Pantheon m. m. Gift 1826 med Sophie Engberg. Ekendal, Jonas (Jon) Herman, präst, skriftställare. Född i Mosjö socken, Örebro län, d. 13 oktober 1809. Föräldrar: komministern i Mosås församling af Nerike Jonas Ekendal och Beata Elisabet Söderström. 1832 vigdes E. till präst och anställdes till tjänstgöring på stiftet, men begaf sig redan 1834 till Lund, där han 1838 promoverades till filosofie doktor. Två år senare erhöll han plats såsom kollega vid Örebro läroverk och förordnades 1842 till seminariiföreståndare i Strengnäs och 1843 till skolkollega i Örebro. Åren 1849--50 och 1852--53 företog han med statsanslag resor i Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz för att inhämta kännedom om dessa länders folkbildningsanstalter och utgaf en beskrifning öfver dessa resor (3 del. 1852--55). E., som 1848--53 utgaf Tidskrift för folkskolelärare och folkskolebildningens vänner, hade förut i tidningar och tidskrifter framträdt som teologisk och pedagogisk skriftställare samt äfven utgifvit några mindre arbeten i samma ämnen, såsom: Doktor A. Tholucks predikosätt etc. 1840, Bref från Ferdinand till Fredrika om undervisning och uppfostran 1841, Bidrag till läseriets historia i Sverige etc. 1849, Den nya folkskolan i Sverige 1851--52 m. m. År 1856 utnämndes han till kyrkoherde i Flo regala pastorat af Skara stift, där han som själasörjare verkade till sin död d. 17 mars 1862. Gift 1853 med Anna la Roche från Basel. Ekerman, Petrus, lärd. Född i Vadstena 1697. Föräldrar: d. v. rektorn, sedermera kyrkoherden i Eneby och Kisa, Paul Nilsson Ekerman och Maria Löfgren. Vid Uppsala universitet, där E. 1722 vann den filosofiska graden, anställdes han 1727 som docent i filosofi och utnämndes till filosofie adjunkt året därefter. Förordnad till akademisekreterare 1729, undfick han 1737 fullmakt som eloqu. et poes. professor, i hvilken befattning han verkade till 1779, då han tog tjänstledighet. Han dog d. 1 okt. 1783. E. ägde en ovanligt omfattande beläsenhet, som han sökte göra fruktbärande genom bearbetningar i den då vanliga katederlitteraturen. I detta hänseende ådagalade han en flit, som gränsar till det otroliga. Antalet af hans egenhändigt författade och utgifna akademiska dissertationer uppgår till ej mindre än 615, det största antal någon svensk universitetslärare efterlämnat. Gift 1730 med Anna Törner, dotter till prof. Törner i Uppsala.